Sommar sommar sommar

Jag har sett fram mot Jonas Gardells sommarprat sen jag fick veta att han skulle hålla det. Sommarpraten är ännu en av dessa traditioner jag planerar att prova med hull och hår – lyssna på så många program som möjligt i direktsändning, samtidigt som jag följer tagen #sommarip1 och får del av människors reaktioner, känslor och tankar i ögonblicken. Jag kommer blogga om de program som verkligen berör mig, på ett eller annat sätt, men bara de.

Det började inte så bra i dag – SRs hemsida krånglade, programmet gick igång, jag blev frustrerad men jag såg i Twitterflödet att jag inte var ensam om den upplevelsen. Och lo and behold, ett par minuter in i programmet fick jag support från andra Twittrare och lagom till Överste Hathi var jag också med på banan.

Gardell pratade om känslan av att vara användbar, och om känslan av att vara oanvändbar. Han berättade om att inte bli vald i skolidrotten, att sitta kvar vid det vippiga bordet medan modigare människor tar chansen att eventuellt uppfylla den dröm man själv när,  om en far som tog sig tid att hämta en tavla, men inte ta en kopp kaffe med sina barn, om föräldrar som skämdes så grundligt över sitt barns sexuella läggning att de valde att hålla platsen för barnets grav hemligt.

Han är en skicklig talare, han använder pauser och omkväden för att förstärka känslan i lyssnaren, och det han berättar om är angeläget – alla människors värde, och alla människors rätt att känna till sitt eget värde, även den som är tafflig, blyg, klumpig, rädd eller bortkommen.

 

Att lära sig sin läxa

Det är en konst att gå i skolan, det har vi pratat om då och då. Egentligen är det flera olika konster som måste behärskas och kombineras: Det är en konst att sitta i ett klassrum och fokusera, trots att där sitter en hel skock andra människor som ibland låter eller ser ut eller på annat sätt beter sig intressant eller irriterande eller störande. Det kräver övning, hur mycket övning är olika för olika personer, olika för olika klassrum och olika för olika skolformer. Det är en konst att ställa om sig från ett ämne till ett annat, från ett slags tänkande till ett annat på den stund en rast ger.

Och det är en konst att studera på egen hand, hemma eller någon annanstans där ännu mer saker än i klassrummet distraherar, lockar, distraherar och stör. En konst man behöver öva sig i, många många gånger under lång lång tid för att bli duktig i. Man behöver öva med långa läxor och korta läxor, läxor man gör själv och läxor man gör tillsammans med andra, och ju längre man kommer i lärandet, ju viktigare blir det att man faktiskt kan, inte bara ämnet och momentet utan faktiskt just att göra läxor.

Vi diskuterade läxor i #skolchatt häromtorsdagen, ett givande samtal som fick en intressant fortsättning i P1s program Nordengren där Helena von Schantz, Daniel Barker och ytterligare gäster diskuterar läxornas betydelse, och en av de klokaste kommentarerna i programmet kommer mot slutet (men lyssna på det hela för att höra resonemanget som leder fram till den). Helena svarar på frågan om det finns en risk att läxorna ökar skillnaden mellan elever från miljöer med studietradition och elever från miljöer utan studietradition:

Ett sätt att göra [skillnaderna] mindre det är att läraren tar ansvar för läxorna, och läraren tar ansvar när läxorna inte blir gjorda, och jobbar med eleven. För det handlar ju om vad eleven själv har för mål.