Referenser

Det svenska parlamentariska läget i dag skulle kunna beskrivas som spännande. DÖ ligger bakom oss, och partiledarna tycks pröva den inbördes balansen i ett post-DÖ-parlament. Går det att bara ta ett par steg tillbaka till positionerna som de var innan överenskommelsen, eller är allt förändrat? Var befinner sig i så fall de nya positionerna? Hur mycket kan var och en påverka, och vem är egentligen i allians med vem?

Balansen kommer att hittas, och den parlamentariska vardagen rulla på igen, men i läget just nu gives gott om tillfällen för media att sätta putslustiga rubriker med mer eller mindre genomtänkta referenser. Som här, t ex, Expressen:

Screenshot 2015-10-14 at 14.28.22

I artikeltexten antyds att epitetet används för att ge oss läsare en bild av KD-ledaren som ung och oprövad.

Ebba Busch Thor är grön som partiledare. Men det ursäktar inte hennes ansvarslösa utspel om gemensam budget för alliansen.

Det ansvarslösa utspelet, inte ett gemensamt alliansbesked framhåller andra partiledare med tydligt avståndstagande från såväl uttalande som uttalare, rör ett lätt långsiktigt uttalande om en framtida gemensam allians-budget:

Ebba Busch Thor börjar prata om 2017 års budget och att alliansen borde börja prata ihop sig: ”Min uppfattning är att de samtalen behöver vi ha snarast om när vi kan gå fram med en gemensam alliansbudget”, sade hon till Expressen.

Referensen Ebba Grön, slagfärdig och rubrikvänlig som den är, leder dock åtminstone mina tankar åt ett annat håll än borgerligt partiledarskap. Kaos och politik, definitivt, men på ett annat sätt.

Men kanske vill Expressen faktiskt antyda mer än de gör i artikeln, och väljer just därför denna referens? Det vore lite spännande, vore det inte?

Annonser

Läs barnlitteratur

Vill du förstå ett språk försumma inte barnlitteraturen. Vifta inte bort den som för simpel, oviktig, lättviktig, utan skumma igenom den och se hur nya nivåer av förståelse öppnas.

Koder, uttryck och nyckelbegrepp förklaras, etableras och uppkommer inte sällan just i det som benämns barnlitteratur. Referenser vi inte uppfattade eller ens förstod att de var referenser blir plötsligt tydliga, fraser och formuleringar ger oss en massa information som i sin tur ger nyanser, djupare förståelse, bakgrundsinformation, kontext och mer som en direktöversättning av orden inte ens låter oss ana.

IMG_0473.JPG

Biblioteket

*phew*

Känslan är lite som känslan efter en trevlig fest, när gästerna gått hem och man sitter och bara är, ser sig om på röran omkring sig och funderar över vad man kan vänta med till nästa dag, och vad man måste ta hand om nu. Man är trött, det är skönt att sparka av sig skorna och vifta lite på tårna, kanske gör man sig en kopp kaffe eller te, smakar lite på det sista av efterrätten trots att man egentligen är för mätt.

Biblioteket är inte alls klart än, men konturerna börjar kunna skönjas, vi börjar få en överblick både av hur det kan komma att faktiskt bli och vad vi kommer behöva komplettera med. Belysningsfrågan är intressant, och trots att fönstret är ett norrfönster så behöver vi ha blekningsrisken i åtanke när vi placerar bokhyllorna. Bäddsoffan behöver inte bara placeras så att man kan sitta i den (eller ligga i den, vilket faktiskt är bekvämare) och läsa, den behöver också kunna fällas ut så att nattgäster kan ligga bekvämt, och ta sig upp i halvmörker utan att bryta armar och ben.

Så där behöver finnas golvyta. Och så en matta av trevligt slag. Och belysning. Karusellen kommer att få flytta in dit också. Den är en litterär referens, och ska stå i den svarta hyllan.

Vi är på väg. Inte framme, men på väg. Det finns mål och mening med vår färd, och vägen är mödan värd.

Gemensamma referensramar

På senare tid har flera personer i min omedelbara närhet fallit för mina förföriska locktoner/enträgna tjat. Det innebär att viktiga nyckelbegrepp som sonic screwdrivers och weeping angels plötsligt kan bli en naturlig del av konversationen, och små självklara skämtsamheter som bigger on the inside inte bara möter tomma blickar och irriterat ruskade huvuden, och det gör mig så innerligt glad.

Jag tror inte det går att överskatta värdet av gemensamma referensramar.

Dels bidrar de till att kommunikationen blir smidigare, nyansrikare, mer avslappnad, effektivare och enklare. Kan vi slippa långa ingående förklaringar och mottagaren ändå förstår vad vi vill säga kan vi kommunicera på ett helt annat plan än vi kan när vi osäkert trevar oss fram, söker mötespunkter och aktar oss för att råka säga något som missuppfattas eller stöter. Vi slipper den frustration det innebär att upptäcka, inse eller rent av påminnas om hur mottagarens referensramar gör att det vi försökte säga förvrids till något helt annat, och vare sig vi är överens eller inte kan vi utbyta tankar och erfarenheter på en nivå där vi båda går klokare från mötet.

Dels utgör de gemensamma referensramarna de trådar i en kultur som väver människorna samman, som faktiskt formar och utgör själva kulturen. Klädkoder, musik, sedvänjor, uttryck, språk, dofter, smaker, traditioner, myter, berättelser, allt detta utgör trådar i väven som gör oss till… oss. Individuellt och tillsammans. En främling som nickar och ler när nummer 42 dyker upp är inte längre en främling, utan en människa som tycks dela minst en av mina referensramar, en person som också vet svaret på frågan. Och det mest fantastiska med detta är nog att väven kan bli hur komplex som helst, bokstavligt talat, utan att ta skada eller förvrängas. De minnen smaken av en madeleinekaka doppad i lindblomste väcker vattnas inte ur av att citroner väcker andra minnen, eller mörk choklad med kaffe ytterligare andra. Tvärtom. Ju rikare och mer komplex väven blir, ju rikare blir vår värld.

Don’t blink.

.

Nyårslöftet och projektet avslutat

TV-projektet och sportlovet är över, i morgon är det dagen innan skolveckan som vanligt och jag återgår till vardagen, uppdaterad på populärkulturella referenser. Det har varit ett intressant projekt på många sätt, men jag är fortfarande tagen av den tämligen konsekventa glättigheten.

Det kändes vilsamt att avsluta projektet med en engelsk serie. Den kommer jag försöka följa till slutet.

Nyårslöftetsuppdatering

Nu har jag sett Byggfuskarna, det program som faktiskt fick mig att initiera projekt Nyårslöfte. Jag ska vara ärlig, jag glömde bort att ta reda på när det gick på TV men det fanns att ta del av på TV4 Play. Tyvärr har jag glömt varför jag skulle se det, men sett det har jag.

Projektet är intressant, det finns en fasligt massa referenser jag inte ens anat att de var referenser tidigare som jag plötsligt ser, och jag tror att det finns minst lika många kvar att upptäcka. Planen är att avslut projektet på lördag, med Melodifestivalen komplett med Twitter-dimensionen.

What’s life without whimsy?  (dr Sheldon Cooper, BBT)

Uppdatering: Om de skiftar program utan att ha en hallåa emellan som talar om att de byter program kan det hända att tankspridda människor missar själva programskiftet och inte alls hänger med i vad som händer en stund. Jag konstaterar också med glädje att programledaren i Plus, vad han nu kan heta, åker tåg snarare än bil. Föredömligt!

Referenser och åldrandet

Vår bild av världen är formad av våra erfarenheter. Det är inget speciellt kontroversiellt uttalande, men jag säger det ändå, bara för att ha det med i tankegången.

När vi stöter på något nytt refererar vi till våra erfarenheter, jämför med vad vi upplevt och skapar oss utifrån det en första bild av det här nya. Allt medan det nya blir allt mer bekant reviderar vi vår uppfattning om det, infogar det i vår erfarenhetsbas och till synes omärkligt glider det över från kategorin ‘främmande’ till kategorin ‘välbekant’.

Så gör vi, så har vi alltid gjort och så kommer vi sannolikt att fortsätta göra, vi människor. Det är inte alls någon dum modell för att lära sig hantera världen.

Förutsatt vi inte plötsligt väljer att rätt som det är frysa vår världsbild i ett givet ögonblick. Då hamnar vi i en situation där allt nytt förblir främmande, förblir, i vår uppfattning, som den där första bilden vi skapade oss av det, den som enbart grundade sig på vår gamla och ju längre tiden går alltmer inaktuella världsbild. Då hamnar vi i en situation där vi snart är omgivna av mer främmande än bekant, eftersom världen omkring oss inte alls frös i det givna ögonblicket utan fortsätter, som den alltid gjort, att förändras. Det kan vara en skrämmande upplevelse.

Vi kan t ex välja att tro att en fiktiv karaktärs fiktiva upplevelser i en fiktiv återgivning av en verklig händelse faktiskt är verkligheten, skapa en del av vår världsbild utifrån detta och hårdnackat bemöta verkliga människor utifrån denna bild.

Vi framstår inte alltid som särskilt smarta om vi gör det, men det är ett alternativ som står oss till buds.

Ett annat alternativ är att betrakta den fiktiva karaktärens fiktiva upplevelse som just detta – en påhittad upplevelse i en påhittad återgivning av något som faktiskt hände, kanske ungefär som det framställs i berättelsen, kanske på något helt annat sätt, och när vi möter de verkliga människorna revidera vår bild utifrån hur de faktiskt visar sig vara.

Kanske blir vi med tiden lite visare om vi gör så. Jag hoppas det.

Jag fann mig idag referera till Terry Gilliams animationer som en illustration till hur jag ser på statistik. Människor i min egen ålder kan nicka instämmande (eller möjligen protestera om de till äventyrs inte håller med) eftersom de såg detta på TV samtidigt som jag såg det, medan många yngre människor hänvisas till Youtube eller Google för att min referens skall ha någon validitet för dem.

Så är det med referenser. Vi samlar på oss en hög under livet, och hänvisar till dessa för att beskriva världen, och rätt som det är upptäcker vi att delar av våra referenser är så gamla att de inte är en del av det självklara allmänna medvetandet längre.