Vem är du, vem är jag?

Ringarna från torsdagens #skolchatt fortsätter spridas. Petter Bergenstråhle lyfter i ett blogginlägg upp hur gränsen mellan yrkesjag och privatjag tycks bli allt otydligare:

I samhället idag så suddas gränsen mellan professionell och privat ut allt mer. Gränsen mellan tiden jag jobbar och tiden jag är ledig är inte längre självklar.

Kraven på den professionelle yrkesutövaren har i och med teknik utvecklingen ökat allt mer. Vi förväntas att vara uppdaterade och beredda på att jobba hela tiden. Som mannen jag satt bredvid på tåget till stan här om dagen. Det var tidigt och han somnade till, telefonen ringde och han hade en kund på tråden som ville ha reda på ett nummer av något slag. Från sovande på väg till jobbet så förväntades han på en gång komma ihåg en lång sifferrad.

För oss lärare är det inget nytt, för oss har det alltid varit så.

Att arbeta som lärare medför en grad av offentlighet. Bergenstråhle beskriver det såhär:

I det lilla samhället bland elever och elevernas föräldrar för jag jobbar, där är jag en offentlig person. Eleverna på skolan och deras föräldrar vet vem jag är, och utifrån det så har jag ett större ansvar att vara en vuxenförebild än gemene man. Även när jag är ledig.

Man kan kanske se det som en liten lönebonus, om man vill.

Detta är inget unikt för läraryrket. Präster, läkare, sjuksköterskor, skådespelare, operasångare, poliser, receptionister, myndighetspersoner, butiksbiträden, politiker med flera lever i samma verklighet – oavsett om man har semester, är sjukskriven, sitter på pendeltåget på vägen till jobbet, befinner sig på sin första date med någon som man hoppas kommer visa sig vara en Någon eller befinner sig på sin arbetsplats ser människorna vi möter oss först som vår yrkesroll.

Jag tror att det är djupt mänskligt att göra så. Vi gör det själva, hela tiden, gör vi inte? När vi träffar människor i sociala sammanhang är frågan ‘vad jobbar du med?’ en av de första vi ställer. Kanske är det så att den uppfattas som mindre intim än frågor som ‘hur gammal är du?’ eller ‘var bor du?’, och upplevs som relevant helt enkelt för att det vi frågar om är personens funktion i det samhälle som vi alla är en del av. Att vi vill veta var vi befinner oss i relation till personen, i synnerhet om personen i fråga har inflytande över vårt liv på ett eller annat sätt?

En av kommentarerna till det inlägg jag skrev igår, också utifrån torsdagens samtal, lyfter hur behovet av att skilja av den privata personen från yrkespersonen kan vara både svårt och stressande. Jag svarade glatt att jodå, visst är lärare privatpersoner ibland, och så är det ju. Men jag funderar nu på om den där gränsen mellan personligt och privat verkligen är en geografisk (här är jag privat, här jobbar jag) eller kronografisk (nu är jag privat, nu jobbar jag) gräns, en sån som går lätt att peka ut, mäta och beskriva? Kanske befinner den sig i en helt annan dimension, en mental eller social dimension, och svajar långsamt fram och tillbaka utifrån ett eller annat?

Privatlivets helgd

Torsdagens livaktiga #skolchatt rörde sig stundtals kring den viktiga men svårdefinierade gränsen mellan privat och personligt. Det framkom t ex att det förekommer att lärare väljer att ha två profiler i populära sociala media som t ex Facebook – en ”lärarprofil” där man blir vän med eleverna, och från vilken man skapar grupper dit man förlägger delar av undervisningstiden, ibland ägnar ”stor del” av sin förtroendetid åt läxstöd på kvällar och helger och kan ”ha koll på” vad som händer. Och så en ”privat profil” dit man förlägger sitt privatliv – familj, semesterbilder, eventuella bakfyllestatusuppdateringar etc.

Jag förstår hur man tänker – arbete här, privatliv där, vattentäta skott emellan så att man faktiskt kan koppla av och vara ledig när man är ledig.

Men jag funderar också över framförallt två saker här.

För det första, den naiva förströstan att det ska räcka, att det inte alls kommer att bli möjligt någonsin att se den timeline man uppfattat som privat utifrån genom en enkel websökning, att ingen någonsin kommer att dela något man önskar hålla privat med någon som delar det med någon som… och så vidare. Ungdomar i dag är inte mindre nyfikna än vi var, och det dolda är alltid mer spännande än det öppna. Jag vet inte, kanske är det jag som är lite gammaldags när jag brukar tänka att allt som läggs upp på nätet, oavsett om det läggs bakom lösenord eller inte, är potentiellt offentligt?

Det är det ena. Det andra har med integritet att göra – jag får inte riktigt ihop kopplingen mellan önskan att skydda sin egen integritet med dubbla konton samtidigt som man förväntar sig att eleverna glatt skall koppla sina privata Facebookkonton till ens offentliga och med detta släppa in sin lärare och skolan långt in i sin privata sfär? I synnerhet om möjligheten ”att ha koll” är en av orsakerna till att skolan önskar ha denna kontakt. Var blir elevens integritet av? Är inte den minst lika viktig att skydda som lärarens?

Jag vet inte, för mig känns det lite udda om gränsen mellan privat och personlig går på olika ställen för olika personer, men jag anar att man kan se på saken från olika håll?