Morrica, tempo och #ngl2012

Som jag nämnde i min reflektion kring konferensen uppskattade jag innerligt det utrymme för möten och samtal och att reflektera tillsammans helt utan stress eller bråttomskap arrangörerna planerat in. Jag uppskattade temposänkningen, och blev både glad och inspirerad när det gick upp för mig att det inte var en tillfällighet utan en genomtänkt och genomgående tanke. Jag kommer att försöka lägga in ett element av detta i min egen planering framgent, och lägga mig vinn om att sjunga långsamhetens lov.

Och sen steg jag av tåget vid Stockholms Central. Redan på perrongen började människor småspringa för att hinna med sina respektive anslutningar härsan och tvärsan. I rulltrappan stod jag, fortfarande försjunken  i långsamhetens lov, snällt så långt åt höger jag någonsin kunde och lät långbenta människor älga förbi, två rationella steg i taget (har ni tänkt på hur höga rullstrappsteg är? Det är svårt att inte imponeras av dessa jättekliv). Men hur det nu var, innan jag ens var nere i centralhallen fann jag mig själv öka tempot steg för steg. Jag behövde raskt hitta ett rimligt lugnt hörn med hygglig mottagning för ett angeläget telefonsamtal, och det föll sig naturligt att falla in i det raskare tempot.

Och vet ni vad? Det var inte alls så tokigt. Långsamhetens lov i all ära, men kanske är det tempoväxlingarna som är det bästa? Om inte annat för att man ska lägga märke till skillnaden.

.

Annonser