För förskolan

I mitt inlägg om konsekvenserna av att skolan, i den politiska retoriken, fallit ur sammanhanget där vi finner vetenskap, forskning, arbetsmarknad, utveckling, företagande, framtid etc och istället hamnat i tryggt förvar mellan vård och omsorg uppstod en lite vilsen diskussion om förskolan, och vad den är. Jag hävdar med en dåres envishet att förskolan INTE är skola, och INTE barnomsorg, utan något helt annat, en unik och viktig del av den väg som utgör underlaget för bildningsresan, och att vi förlorar något mycket viktigt om vi flummar bort den i någon välmenande sammanblandning med skolan eller barnomsorgen. Förskolan tangerar båda dessa, men är varken eller, utan utgör en tredje entitet.

Nej, ni ser så rörigt det blir när man trasslar ihop förskolan med skolan, man riskerar att alldeles tappa perspektivet!

Gå istället och ta del av hur frågan diskuteras på annat håll, från annat håll, hos den skäggige dagisfröken.

Politisk debatt

Plötsligt, utan förvarning, blev jag rasande arg på den politiska debatten. Först blev jag lite överraskad, jag var inte alls beredd på denna ilska, men sen började jag titta på den – vad är det som gör mig arg? Jag fann två saker, som nog egentligen är olika sidor av samma:

Det första är det evinnerliga klagandet på vad som pratas om och vad som inte pratas om. Ni har hört det, inte sant? Trots att X är så viktigt pratar politikerna bara om Y och Inte ett ljud om Z i debatten, trots att det är så viktigt.

Sluta klaga! För upp frågan på agendan själv, prata om det som är viktigt. Om någon tar upp Y så för över samtalet till X, dra in Z i resonemanget också.

Det andra är de aldrig sinande anklagelserna mot politiska motståndare som helt ställer den egna politiken i skuggan.

Att ständigt prata om hur saker och ting inte ska vara, hur illa det är, hur korkade/farliga/olämpliga motståndarna är leder till en fruktansvärt tråkig och väldigt gnällig debatt. Det är inte ett dugg konstigt att unga väljare tappar modet och intresset när politik mer framstår som gnäll än styrande.

Det får vara nog nu. Nog med gnäll och nog med klagan. Om fel saker diskuteras, lyft fram rätt saker. Om motståndarsidan gör något dumt, tala om hur ni ska göra det bättre. Visa att ni har en tanke, och att den håller. Visa att ni har en vision, och att den är värd att kämpa för. Visa vilken väg ni vill gå, tala om varför den är bäst och vart den leder, och gå sen först.

Inspirera. Motivera. Led om ni gör anspråk på ledarpositionen.

att värdera ut

Det gäller det här med utvärderingar i skolan igen. Alla är inte helt glada åt konceptet, generellt eller i enstaka situationer. Skolor och högskolor protesterar när de upplever att de inte fått tillräckligt med tid att åtgärda de områden där de fått kritik innan åtgärder sätts in från högre ort.

Jag vill hävda att utvärderingar är ett viktigt verktyg i det pedagogiska arbetet – genom att utvärdera kommer man åt de aspekter som inte framgår på prov eller i samtal. Man får en generell bild av sitt eget arbete och en god möjlighet att förstärka det som fungerar och förändra det som gått fel.

Alla är inte för betyg heller, många är emot betyg. I Agenda upprepar Maria Wetterstrand gång efter gång att MP är helt emot betyg på sexåringar. Hon talar till känslorna hos tittaren när hon beskriver hur ‘sexåringar kommer till skolan med tindrande ögon och vill lära sig saker. De längar efter att få gå i skolan för att de tycker att det är kul! Och så ska de stämplas med ett betyg!’

Jag har lite svårt för den retoriska bilden med betyget som en stämpel. För mig låter det som om den som säger det hävdar att det betyg som sätts i sexan är det betyg eleven kommer att få i handen och ta med sig till gymnasiet, eller till universitet eller högskola för den som vill det. Betyget är en ögonblicksbild, ett slags stenografi som talar om hur elevens kunskapsnivå ser ut, just där och då, i förhållande till betygskriterierna i givet ämne. Den retoriska bilden talar också känslospråk, och antyder att betyget inte bara talar om kunskapsnivån, utan också säger något om eleven som person och kommer att forma elevens framtida personlighet.

Det är lite bekymmersamt. Jag är rädd att dessa känsloretoriker riskerar att göra mer skada än nytta, och med sina svulstiga ord laddar betygen med just dessa värderingar. Känsloretorik är ett oerhört effektivt verktyg i svensk politik, men jag vill ändå mana till viss försiktighet här, dagens barn och ungdomar är tillräckligt utsatta som det är.