Frukta inte rädslan

Var inte rädd. Om vi blir rädda vinner de. Om du visar att du är rädd kommer de gå till attack. Var uppmärksam, men agera som vanligt. Var inte rädd.

Som vore de aggressiva, oberäkneliga hundar. Som lösningen stod att finna i en DVD signerad Cesar Millan. De där skrämmande, främmande som tycks suga näring ur vår rädsla, som tycks röra sig i skuggorna, alldeles i utkanten av vårt synfält, bara väntar, avvaktar, för att slå till där vi minst anar det.

Aggressiva, oberäkneliga, såvitt vi kan se och bedöma utifrån vår referensbas irrationella. Ofta, men inte alltid, män, ofta, men inte alltid, från andra cirklar än de vi rör oss i, ofta, men inte alltid, främmande. Ofta, men inte alltid, nära nog för att kännas men inte alldeles här. Ofta, men inte alltid.

Var inte rädd. Bli inte rädd. Visa inte att du är rädd.

Men vi är människor. Vi är reagerande, kännande människor, vi ser det skrämmande röra sig, hastigt, ryckigt ändra position, obönhörligt långsamt glida närmare, precis i utkanten av synfältet, där vi inte ens ser färgerna. Vi är hela tiden medvetna om det. Det skrämmer oss, allesammans. Inte sällan är den som säger till dig att inte vara rädd väldigt rädd.

Och det är i sin ordning.

Vi är alla rädda. Somliga av oss ibland, andra större delen av tiden. Somliga är rädda för tiden vi lever i, folkvandringarna, flyktingströmmarna, miljöförändringarna, samhällsförändringarna. Andra är rädda för stagnation, för att allt skall förbli som det är, aldrig ändras, aldrig vara över. Vi är rädda för det vi inte kan kontrollera, för blixthalkan, för kometnedslag, för att bli instängda, utestängda, för att bli ensamma.

Det är som det ska. Frukta inte rädslan. Den skadar oss inte. Den skärper sinnena, gör oss mer uppmärksamma, ger oss lite mer kraft, lite mer styrka, lite mer ork. Acceptera rädslan. Lägg inte all din kraft och ditt fokus på att kväva den. Det kommer ut ändå, på sätt helt utom din kontroll och vid garanterat olämpliga tillfällen.

Var rädd när världen skrämmer. Det är som det ska. Det är rimligt. Du är en människa, ingen maskin.

Var rädd, men låt inte rädslan sätta dina gränser.

Använd din hjärna. Sluta aldrig tänka. Om du känner synfältet krympa, känner impulsen att skrika högt eller skriva högt på sociala media, stanna upp, dra ett djupt andetag, dra ett till, och så ett tredje. Se dig sedan omkring, läs igenom det du skrivit en gång till innan du postar det, krama närmaste bekant (eller främling). Sjung lite. Håll en hand, någon annans eller i nödfall din egen. Klappa en katt. Eller en hund. Eller en ko. Rabbla alfabetet. Gångertabeller. Gör vad du behöver göra, gör vid behov alltihop och lite till. Bara, sluta aldrig tänka.

Kom ihåg orden Skorpan viskade för att trösta sig själv där i tunneln under mur och vakter, med jorden sipprande in under kragen

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Nästa gång någon säger till dig att inte vara rädd, fråga om du får ge dem en kram. Eller en blomma. Och berätta att det är ok att vara rädd. Det är ok att vara mänsklig.

 

Annonser

Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

Objektiva blommor

Häromdagen upplyste jag Facebook om att jag kommer skrika högt nästa gång jag hör en kursdeltagare med förundran/förtvivlan/uppgivenhet i rösten berätta att hens lärare på Komvux/sfi/gymnasiet/högstadiet etc hävdat att det inte finns någon direkt regel om när hen ska skriva dem eller de. I dag hade jag orsak att varna för ännu ett gallskrik, när en person som beskriver som själv som lärarutbildare vid ett svenskt lärosäte obekymrad hävdade att hen som just lärarutbildare avråder från att ta upp hen vid pronomenundervisning, eftersom hen ”kan undvikas i kommunikation”.

Av pietet och hänsyn till hens kollegor talar jag inte om vilket lärosäte hen befinner sig vid, och inte heller vilket kön hen har. Men hen uttalar sig, uttalat, som lärarutbildare på detta sätt i denna fråga. Och det gör att jag känner impulsen att skrika högt ännu en gång.

Det är klart det går att uttrycka sig utan att använda pronomen. Det är rätt bökigt, blir snabbt klumpigt och den som uttrycker sig så löper raskt risken att låta som en tvååring som lär sig hantera språket, men det är möjligt.

En klassisk exempelmening i klassrummet kan se ut såhär (jag använder nästan alltid blommor i exemplen av den enkla anledningen att det är lätt att rita en blombukett):

Armand ger Madeleine blommor. Han ger henne blommor.

Enkelt, tydligt med namn som ger oss fingervisningar om genustillhörighet.

Claudia ger Louis blommor. Hon ger honom blommor.

Lika enkelt, lika tydligt, samma fingervisningar, vi vet precis vad vi pratar om.

Armand ger Louis blommor. Han ger honom blommor.

Hur enkelt som helst, nu börjar vi kunna det här, inte sant?

Madeleine ger Claudia blommor. Hon ger henne blommor.

Inga problem alls, bring it on, nu kan vi det!

Kim ger Robin blommor. 

Jaha,vad gör vi nu då? Kim – är det en man eller en kvinna? Robin, det kan ju lika gärna vara en kvinna som en man.

Vi kan inte avgöra genuset utifrån den informationen vi har, men vi vill ändå slippa krångla med att omformulera, vi vet ju inget om relationen mellan Kim och Robin så vi kan inte heller beskriva dem som ‘vän’ eller ‘chef’ eller ‘kusin’, och övningen går dessutom ut på att använda ett pronomen i stället för namnet.

I ett klassrum där lärarutbildaren avrått läraren från att inkludera hen i undervisning om pronomen blir det lika komplicerat som i de klassrum där lärare av princip förbjudit användningen av hen (det förekommer, och beskrivs med illa dold stolthet i samma tråd), i övriga lika enkelt som övriga exempel.

Hen ger hen blommor. 

Enkelt, elegant har vi löst problemet. Hen fyller ett hål, ger oss en möjlighet att uttrycka oss vuxet och formellt utan att krångla med klumpiga omskrivningar eller krångliga formuleringar för att ta oss runt språkligt kluriga situationer där vi av olika orsaker inte anser det relevant att peka ut kön. Låt oss hoppas att landets lärarutbildare också vågar släppa taget om sargen och låta sina studenter undervisa i dagens svenska i dagens klassrum, även om det hisnar lite i magen på lärarutbildaren själv.

I offentligheten

Vi har pratat om detta flera gånger tidigare, och det tycks vara dags igen.

En textsnutt yrar runt på Facebook just nu där användare strävar efter att sätta små skyddande staket kring sina bilder, texter, uppdateringar och material publicerat på plattformen. Det i sig är inget ovanligt, liknande försök att muta in snuttar av Internet i allmänhet och sociala media i synnerhet som Privat Område där enskild användare kan bete sig lite hur som helst med all den frihet nätet innebär, men utan de konsekvenser alltför privat agerande i offentligheten leder till ploppar upp titt som tätt.

Men den som befinner sig på Facebook, Google+, Twitter, Tumblr eller någon annan social media-plattform befinner sig mitt i offentligheten. I lika hög grad som om personen befunnit sig mitt på torget, varit med i en dokusåpa eller blivit intervjuad av Aktuellt-redaktionen. Allt som sägs, skrivs, publiceras, delas, kommenteras, gillas etc sägs, skrivs, publiceras etc offentligt. Öppet. Inför allas ögon. Så snart det sagts, skrivits, publicerats, delats, kommenterats etc har användaren släppt kontrollen över materialet.

På exakt samma sätt som om det som sagts på Facebook sagts på en bar någonstans, snappats upp av någon vid bordet intill och sedan förts vidare. Som om någon tagit en bild av dansgolvet. Som om texten publicerats i en papperstidning.

Nätet är offentligheten. Sociala media är just sociala, inte privata, utan gemensamma.

Ville bara nämna det.

Ifrågasätt

En kultur där ifrågasättande inte accepteras kommer varken att utvecklas eller växa. Den kommer att cementeras, förtorka och förtvina. Månniskorna i kulturen kommer bli allt räddare för förändringar, ifrågasättande även i mycket milda ordalag och liten skala kommer upplevas som hotfullt, och bemötas och motas med allt hårdare repressalier.

Ifrågasättande av system, traditioner, myter och sedvänjor är viktigt, ifrågasättande av auktoriteter oundgängligt, ja, livsnödvändigt. En skör auktoritet, medveten om att hen vilar mycket osäkrt på gyngfly men angelägen om att behålla sin position, som ifrågasätts kommer att reagera häftigt, Med aggressivitet, med repressalier, med exkludering, med tjut och pip, men inte med att bemöta ifrågasättandet, varken för att pröva sin egen position eller för att motivera den. I stället används ofta argument som ‘vara rädda om stämningen’, ‘tillåta hen att göra saker på sitt sätt’, ‘respektera individers olikhet’, ‘vänta in de som behöver tid på sig att vänja sig vid tanken på förändringar’ med mera. Samtliga argument som syftar till att bevara rådande tillstånd, och skydda den svaga auktoritetens position.

När det händer har en person tre valmöjligheter – stanna, tiga och bli en orörlig del av en stelnad kultur man valt att avstå från att försöka påverka.

Göra bedömningen att kulturen i fråga inte är viktig nog, dra sig undan och låta den stilla självdö, kvävd av sin egen rädsla.

Eller fortsätta ifrågasätta, väl medveten om att det kommer att kosta, det kommer att smärta, det kommer att göra ont, det kommer att vara ensamt och kallt och kanske hinner man aldrig uppleva förändringen själv.

Är det en kultur du bryr dig om, fantastiska människa, finns bara ett alternativ – det sista.

Du orkar. Du vågar. Du kan. Du behöver inte göra allt, du behöver inte ha en fantastisk vision, du behöver inte stå ensam på barrikaden, du behöver bara ifrågasätta. En enda liten fråga – den gör all skillnad.

Paradigm igen

Paradigm skiftar omkring oss. Det sker hela tiden, oftast utan att vi riktigt lägger märke till det förrän vi faktiskt sätter oss ner och tittar tillbaka. Synsätt och perspektiv som framstod som progressiva och nyskapande igår är plötsligt gammalmodiga och konservativa, sedvänjor och traditioner som fyllde viktiga funktioner har transformerats till kuriosa och turistjippon, samhällsgrupper som var tongivande betraktas med milt överseende och platser som varit välbesökta lockar plötsligt knappt någon ens med jippon eller tv-program medan andra ställen rätt som det är varken har stolar eller bord nog till alla besökare som ivrigt köar i timmar även om det ösregnar.

Ett av de absolut tydligaste tecknen på att ett paradigmskifte ägt rum är hur de som befann sig i bekvämt priviligierad position i det gamla paradigmet smått aggressivt börjar försvara sina positioner, lyfta gamla meriter som vore de dagens och högljutt kräva att saker och ting anpassas efter deras speciella behov. Vill det sig riktigt illa kan de ta till aggressivitet och våld in sin strävan efter att slippa anpassa sig efter de nya förutsättningarna.

Det är tråkigt, men kanske oundvikligt, trots att vi nog alla egentligen vet att det är hur lätt som helst att förvandla ett ägg till en god äggröra, men att förvandla äggröra till ett ägg igen är omöjligt.

.

Älskade Emo

Ni gör världen lite vackrare, med era fantastiska frisyer, underbara hårfärger, era kreativa kläder och er mjuka framtoning gör ni den kalla, hårda världen lite vackrare, lite mjukare, lite mer fantastiskt. Som en snödroppe som slår ut trots att snön ligger djup innehåller löften om vår, som en yrvaken humla surrar löften om sommaren  talar er omtanke och ert mjuka sätt högre och tydligare om kärlens inneboende kraft än aldrig så många rullande Ranelid-r.

Jo, jag vet, alla håller inte med mig.

Det finns de som retar sig något så in i baljan på emo-kulturens blotta existens. Som tycks få någon slags allergisk reaktion bara de skymtar ett rosa hår eller en randig strumpa. Som av någon anledning provoceras av mjukheten i kulturen så till den milda grad att impulsen att föra in våld i ekvationen blir nästan ohanterlig.

Och det finns platser i världen där man går längre än så. Där det finns människor som ser sina traditioner och sin kultur så hotad av det emo-kulturen representerar att de upplever att emos måste utrotas. Det är inte rimligt.

Vi har pratat om mångfald, om hur lite vi faktiskt vet om hur framtiden ser ut, om vad som kommer att behövas, vilka kompetenser som kommer att vara avgörande. Jag vet inte hur ni ser på saken, men jag skulle inte bli det minsta förvånad om öppenhet och omtanke visar sig vara värdefulla egenskaper även i framtiden.