Fåfängans marknad

I Expressen koketterar en Peter Cornell fåfängt med ett lite lagom klädsamt förakt mot det han kallar ”Galna narcissistsjukan” som nu till hans ohöljda förfäran drabbat även personer ”som man tidigare trodde immuna: kloka och rejäla ledande kvinnor i arbetarrörelsen”

Han exemplifierar detta förfärande förfall hos de fd rejäla kvinnorna så att vi alla skall förstå och uppröras med ett citat ur biografin Margot, författad av Bengt Ohlsson:

”Ibland har hon jeans, ibland är hon barfota. Ibland är tånaglarna nymålade och djupröda.”

Kära nån! Nymålade naglar? På en politiker? Vart är världen på väg?

Visst kan man tycka det är lite gulligt med denna koketta upprördhet över bagateller, men samtidigt är det bekymmersamt med en så trång och snäv norm.

Sahlin vill inte bli mätt

Det opinionsmäts en hel del i Sverige just nu, det har ju precis varit Almedalsvecka med sedelbränning och andra festligheter och intresset för att få veta vilket utslag de olika utspelen och kampanjerna gett är såklart stort. Men, berättar SvD, inte hos alla:

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är mycket kritisk till störtregnet av opinionsmätningar.

–Någonstans finns det ett tak för när dessa mätningar till slut gör politiken till en tummelplats för procent istället för visioner, säger hon.

Mona Sahlin menar att det finns en risk att mängden mätningar, inte bara de som handlar om partisympatier utan också dem där olika sakfrågor uppmärksammas, skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Mona Sahlin varnar för att anonyma opinionsbildare och lobbyister, som ”inte går att rösta bort”, får en allt större makt.

–Det är en fara. Men det är upp till oss själva i den politiska världen att stå pall för ett sådant tryck.

Visioner i all ära, även om det varit lite njugg tilldelning av dylika i den här valrörelsen hittills där gnäll på motståndarna tycks vara huvudtaktiken (men det kanske tar sig nu efter Almedalen) men jag tycker mig också se en risk i Sahlins resonemang – opinionsmätningarna ger en indikation om hur människor uppfattar och uppskattar politikernas arbete. Att vilja minska antalet opinionsmätningar kan visserligen ge politiker mer självförtroende, men det är inte automatiskt något gott.

Opinionsundersökningar i politiken har lite samma funktion som utvärderingar i skolan – ett sätt att få en aning om hur ‘den andra sidan’, oavsett om den består av väljare eller elever, uppfattade och upplevde det man gjorde. Ibland får man beröm, ibland får man däng i utvärderingar, och samma sak gäller i opinionsmätningar.

Lite som slaven i Ceasars vagn, vars uppgift var att påminna honom om att även han var dödlig, tjänar opinionsmätningar och utvärderingar som en påminnelse till oss att behålla huvudet och minnas att även vi är människor, och att vi bör göra det vi gör så bra som möjligt. Inte för att få beröm eller många röster, utan för att någon annan tar konsekvenserna av våra handlingar.

Rösta på oss för att de andra är sämre

Expressen berättar om debatten mellan Östros och Borg:

Rivalerna om finansministerjobbet drabbade samman i riksdagens sista debatt före valet

uttrycker man sig, och ger ett litet ögonblick åtminstone mig ett hopp om att kanske kanske ändå har man passat på tillfället att berätta varför just den egna ekonomiska politiken är så föredömlig för landet. Men, enligt Expressen, så gick det inte till. Ännu en gång handlade det mer om att anklaga, döma ut och gå till hård attack mot motståndarna.

Jag vet inte, det är kanske bara jag som är kinkig, men jag börjar bli lite trött på en valretorik så går ut på att ‘rösta på oss, inte för att vi är särskilt bra (det kanske vi är, men det tänker vi inte stå här och berätta om i så fall) utan för att motståndarna är mycket sämre, låt mig berätta för dig, du okunnige lille medborgare, om våra motståndares politik’

Vi har sett och hört vad som hänt i landet under den senaste regeringsperioden. Vi vet att det blev lågkonjunktur, och att många blev tagna på sängen av den. Vi vet att Alliansen satsat på sina kärnväljare med sina skattepolitiska åtgärder. Vi vet det. Vi var med. Vi har sett hur sjukskrivna och arbetslösa drabbats, och vi har sett vad som händer med klyftorna i samhället. Orera inte om det, utan om hur ni planerar att styra landet. Ge mig era visioner och mål! Berätta för mig om hur samhället kommer att se ut om ett år, om fem år, om tio år om ni kommer till/får behålla makten, och berätta hur ni tänkt ta oss dit.

Och det gäller alla, oavsett partifärg eller logga, det eviga tjatet om hur förfärliga motståndarna är ger mig bara en unken känsla av försök att dölja sina egna tillkortakommanden. Demokrati är alltför viktigt för att slarvas bort på det här viset, skärp er nu.

Ok?

Att sätta betyg

Andreas Carlsson, vet ni vem det är? Ja, just han ja, i idoljuryn. Han har skrivit och gett ut en självbiografi, spolingen, där han först på de sista sidorna kommer fram till sin första Idolsäsong. Han beskriver hur allvarligt han och de övriga jurymedlemmarna såg på sin uppgift att fostra nya, unga talanger:

Vi hade tilldelats ett trollspö med kraft att förändra folks liv […] Det fick vi hålla i med vördnad och respekt.

Jag är kanske lite enkelspårig i mitt tänkande just nu eftersom jag omedelbart associerar till betygssättning, men han formulerar det väl. Betyg är minst lika viktiga för framtiden som Idolplaceringar, och vi måste sätta dem med vördnad och respekt. När vi sätter ett betyg garanterar vi, med våra namn, att den eleven vi sätter betyget på i det skedet har visat de kunskaper som anges i kriterierna för just det betyget. Inget mer, vi garanterar varken god vandel eller trevligt sätt, charm eller social kompetens hos eleven som uppnår höga betyg, men inget mindre än vad som anges i kriterierna heller.

För att detta ska vara möjlig måste betygssättningen vara helt frikopplad från alla former av belöning eller konsekvenser för läraren. Att koppla lönesättning till betyg, eller att som i bland annat Göteborg låta lärarnas popularitet bland eleverna avgöra lönesättningen öppnar dörren för en korrupt betygssättning på vid gavel. Elever är barn och ungdomar, de vill ha roligt och trevligt om dagarna. De vill ha tid och utrymme för socialt spel, de behöver tid och utrymme för sin utveckling, och de vill känna att just de är speciella. De vill också ha med sig höga betyg från skolan, helst högre än de andras. Det går inte alltid ihop, och lärarens uppgift att balansera alla dessa bitar så att en elevs vilja inte går ut över andra elevers situation gör att popularitetsnivån inte alltid är hög. Jan Björklund skriver om saken i DN:

Som argument för att eleverna ska betygsätta lärarna har även anförts att lärarna minsann sätter betyg på eleverna. Men den jämförelsen håller inte, enligt min mening. Läraren sätter betyg utifrån läroplanens krav med betygskriterier. Läraren har utbildning, yrkeserfarenhet och står framför allt under tjänsteansvar. I regeringens skolreformer ska dessutom bara legitimerade lärare få sätta betyg och betygssättningen ska granskas av Statens skolinspektion. En elev som sätter betyg på sin lärare har däremot inget ansvar alls efteråt och behöver inte motivera sig, trots att betyget kan få konsekvenser för lärarens lön och framtid.

Än en gång går kommunalpolitikers idéer och önskemål om kontroll ut över eleverna. Givetvis skall elever utvärdera sin skolgång, kontinuerligt och konsekvent, och utvärderingarna skall leda till förändringar då så är påkallat. Lika självklart är det att en lärare eller skolledare som inte sköter sitt uppdrag ska få konsekvenser av detta. Det är överhuvudtaget inte ifrågasatt, från något håll. Men eleverna skall inte ha minsta inflytande över lärares löner. Det skulle leda till korruptionsmisstankar kring betygen – har eleven fått MVG för att eleven uppvisat den graden av kunskap, eller har eleven fått MVG för att läraren vill ha mer lön? Gick det illa för läraren i senaste utvärderingen för att gruppen fått ett lågt betygssnitt?

Nej, detta är ingen bra koppling, betyg skall inte kunna köpas för pengar.

Christermagister skriver också utifrån artikeln i DN, liksom Lilla O och Tejpad.se. Kristina Axelsson pläderar för mer inflytande över skolans verklighet för rektorer, lärare och elever medan Kommunchef lägger ett betungande ansvar på elevernas axlar när han talar om dem som kunder som ska hållas nöjda.