Politisk debatt

Plötsligt, utan förvarning, blev jag rasande arg på den politiska debatten. Först blev jag lite överraskad, jag var inte alls beredd på denna ilska, men sen började jag titta på den – vad är det som gör mig arg? Jag fann två saker, som nog egentligen är olika sidor av samma:

Det första är det evinnerliga klagandet på vad som pratas om och vad som inte pratas om. Ni har hört det, inte sant? Trots att X är så viktigt pratar politikerna bara om Y och Inte ett ljud om Z i debatten, trots att det är så viktigt.

Sluta klaga! För upp frågan på agendan själv, prata om det som är viktigt. Om någon tar upp Y så för över samtalet till X, dra in Z i resonemanget också.

Det andra är de aldrig sinande anklagelserna mot politiska motståndare som helt ställer den egna politiken i skuggan.

Att ständigt prata om hur saker och ting inte ska vara, hur illa det är, hur korkade/farliga/olämpliga motståndarna är leder till en fruktansvärt tråkig och väldigt gnällig debatt. Det är inte ett dugg konstigt att unga väljare tappar modet och intresset när politik mer framstår som gnäll än styrande.

Det får vara nog nu. Nog med gnäll och nog med klagan. Om fel saker diskuteras, lyft fram rätt saker. Om motståndarsidan gör något dumt, tala om hur ni ska göra det bättre. Visa att ni har en tanke, och att den håller. Visa att ni har en vision, och att den är värd att kämpa för. Visa vilken väg ni vill gå, tala om varför den är bäst och vart den leder, och gå sen först.

Inspirera. Motivera. Led om ni gör anspråk på ledarpositionen.

Rösta på oss för att de andra är sämre

Expressen berättar om debatten mellan Östros och Borg:

Rivalerna om finansministerjobbet drabbade samman i riksdagens sista debatt före valet

uttrycker man sig, och ger ett litet ögonblick åtminstone mig ett hopp om att kanske kanske ändå har man passat på tillfället att berätta varför just den egna ekonomiska politiken är så föredömlig för landet. Men, enligt Expressen, så gick det inte till. Ännu en gång handlade det mer om att anklaga, döma ut och gå till hård attack mot motståndarna.

Jag vet inte, det är kanske bara jag som är kinkig, men jag börjar bli lite trött på en valretorik så går ut på att ‘rösta på oss, inte för att vi är särskilt bra (det kanske vi är, men det tänker vi inte stå här och berätta om i så fall) utan för att motståndarna är mycket sämre, låt mig berätta för dig, du okunnige lille medborgare, om våra motståndares politik’

Vi har sett och hört vad som hänt i landet under den senaste regeringsperioden. Vi vet att det blev lågkonjunktur, och att många blev tagna på sängen av den. Vi vet att Alliansen satsat på sina kärnväljare med sina skattepolitiska åtgärder. Vi vet det. Vi var med. Vi har sett hur sjukskrivna och arbetslösa drabbats, och vi har sett vad som händer med klyftorna i samhället. Orera inte om det, utan om hur ni planerar att styra landet. Ge mig era visioner och mål! Berätta för mig om hur samhället kommer att se ut om ett år, om fem år, om tio år om ni kommer till/får behålla makten, och berätta hur ni tänkt ta oss dit.

Och det gäller alla, oavsett partifärg eller logga, det eviga tjatet om hur förfärliga motståndarna är ger mig bara en unken känsla av försök att dölja sina egna tillkortakommanden. Demokrati är alltför viktigt för att slarvas bort på det här viset, skärp er nu.

Ok?