Polare

Vi gillar polariseringar. Vi tycker om att ställa upp saker och ting som prydliga motsatspar, det ger oss trygghet och en känsla av kontroll.

Natt – dag. Svart – vitt. God – ond. Stark – svag. Matt – blank. Hård – mjuk. Varm – kall. Stad – land.

Jag skulle kunna göra kedjan hur lång som helst, men jag anar att ni redan är tillräckligt bekanta med fenomenet för att kunna smida vidare om ni så önskar. Låt oss istället titta på den inbördes hierarkin. För en sån finns det i varenda par, vare sig den är i princip konstant, som i exemplet god – ond, eller relativ, som i exemplet matt – blank. Det är bättre och ger fler sociala fördelar att betraktas som god än att betraktas som ond, medan en matt yta är att föredra i vissa sammanhang och en blank i andra.

I valrörelser är sådana här motsatspar både väldigt populära och effektiva. Där gäller det att få fram sitt budskap på ett sånt sätt att det låter bra, att det fastnar i folkmedvetandet och helst också på ett sånt sätt att redigerare inte klipper i det. Motsatspar är idealiska i sammanhanget, i synnerhet de motsatspar som är så tydliga och etablerade att man bara behöver nämna den ena halvan för att människor ska förstå vilken den andra halvan är.

Kommun – stat är ett sånt par. Vårdskolaomsorg – industriarbetsmarknadvetenskap är ett annat. Det första kommer vi att få anledning att återkomma till, det är jag säker på, men låt oss koncentrera oss på det andra den här gången (jag tror jag kan lova att detta är det sista DEJA-inlägget, men osvuret är bäst).

I den politiska retoriken, i media och i folkmedvetandet har skolan gått från att vara en del av den process som leder fram till en myndig vuxenposition i samhället, en position med jobb, ställning, inkomst och självbestämmande till att hamna stadigt och till synes tryggt inbäddad mellan de två andra stora skattefinansierade institutionerna vård och omsorg. Båda dessa associeras med mjuka, inåtvända, bevarande värden som medmänsklighet, omtanke, tröst och trygghet, med inneskor och mjuka kläder, vänliga händer, jämställdhet och förståelse; i motsats till forskning, arbetsmarknad och industri som associeras med hårda, extroverta, framåtsyftande värden som karriär, tävling, konsekvenser, peppning, status, klapprande klackar, dräkt och slips, med effektiva händer och krav.

Detta är förödande för skolan, som hamnat mer eller mindre i konflikt med sig själv. Skolans uppgift har blivit att på samma gång att ta hand om, förstå, visa omsorg, värme och omtanke; och att jaga på, peppa, ställa krav och ge verktygen för en position på andra sidan motsatsparet, vid den andra polen. Resultatet vet vi, det behöver vi inte gå in på igen, utan vi hoppar direkt till slutsatsen:

Skolan behöver bli polare med sig själv. Definiera sin egen position och kliva bort från omsorgen. Motivera och förklara varför den retoriska bilden med skolan som vårdens och omsorgens kärleksbarn är felaktig, och istället kliva tillbaka till sin position i processen mot vuxenvärlden.

Det innebär inte att skolan ska bli en helt igenom kall och hård plats. Kom igen, vi är lärare! Vi vet att det går att kasta ut badvattnet utan att babyn åker med, man behöver bara komma ihåg att lyfta ur babyn först, och sen hålla i minnet att den utvecklas, lär sig hantera verkligheten och en dag går ut i världen på egna, starka ben. Och att det är gott.