Vacker

I ett kommentarsfält någonstans i bloggosfären berättar någon att h*n upptäckt Eminem, fångas av drivet och upplever att det nog är så att Eminem har något han verkligen vill säga, även om personen inte riktigt förstår vad.

Och visst är det så. Eminem har, som många i hip hop, väldigt mycket att säga som är väldigt mycket värt att lyssna på, och han säger det i ord och bilder, i rim och melodi. Jag avstår att länka, eftersom det blev lite skämskudde över det hela när personen i fråga koketterar en aning med att orsaken till brist på förståelse är att h*n inte orkat sätt sig in i texterna…

Men för er som faktiskt orkar och vill:

So why don’t you all sit down

Listen to the tale I’m about to tell

Hell, we don’t gotta trade our shoes

And you ain’t gotta walk no thousand miles

In my shoes, just to see

What it’s like, to be me

I’ll be you, let’s trade shoes

Just to see what it’d be like

To feel your pain, you feel mine

Go inside each others minds

Just to see what we’d find

Look at shit through each others eyes

Don’t let ‘em say you ain’t beautiful

They can all get fucked, just stay true to you

So don’t let ‘em say you ain’t beautiful

They can all get fucked, just stay true to you

.

Vår minister planerar avgå

I Svd läser jag den tråkiga nyheten att folkhögskoleminister Nyamko Sabuni ämnar lämna politiken år 2014. I och för sig ett helt rimligt beslut, det finns alltför många bänknötare inom politiken som det gör, men hennes tydliga engagemang för de svagare och mer utsatta i samhället ligger helt i linje med folkhögskolans uppdrag och arbete.

Dessutom tycker jag personligen att det, fullständigt ologiskt och helt irrelevant på alla sätt, är lite kul att den snyggaste ministern i regeringen är just folkhögskoleministern.

Tiderna förändras

Jag läser i DN, två artiklar på samma tema.

Peter Wolodarski skriver om hur det svenska politiska landskapet förändras till något helt nytt, något vi inte upplevt tidigare här i Sverige. Inte bara under de senare åren, när vi sett socialdemokraterna sjunka som stenar i mätning efter mätning, utan på längre sikt och i mer generella drag:

Den viktigaste trenden sedan decennier är att väljarna blivit mer lättrörliga. Fler och fler byter parti mellan valen. Och allt färre är beredda att förknippa sig själva med en politisk rörelse.

Så sent som 1982 hade 60 procent av väljarna ett slags partiidentitet. Man inte bara röstade på S, M eller C utan såg sig själv som socialdemokrat, moderat eller centerpartist. Den andelen har sjunkit för varje val och landade år 2010 på 28 procent, alltså mer än en halvering. De interna spärrarna för att bryta ett gammalt röstmönster har lättat.

Det är de två statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg vid Göteborgs universitet som har sammanställt statistik från mitten av 1950-talet fram till idag och därigenom ger oss möjlighet att följa utvecklingen på längre sikt.

Statsvetarna i Göteborg presenterar ett rikt siffermaterial som avtecknar bilden av ett Sverige där förutsättningarna att driva politik skiftat.

Det är inte ett land där vi bryr oss mindre om samhällsfrågor än tidigare, vilket ibland görs gällande. Svensken år 2012 är till och med något mer intresserad av politik än svensken på 1960-talet, och misstron mot politiker som växte fram på 90-talet har gått tillbaka. Vi verkar åter lita på våra folkvalda.

Den stora förändringen är att vi inte längre är beredda att inordna oss i kollektiv som förr.

Klasstillhörighet och sysselsättning avslöjar inte politiska sympatier som tidigare […]

I de växande storstadsområdena är utblicken global och trendkänsligheten stor, och lockelsen att leva det urbana livet ökar. Antalet stockholmare har blivit en halv miljon fler sedan 1990; bara ökningen motsvarar det nuvarande invånarantalet i Västerbotten och Norrbotten tillsammans.

Folkrörelserna är inte borta, men de har ändrat karaktär. I ett samhälle där kommunikationen är ögonblicklig, där nätet och sociala media gör det möjligt att samordna sig på nästan ett ögonblicks varsel fyller inte traditionell möteskultur samman enande funktion längre, men mötet människor emellan är fortfarande av samma betydelse. Bara annorlunda. Våra nätverk omfattar inte bara människor i vårt närområde eller vårt arbete, de sträcker sig ut över världen.

På en annan plats i DN skriver Hans Rosling om just detta globala perspektiv:

Tiden ändrar det mesta. Det som hade hänt fram till för några årtionden sen fick vi lära oss i skolan. De snabba och plötsliga förändringarna förmedlar medierna. Men riktning, takt och mönster i de största förändringarna som gradvis men totalt omformar världen får vi varken i oss från läroböcker eller medier.

Den etablerade världsbilden är fortfarande ett ramverk byggt för att passa 1960-talets tudelade länder. I-länder med folk som på det hela taget var rika, friska, utbildade samt hade två barn per kvinna och befolkningar som slutat växa. U-länder med folk som var fattiga, sjuka, okunniga samt hade sex barn per kvinna och därför snabb befolkningstillväxt. Denna tudelade värld var så orättvis att Sverige och andra i-länder började ge utvecklingsbistånd till u-länderna för att folken där skulle få ett drägligare liv.

Men tiderna förändras, berättar Rosling:

Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom.

[…] Endast 2 procent av svenskarna vet att antalet barn som föds per år i världen slutade öka redan 1990. Det finns nu 2 miljarder barn på jorden och antalet förväntas inte öka.

[…] Nu återstår att få slut på den absoluta fattigdomen bland de fattigaste 2 miljarderna av våra medmänniskor och att säkra tillgång till familjeplanering när de kommer ut ur fattigdomen.

Och för att göra detta behöver vi anpassa vårt biståndsarbete och vårt samarbete med omvärlden efter hur världen ser ut idag. Rosling avslutar artikeln i lösningsfokuserad och entusiastisk anda:

Lösningen är att sluta tala om i-länder och u-länder. Hälften av värdens befolkning bor nu i medelinkomstländer med mellan 1.000 och 10.000 dollar växelkurs per person i BNP. Dit kan biståndet avvecklas och samarbete i stället stödjas av Exportrådet och Svenska institutet. Biståndet bör snabbt fokuseras på de 2 miljarder som bor i låginkomstländer för att hjälpa de fattigaste att genomgå samma positiva utveckling som biståndet redan hjälpt de flesta att få del av. Vi får då en frisk, kunnig och stabil världsbefolkning som förhoppningsvis använder jordens resurser på ett varsamt sätt, väljer sina ledare, undviker krig samt köper svenska varor och tjänster (om vi klarar av att fortsätt producera nyttigheter som de vill ha).

Att världen förändras under våra fötter, mitt framför näsan på oss, överallt, samtidigt och hela tiden tas inte bara emot med entusiasm. Det är skrämmande att behöva inse att morgondagens frågor inte kommer att besvaras med dagens svar, men att dagens svar ändå är så viktiga att vi måste fortsätta söka efter dem eftersom de är det enda vi har att utgå ifrån när morgonen gryr.

.

Vad ska vi ha alla dessa ingenjörer till?

Det talas en del om hur bekymmersamt det är när intresset för tekniska utbildningar dalar; hur bekymmersamt det är att den otillräckliga matematikundervisningen i grundskolor och på gymnasier bidrar till att de svenska studenter som söker sig till de tekniska utbildningarna har sämre förutsättningar än de borde ha.

Kanske borde det pratas en del om vad vi ska ha alla dessa ingenjörer och tekniker till? Behöver vi verkligen såna mängder av ingenjörer och tekniker när vi lämnar industrisamhället bakom oss? Det kostar oss en massa pengar att utbilda dem, är det verkligen vist investerade pengar?

Det är ju faktiskt det. Fast kanske inte i första hand för att göra Sverige till en stor och betydande industrination igen, utan av större och viktigare orsaker. Jag tänker som såhär:

Allt fler människor vill bo tillsammans, i städer och i samhällen. Allt fler människor vill ha möjlighet att ta sig hit och dit. Det här ställer stora krav på infrastruktur, på samhällsplanering, på avlopp och vattentillförsel och på kommunikation och livsmedelsproduktion, på energitillförsel och byggnader.

Samtidigt tycks naturen bli allt mindre tillmötesgående – det är jordbävningar, tsunamis, orkaner, vulkanutbrott, klimatförändringar, epidemier och virus som vi måste hantera i steget om vi vill fortsätta utveckla på lång sikt. Och det gör vi. Helst utan att det ska vara besvärligt för oss som individer.

.

Då behöver vi ingenjörer och tekniker. För det är de som vet hur man gör sånt. Det är de som vet hur man bygger hus som kan gå i bitar utan att rasa ihop. Det är de som vet hur man planerar avlopp och vägar och samhällen så att det håller, och finns utrymme att expandera om det behövs, och så att man faktiskt kommer åt att reparera och underhålla när det behövs. Det är de som kan bygga järnvägar som håller, som går att använda i olika slags klimat, där växlarna fungerar även när det fryser på efter snöblandat regn och rälsen kan hantera de hastiga temperaturväxlingarna i en öken.

Det är de som vet hur man bygger sjukhus och skolor, bibliotek och teatrar, vägar där människor och fordon kan ta sig fram utan att trassla in sig i varandra, hur man passar in bakvägar där varor och material kan passera utan att störa flödet av pendlare på väg till och från jobb och skolor. Och de vet hur man kan utvinna ekologiskt hållbar energi i tillräcklig mängd, de har de kunskaper som behövs för att rena världshaven och distribuera livsmedel till alla världens hörn. Och har de inte dessa kunskaper idag så har de dem inom en snar framtid, förutsatt att vi ger dem möjlighet att utveckla dem.

Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag tycker det här med att utbilda dyrbara ingenjörer och tekniker är en rätt schysst investering på lång sikt.

Socialdemokraterna och tiden

Häromdagen diskuterade Benjamin Katzeff Silberstein i SVD kring hur den socialdemokratiska partiprofilen förändrats, hur akademiker inte längre ser partiet som en plats att påverka samhället ifrån. I dag kommenterar seniorombutsmannen Sten O Andersson, och argumenterar att om socialdemokraterna kapar banden med LO och istället försöker inleda ett brett samarbete med TCO och Saco, och LO, och lanserar sig som ett brett löntagarparti så kommer trenden att vända.

Hade Socialdemokraterna kapat sina ensidiga band till LO och i stället lanserat sig som ett brett löntagarparti, förankrat sina idéer hos alla demokratiska fackförbund, då hade det politiska läget varit ett helt annat.

I stället har Alliansen lyssnat, lagt sina förslag som i hög utsträckning gynnar alla anställda i arbetslivet. Om socialdemokraterna kunnat förnya sig och följt med samhällsutvecklingen så hade de varit vinnare i valet, kanske till och med haft egen majoritet.

Kommer socialdemokraterna att ha kraft att till nästa val lägga om politiken och föra en politik i hela folkets intresse?

Visst ligger det mycket i vad han säger, men det som bekymrar mig i resonemanget är var fokuset läggs. Helena von Schantz funderade i en kommentar till inlägget Socialdemokraterna behöver akademiker över om inte problemet helt enkelt är att för få akademiker överhuvudtaget är intresserade av partipolitik, och jag tror hon har helt rätt. Och jag tror att en del av ointresset grundar sig i partiers vindflöjeltendenser och en del i hur socialdemokratisk retorik fokuserat så mycket mer på vad motståndarna gör än på vad de själva vill göra. Man drar sig helt enkelt för att engagera sig i en rörelse som inte verkar veta riktigt vart den ska röra sig.

Andersson framhåller i sin artikel det faktum att ”Trots att socialdemokraterna och LO, är två krympande organisationer klamrar de sig allt hårdare fast i varandra, försäkrande att de växer ur samma träd” som bekymmersamt. Men vad händer om socialdemokraterna, med sikte på regeringsmakten, mer eller mindre annammar alliansens politik? Kommer akademikerna att återvända till fållan? Kommer de som idag hålls som kärnväljare inom socialdemokratiska partiet att känna igen sig i partiet?

Jag vet inte, jag. Det är klart att regeringsmakt är viktigt för ett parti, men partimedlemmarna då? Finns det inte en risk att man springer ifrån dem i sin ivriga jakt på regeringsmakten?

Nej, jag vet inte. Jag är inte statsvetare, men precis som fackförbunden i LO företräder sina medlemmar tycks mig det enda rimliga vara att socialdemokraterna faktiskt företräder sina medlemmar. Jag tror man har större chans att påverka om man gör så, istället för att försöka jaga ikapp dem som inte längre finner partiet relevant.

Jag vet inte, men funderar på saken, det gör jag.

#Almedalen och den digitala arenan

Catia Hultqvist beskriver i DN hur Twitter och andra sociala media påverkat Almedalen. Ja, inte platsen som sådan utan den politikervecka som pågår där just nu:

 Samtidigt som själva rapporteringen från Almedalen har blivit mer familjär i tonen (tydligt inspirerad av attityden i de sociala medierna), har den reella distansen till själva intervjuobjekten ökat.

Allt fler journalister passar sig för att sitta och dricka öl med dem de är satta att bevaka. Samma sak gäller för politikerna, de sitter inte längre på Visbys uteserveringar i fritidskjortor och festdricker och tjuvröker och kuckilurar med vem som helst. Twitterögon finns i en stol nära dig, Iphones i var och varannan hand, uppkomlingsbloggare utan gamla lojaliteter finns överallt. What happens in Almedalen stannar inte i Almedalen.

Och visst är det en del skvaller som rullar förbi i feeden för #almedalen, men till största delen berättar människor om seminarier de besöker eller har besökt, om stämningen, om vädret och rosévinet och om samtal de deltagit i.

Det görs en del reklam för streamade och filmade seminarier också, och jag konstaterar att kvalitén på filmandet spelar en väldigt stor roll. Många sändningar är förvånande amatörmässigt utförda, med dåligt ljud, dåligt ljus, en enda stillastående kamera i en udda vinkel och scen möblerad till synes helt utan någon tanke på kameran. De som talar hamnar rätt som det är utanför bild, människor går förbi kameran och saker som visas upp, vare sig det är ett bildspel eller något annat, skymtar förbi i bakgrunden. Och rätt som det är klipps sändningen, mitt i. Visst kan detta bero på den uppkoppling som många beklagar sig över, men man blir lite paff.

Än mer förvånad är att de som utfört dessa amatörfilmer ofta har antingen förkortningen IT eller webb i sitt företagsnamn.

Jag vill understryka att detta inte gäller alla sändningar, somliga är av ypperlig kvalitet, helt tydligt med en människa bakom kameran som inte bara fokuserar på den som talar utan har valt en placering av kameran så att hela scenen kommer med, lampor belyser scenen istället för att blända kameran, bildspel och liknande syns tydligt och mikrofonerna är placerade så att man hör vad samtliga föreläsare säger.

Den digitala arenan i Almedalen har utrymme för förbättringar, men man är definitivt på banan. Det är glädjande.

Demokrati

Av grekiska kratein – styre och demos – folk.

2 500 år tidigare, på det grekiska fastlandet: Adeln har missbrukat sin makt och Athen befinner sig nu på gränsen till revolt. Något måste göras! I ett desperat försöka att rädda staten ger man arkonten Solon stor frihet i sitt ämbetsutövande, och han förvaltar den klokt. Lagarna mildras, skulder efterskänks, slavar blir fria och en folkförsamling inrättas. Alla medborgare i Athen får rätt att rösta i Ekklesia och friden lägrar sig.

Nja, nej, fullt så smidigt gick det naturligtvis inte till, alla medborgare inkluderade sannerligen inte alla människor, inte ens alla vuxna människor, och inte fattades alla beslut genom folkomröstningar heller. Men tanken om att folket själva skulle styra staten de levde i hade slagit rot i europeisk mark, och den växte och frodades genom årtusenden. Inte alltid, inte överallt och inte hela tiden, men när vi ser oss omkring idag finns den där, överallt i EU.

Här i Sverige är vi sedan generationer tillbaka vana vid att vi lever i en representativ demokrati, trots monarkin. Vi tar den för givet, ifrågasätter den inte utan ser det många gånger som en slags naturlag att två eller tre gånger varje årtioende, då får vi säga vår mening i allmänna val, och däremellan sköter politikerna det där politiska åt oss. Därför är det inte konstigt att det blir visst rabalder när det i en undersökning kommer fram att det finns ungdomar idag som skulle vara villiga att lägga sin röst på den politiker som erbjuder pengar eller annan gåva, eller som uttrycker att en stark ledare som inte behövde bry sig om valresultat styrde landet, det är nog ingen dum idé ändå.

Detta är allvarligt. Man pratar om ett misslyckande för skolan, man pratar om förstärkningar i historieämnet i skolan, man pratar om attityder och ungdomsförbund och visst har det sin betydelse. Men det man inte pratar om, trots att det är vad man borde prata om, är hur det kan komma sig att ungdomar upplever att deras inflytande och ansvar i samhället är så obetydligt att det gör detsamma var de lägger sin röst, de kan lika gärna sälja den för en slant så får de åtminstone en slant i handen.

Demokratin är ingen naturlag, den är ett samhällsystem som kräver av oss medborgare att vi tar vårt ansvar. Inte bara en gång när det är valår, utan varje dag, varje år. Den kräver att vi faktiskt lyssnar på varandra, och tar den andres åsikt både på allvar och under övervägande, och den kräver av oss att inte bara ha utan ge uttryck för underbyggda åsikter om det som gäller oss alla. Det innebär också att den kräver av oss att sätta oss in i de frågor som angår oss alla. Som sjukvård, omsorg, vägnät, järnvägar, universitet, skolor, forskning och situationen i EU, t ex den ekonomiska krisen i bland annat Grekland.

Om vi inte gör det, utan sitter på våra rumpor och tycker att det är politikernas sak att sköta, då bör vi inte förvånas över att ungdomar tappar tron på det här med att folket ska styra.

Än en gång är vi tillbaka i det här med ansvar. Vi kommer inte undan. Vi måste, var och en, ta vår del av det gemensamma ansvaret. Så är det bara.

Förskjutning i lasten

Det viskas i vinden att detta med att tillhöra den exklusiva gruppen kring kungahuset har fått lätt slagsida. I dag är det advokatsamfundets generalsekreterare Anne Ramberg som, berättar Expressen, efter ett glödande försvarstal i Aktuellt där hon avfärdade de omtalade bilderna med argumentet att en gång kriminell alltid opålitlig, plötsligt befinner sig i en mindre stabil position:

Generellt kan man ifrågasätta om man kan säga att bara för att man är dömd för ett brott saknar trovärdighet. Hon borde understryka att hon talar utifrån sin egen uppfattning, hon har ingen rätt att tala för oss allihop, säger advokat Leif Silbersky. Enligt advokat Claes Borgström strider uttalandet mot basal grundkunskap och grundvärderingar som advokater har. Borgström utvecklar: […] Man kan inte frigöra sig känslan att hon gör så här just på grund av hennes medlemskap i Kungliga patriotiska sällskapet, och att hon känner kungen och drottningen personligen. Det gör det hela ännu mer anmärkningsvärt. Claes Borgström har talat med ett antal advokater med samma uppfattning. Efter lång­helgen ska advokaterna diskutera sin inställning till Anne Rambergs framtid inom samfundet. […] Advokat Magnus Lundh är av samma åsikt. – Om hon möjligen hade sagt att hon uttalar sig i egenskap av vän till de här människorna, hade det kanske inte ens räckt, men nu uttalade hon sig i egenskap av generalsekreterare, och det tycker jag är rent åt helvete. Det är så allvarligt att hennes ställning måste ifrågasättas, säger han.

Hennes före detta make Fredrik Ramberg, också advokat, hotar enligt Aftonbladet och sin advokat Claes Lundbladh (som av en tillfällighet numera är sambo med Rambergs fd fru) med att stämma bokförlaget Bladh by Bladh som ger ut boken Den Svenske Gudfadern. Rambergs namn nämns inte alls i boken men han känner sig ändå kränkt, i sin ställning får man anta eftersom det som nämns i boken är en icke namngiven advokat.

Kungen kommer att gå till historien, kanske inte bara som ”strippkungen” utan kanske rent av som den siste kungen av Sverige, det återstår att se. Populariteten sjunker, sägs det, men skvallerintresset har aldrig varit större. En spännande fråga är när förskjutningen i lasten blir kritisk.

Ingen returbiljett

Socialdemokraternas kongress närmar sig, och nu ställer även partisekreterare Baylan sin plats till förfogande, berättar Aftonbladet. SvD framhåller också, som Aftonbladet, hur det stora problemet för socialdemokratin är att de försöker besvara dagens frågor med gårdagens svar.

Trots dessa förändringar i det svenska samhället, där alltfler bodde i egnahem, eller i bostadsrätter, arbetade i manschettyrken och upptogs av aktiesparande och låneekonomi, fortsatte socialdemokratin att bygga vidare på berättelsen om folkhemmet. När nya frågor ryckte in på den politiska scenen, som miljön och den snabbt ökande invandringen, sökte man möta dem med smärre justeringar i folkhemstanken och vägrade att förstå att denna berättelse långsamt var på väg att dö.

Det är viktigt att veta var man kommer ifrån, och genom att dra nytta av de erfarenheter andra människor redan gjort slipper man ta en del smällar själv. Klart praktiskt. Men det går inte att leva i det förflutna, hur idylliskt och välbekant, tryggt och enkelt det än verkar. Socialdemokraterna, med sin tunga position som det största oppositionspartiet, måste acceptera att dagens frågor besvaras med dagens svar.

Plura skriver en hel del klokt i sin betraktelse kring artikeln. Han berättar om sin egen erfarenhet som klassresenär, om sin tacksamhet mot det socialdemokratiska folkhemmet, men hur han samtidigt ”Förvånas över att insikten saknats att får du biljetten till klassresan finns det ingen returbiljett till den verklighet du kom ifrån” och det ligger mycket i det han skriver. Inte bara på samhällsnivå, det samma gäller på individnivå. Det är en av orsakerna till att även mycket begåvade elever ibland väljer att inte söka vidare, trots att de trivs med att studera. Det är en av orsakerna till att det finns superbegåvade elever i skolan, företrädesvis flickor men en och annan pojke, som mörkar sin begåvning och sitt intresse. De vet att det inte finns någon returbiljett, och de vet att risken finns att man står väldigt ensam en stund när man klivit av på den där stationen någonstans i en annan värld.

Det är synd, väldigt synd. Samhället hade vunnit mycket på att dessa unga människor studerade vidare. Plura igen:

All kunskapshöjning hos befolkningen innebär ett avståndstagande från de färdiga och packeterade lösningar som den styrande klassen har. Det gäller både i frireligiösa som politikska organisationer. När samhällets medborgare får en mer ifrågasättande hållning till etablerade sanningar ökar också individualismen och där med ett minder behov av kollektivet.

Och vet ni vad? Det går att komma tillbaka till skolan när man tröttnat på att mörka. Hvi har ljus så det räcker till många.

.

Sjukförsäkring

Lotta Gröning ställer frågan Kan vi ha en regering och riksdag som inte lyssnar på folket? Kan det överhuvudtaget kallas för demokrati? apropå de i princip enbart kosmetiska förändringarna i sjukförsäkringssystemet som presenterats. Och faktum är att med det politiska system som vi har så visst kan vi det.

Sjukförsäkringssystemet är en av de stora ideologiska vattendelarna i samhället – vi har gått från tanken att i ett anständigt samhälle tar vi hand om varandra, även när vi är trasiga och knasiga, oavsett om det är av övergående natur eller permanent, till tanken att i ett anständigt samhälle betalar var och en för sig själv. Allmän, skattefinansierad sjukförsäkring är en oundgänglig del av det första. För att det andra inte ska leda till den rätt horribla situation med utförsäkringar, utslagningar och fattigdomsexplosion som vi är på väg in i just nu behöver det finnas alternativ. Om vi strävar efter ett system liknande t ex det amerikanska kan vi inte bara stryka de delarna vi hade som de inte har, utan också bygga upp de delar de har som vi inte har.

Detta är inte ett inlägg där jag förespråkar den ena eller den andra ideologin, detta är ett inlägg där jag påtalar det faktum att om vi monterar ner den generella välfärden och pratar om att man själv ska betala så måste vi bygga upp ett system där så är möjligt. Nu. Genast. Det räcker inte med försäkringsbolagens små söta men väldigt begränsade inkomstförsäkringar, inte heller att en och annan klok arbetsgivare börjat ge sjukförsäkringar som lönebonus till sina anställda – ett lappverk håller inte.

Ty i ett samhälle där människor lever i ständig, realistisk rädsla för att förlora sin försörjning vågar ingen chansa och pröva något nytt, och vågar ingen chansa får vi ett stillastående samhälle, helt utan utveckling, och kommer inom en mycket snar framtid att finna att vi hamnar efter på alla fronter.

Och det var ju inte tanken i någon av ideologierna, eller hur?