Eleven och betygen

Jag sitter och funderar över det här med elevernas rättsäkerhet. Det var ett inlägg av Anne-Marie Körling som satte igång tankarna:

Jag har topp i allt utom i ett ämne, den läraren gillar inte mig så det är svårt för mig att få ett MVG där, säger eleven.

Men vänta! Det är elevens ord. Det handlar om gillande eller inte gillande. Och kanske har eleven rätt. Det kanske handlar om sådant som vad vi innerst inne tycker och tänker om våra elever. Och om det är så – så är det bättre att ge sig i kast med uppdraget i våra styrdokument tänker jag.

Det kan vara så att just den här eleven tar fel, det kan vara så att just den här eleven någonstans långt inne vet med sig att just det ämnet är elevens svaga punkt men inte riktigt vågar erkänna det för sig själv. Eleven i exemplet ovan är bara omkring femton år, och att göra så för att orka slita som ett galet djur och få toppbetyg i alla andra ämnen kan vara en livräddande strategi i det läget. Det ingår i lärarrollen att bjuda på det, liksom det ingår att även om man egentligen tycker väldigt mycket om eleven och gärna skulle sett mellan fingrarna på betygskriterierna gör man inte det. Betyg handlar ju om uppnådda och redovisade kunskaper, inte om huruvida man tycker någon är en fantastisk människa eller inte.

Det kan, dessvärre, också vara så att just den här eleven har rätt. Det kan vara så att hur mycket den här eleven än sliter, hur väl den än uppfyller varendaste litet komma i betygskriteriernas krav för högsta betyget kommer den aldrig att nå dit. Sånt händer.

Motsatsen händer också. Läraren sätter ett glädjebetyg som belöning för hårt slit eller en lyckad charmoffensiv eller någon annan orsak som inte alls har med saken att göra, eleven kommer in på sin eftertraktade gymnasieutbildning och konfronteras plötsligt med en verklighet där de bristande förkunskaperna blir ett handikapp.

Lärare är också människor – jo, det är sant! Det är vi! – och vi bländas i lika hög grad som andra människor av våra känslor. Ibland ännu mer, vi tillbringar vår vardag så nära eleverna och får ta del av så mycket i deras liv att det ibland är näst intill omöjligt att ta det där steget tillbaka och betrakta elevernas redovisade kunskapsnivå så krasst och objektivt som det krävs för att betyget vi sätter skall vara det rätta.

Ändå måste vi. Det handlar om elevernas rättsäkerhet. Både den elev vi i ögonblicket betraktar, och samtliga andra elever. De jämför sig med varandra, tro inte annat, även om det relativa betygssystemet är borta sedan länge  jämför sig eleverna med varandra, och med eleverna som gick året innan, och året innan det. Om de hittar vad de uppfattar som avvikelser kommer de i bästa fall att ifrågasätta dessa, i sämsta fall att ta det personligt. Ett G måste vara ett G, det måste motsvara precis det som står att finna i betygskriterierna. I annat fall bedrar vi eleverna, vi lurar dem på vad de har rätt till.

Anne-Marie lyfter fram en del lösningen – styrdokumenten. Vi måste, utan avvikelser, sätta betygen utifrån betygskriterierna. Inget annat. Inga lokala tolkningar. Inga nedbrutna styrdokumentspillror. Inga resonemang om hur hårt eleven ju slitit, och hur tungt det kommer att bli att behöva motivera inför elevens inflytelserika mamma att eleven inte fick sitt åtrådda MVG.

En annan del av lösningen består i vår dokumentation. Inte bara antal rätt på proven, givetvis, utan om allt det som ingår i kursen, allt vi noterat om elevens arbete och utveckling under läsåret. Detta är vad vi ska grunda vår bedömning på. Vi människor minns fel, vi omtolkar det som varit utifrån det som är nu, vi lägger till rätta, lägger till och drar ifrån. Dokumentationen berättar för oss hur det egentligen gick till. Var det så att Kalles redovisning där i början av November verkligen var så fantastisk som jag tycker mig minnas, eller påverkas min minnesbild av den av den trevliga korg med godsaker Kalles mamma skänkte till oss alla i lärarrummet till julavslutningen? Dokumentationen är opåverkad av godiset. Hur var det med Saras insats i grupparbetet innan sportlovet, var det så otillräckligt som jag minns eller påverkar månne den där jättekonflikten vi hade mellan sportlovet och påsklovet, och hennes tråkiga attityd därefter, min minnesbild? Dokumentationen minns hur det egentligen ligger till med den saken.

Vi har kraftfulla verktyg att använda när vi sätter betyg, och vi måste använda dem. Det handlar om elevernas rättsäkerhet, och den måste vara prioriterad.

Inte sant?

Annonser