Var välkommen kära du!

När jag möter en ny klass första gången vill jag ha en liten liten enskild pyttestund med varendaste elev. Jag vill möta dennes blick, under kepsen, genom solglasögonen, under slöjan, mitt i det konstfulla sminket vill jag se blicken, öppen, frimodig, rädd, blyg, orolig, nervös, glad, förväntasfull, trött, hur blicken än ser ut vill jag se den. Jag vill höra varje människa som kommer in säga sitt namn med sin egen röst, uttala det som det uttalas i elevens egen själ, jag vill berätta vad jag heter för var och en och erbjuda eleven min öppna, vapenlösa, välkomnande hand. Varje enskild elev vill jag välkomna som individ. Det är superviktigt för mig, och jag brukar göra det såhär:

Jag låser min klassrumsdörr. Först från insidan, så att jag kan öppna fönstret och släppa in ny luft till mina elever, och så att jag kan gå runt och kolla så stolarna står på plats för alla, att det finns tillräckligt många stolar (tänk så hemskt det var det året det inte fanns tillräckligt många platser, när eleverna fick sitta i fönstret, det året blev inget bra år), att det inte ligger skräp på någons plats. När jag är klar med detta går jag ut ur rummet, och låser noga från utsidan.

När det är dags, när alla samlats och hittat rätt, öppnar jag dörren och ställer mig så mycket i vägen jag någonsin kan om någon försöker smita förbi. Jag vill hälsa på var och en, för sig själv. Det blir inte mer än ett par sekunder med var och en, men det är viktiga sekunder. Jag ger eleven mitt namn, h*n ger mig sitt och jag får säga till eleven att du, just du, i egenskap av dig själv, är välkommen in till mig.

Sen möter jag dem som grupp, alla tillsammans, hälsar på gruppen och välkomnar dem ännu en gång, berättar lite om skolan, vi berättar lite om oss själva, om vad vi ska göra tillsammans, vad jag förväntar mig av dem, vad de kan förvänta sig av mig och… ja, ni vet.

Det har hänt att välmenande kollegor låst upp dörren medan eleverna samlas, innan det är dags. Det har inte heller blivit bra. Att gå runt från plats till plats och hälsa blir inte riktigt bra, tycker jag, det blir lite mekaniskt.

Mötet är så viktigt så viktigt.

Hur gör ni? Vad har ni för vanor och traditioner? Anne-Marie Körling berättar lite här, det vore roligt att höra fler berättelser om hur man börjar.