Tanten vs kärringarna

Ja, jag beskriver mig då och då som en liten tant. Det beror på att jag i mångt och mycket är just det – jag är inte speciellt lång, jag har grått hår, jag har bekväma skor, jag är tankspridd och förvirrad och jag har ofta mintkarameller i handväskan. Som är mer praktisk än snygg, dessutom.

Absolut. Jag är en tant.

Jag är en tant som jobbar som lärare. Det finns fler lärare än jag som är tanter, men långt ifrån alla.

Det räcker som preludium:

Den förminskande, ärekränkande drapa Eva Franchell levererar i dagens Aftonblad gör mer för att sänka lärarkårens status och respekt i samhället än någon manlig makthavare någonsin kunnat åstadkomma hur han än försökt. Franchell buntar ogenerat ihop lärarkåren till en skock menlösa, färglösa, hjälplösa kärringar som tiger och tar emot.

Franchells unkna kvinnosyn slår hårdare mot bilden av läraren som svag, obetydlig lågstatusvarelse eftersom hon, som medelålders kvinna,  slår ‘inifrån’. Hon framstår, som en i gruppen medelålders kvinnor, som auktoritet på området ‘kärringar’. När hon skriver

Ansvaret för bilden av den äldre kvinnan vilar inte bara på Jan Björklund. Andra partier hakar på och kanske är det typiskt att två medelålders kvinnliga partiledare nu ersatts av en äldre man och en ung tjej. Ungefär som det brukar se ut i TV4 där en äldre manlig programledare gärna kompletteras med en yngre kvinna. Ett kuttersmycke.

degraderar hon inte bara hela lärarkåren utan lika geschwint den kvinnliga journalistkåren och kvinnliga politiker från kapabla till en del av dekoren.

Jag är tant, och som tant äger jag vissa friheter. En av dessa är friheten att ta lika mycket plats som andra. Franchells försök att beskära den friheten är beklagansvärt, och att se hennes text lyftas fram som någon slags apell är bara pinsamt.

Sätta ord på problemet så att vi kan åtgärda det eller peka finger?

Scott McLeod skriver på sin blog Dangerously Irrelevant om den delikata balansakt det innebär att upptäcka, identifiera och beskriva ett problem utan att väga över mot att peka finger och skuldbelägga någon.

 For example, suppose I say, “Most of the administrators in your district don’t know what to do to create learning environments that prepare kids for a digital, global world.’ Is that ‘naming the problem so we can solve it?’ Yes, absolutely. But depending on how sensitive you and/or those administrators are, it may also/instead feel like ‘shaming and blaming.’

[Låt oss säga att jag säger t ex ”De flesta administratörerna i ditt distrikt vet inte hur man skapar lärmiljöer som förbereder barn för en digital, global värld.” Vore det ‘att sätta ord på problemet så att vi kan lösa det?’ Ja, absolut. Men beroende på hur känsliga du och/eller dessa administratörer är, kan det också/istället kännas som att ‘peka finger och skuldbelägga.’ ]

Finns det något diplomatiskt sätt att sätta ordproblemet med ”rapportenSvenskt Näringsliv skämmer ut sig med i media just nu, utan att det blir lika pinsamt som när äldre släktingar dricker sig fulla på midsommarkalaset medan barnen städar runt om dem? Jag tror inte det, så jag avstår från att försöka.