Politisk debatt

Plötsligt, utan förvarning, blev jag rasande arg på den politiska debatten. Först blev jag lite överraskad, jag var inte alls beredd på denna ilska, men sen började jag titta på den – vad är det som gör mig arg? Jag fann två saker, som nog egentligen är olika sidor av samma:

Det första är det evinnerliga klagandet på vad som pratas om och vad som inte pratas om. Ni har hört det, inte sant? Trots att X är så viktigt pratar politikerna bara om Y och Inte ett ljud om Z i debatten, trots att det är så viktigt.

Sluta klaga! För upp frågan på agendan själv, prata om det som är viktigt. Om någon tar upp Y så för över samtalet till X, dra in Z i resonemanget också.

Det andra är de aldrig sinande anklagelserna mot politiska motståndare som helt ställer den egna politiken i skuggan.

Att ständigt prata om hur saker och ting inte ska vara, hur illa det är, hur korkade/farliga/olämpliga motståndarna är leder till en fruktansvärt tråkig och väldigt gnällig debatt. Det är inte ett dugg konstigt att unga väljare tappar modet och intresset när politik mer framstår som gnäll än styrande.

Det får vara nog nu. Nog med gnäll och nog med klagan. Om fel saker diskuteras, lyft fram rätt saker. Om motståndarsidan gör något dumt, tala om hur ni ska göra det bättre. Visa att ni har en tanke, och att den håller. Visa att ni har en vision, och att den är värd att kämpa för. Visa vilken väg ni vill gå, tala om varför den är bäst och vart den leder, och gå sen först.

Inspirera. Motivera. Led om ni gör anspråk på ledarpositionen.