Gemensamma referensramar

Jag har inte sett Les Miserables. Jag har läst boken, och jag har fått en och annan illa kamouflerad gliring om vilken bildningssnobb det gör mig till. Jag har fått andra kommentarer också, som alltid är de flesta positiva och uppmuntrande och trevliga. Men det är om de där gliringarna jag tänkte prata just nu.

Ty i en värld där få läst boken, de flesta sett filmen, och referensramarna kommer från filmen är jag snarast fullständigt obildad. Jodå, jag kan fejka en stund, eftersom historien som berättas i filmen tycks stämma hyggligt väl överens med Hugos bok. Men mer än så är det inte – de där gemensamma referenspunkterna som utgör musiken, skådespelarnas prestationer, utseenden, utstrålning, röster, gester etc saknar jag.

Ty det är vad bildning handlar om – gemensamma referensramar, att kunna mötas i förståelse så att det blir möjligt att med få ord säga mycket, helt enkelt för att alla i samtalet känner till det som refereras till. Det innebär för mig två saker:

1. I somliga sammanhang är jag bildad. I andra fullständigt obildad.

2. Bildning är ett ständigt pågående aldrig avslutat som jag ser fram att fortsätta med

Jag vill nämligen ha tillgång till så många gemensamma referenspunkter som möjligt med människor omkring mig (även till er som odlar ett kokett litet bildningsförakt) för att kunna kommunicera och förstå. För att uppfatta det underförstådda, uppfatta referensramarna och slippa ägna långa stunder åt att nysta i ledtrådar medan alla tappar tråden och samtalet långsamt dör ut.

Så nu ska jag snart se filmen. Vi börjar här så länge

Referensramar

Somliga av er vet hur dålig jag är på att titta på TV, och hur bekymmersamt det ibland blir när man inte har de referensramar man förväntas ha – när man inte alls hänger med, egentligen, när folk pratar om personer och fenomen i de populära TV-programmern, trots att man försöker låtsas och obönhörligen avslöjas som en bluff så fort en fråga ställs.

Men ett program följer jag, med liv och lust, med själ och hjärta, och kvällens avsnitt var ett av de bästa på många säsonger. Och det vill inte säga lite.

Kläderna gör mannen

Vi kom att prata om vilken betydelse t ex konsertföreställningar med opera- och musikalhits, fenomen som tre tenorer, pianister vars kärleksliv är lika omtalat som musiken eller hårdrockare som sjunger operahits på scenen faktiskt har för operan och den klassiska musiken. Förenklar och förminskar de den totala upplevelsen, när de lyfter ut det som faktiskt är en del av en berättelse och presenterar det mer eller mindre utan sammanhanget? Eller ger det en möjlighet för människor som lever i sammanhang där de inte kommit i kontakt med dessa delar av kulturen alls att glänta lite på draperiet till en gnistrande, spännande fantastisk värld man inte ens visste fanns, att blygt kika in och kanske rent av bli nyfiken nog att faktiskt smyga sig in och upptäcka att de människor man möter där inne är rätt vanliga människor de också?

Min erfarenhet pekar på det senare alternativet.

Se till exempel på David Garrett. Han har beskrivits som den klassiska musikens David Beckham. En söt ung man med hästsvans, mysigt rockiga kläder och ett charmigt leende, lättsam och glad i intervjuer, inte det minsta främmande eller annorlunda. Han är killen man kan möta på krogen, be om hjälp för att nå den där burken med hallonsylt på översta hyllan i butiken eller i hamna intill på pendeltåget – och just genom detta gläntar han på draperiet för människor som kanske aldrig ens skulle anat att öppningen till den klassiska musikens värld fanns där bakom.

.

Jo, det var avsiktligt

Svaret på frågan är ja, det var avsiktlig. Det förra inlägget har många referenser och få källhänvisningar. Det finns en tanke bakom det.

Och det finns ju faktist genvägar

.

Gemensamma referensramar

På senare tid har flera personer i min omedelbara närhet fallit för mina förföriska locktoner/enträgna tjat. Det innebär att viktiga nyckelbegrepp som sonic screwdrivers och weeping angels plötsligt kan bli en naturlig del av konversationen, och små självklara skämtsamheter som bigger on the inside inte bara möter tomma blickar och irriterat ruskade huvuden, och det gör mig så innerligt glad.

Jag tror inte det går att överskatta värdet av gemensamma referensramar.

Dels bidrar de till att kommunikationen blir smidigare, nyansrikare, mer avslappnad, effektivare och enklare. Kan vi slippa långa ingående förklaringar och mottagaren ändå förstår vad vi vill säga kan vi kommunicera på ett helt annat plan än vi kan när vi osäkert trevar oss fram, söker mötespunkter och aktar oss för att råka säga något som missuppfattas eller stöter. Vi slipper den frustration det innebär att upptäcka, inse eller rent av påminnas om hur mottagarens referensramar gör att det vi försökte säga förvrids till något helt annat, och vare sig vi är överens eller inte kan vi utbyta tankar och erfarenheter på en nivå där vi båda går klokare från mötet.

Dels utgör de gemensamma referensramarna de trådar i en kultur som väver människorna samman, som faktiskt formar och utgör själva kulturen. Klädkoder, musik, sedvänjor, uttryck, språk, dofter, smaker, traditioner, myter, berättelser, allt detta utgör trådar i väven som gör oss till… oss. Individuellt och tillsammans. En främling som nickar och ler när nummer 42 dyker upp är inte längre en främling, utan en människa som tycks dela minst en av mina referensramar, en person som också vet svaret på frågan. Och det mest fantastiska med detta är nog att väven kan bli hur komplex som helst, bokstavligt talat, utan att ta skada eller förvrängas. De minnen smaken av en madeleinekaka doppad i lindblomste väcker vattnas inte ur av att citroner väcker andra minnen, eller mörk choklad med kaffe ytterligare andra. Tvärtom. Ju rikare och mer komplex väven blir, ju rikare blir vår värld.

Don’t blink.

.

Sommarjobb

Jag läser the Hunger Games. Jag har läst den innan, för min egen skull, men nu läser jag den för att undervisa den i höst. Det är en annan sorts läsning än när jag läste den bara för att, en närmare, långsammare, mer förgrenad sorts läsning som sträcker sig utanför, genom, bortom själva historian i boken.

Jag är dåligt uppdaterad på det här med reality-tv och dokusåpor, och känner att det kan vara så att en säsong IDOL inte riktigt räcker som research för att få grepp om den sortens program som ligger till grund för själva spelet. Jag behöver mer research.

Doctor Who tycks som ett bra ställe att börja:

.

Inte ett inlägg i genusdebatten

Det kan kanske uppfattas som ett sådant, men det är inte det. Kanske lite milt normkritiskt, sådär, på sin höjd, men knappt det ens. En reflektion över normer kanske vi kan kalla det?

Någon, jag tror jag vet vem men jag hittar det inte så jag avstår tills vidare att säga något namn, fick i en intervju för en tid sedan frågan om vem som var ‘mannen’ i förhållandet han lever i, han eller hans likaledes manlige partner. Han svarade, föga förvånande, att han är man. Och att hans partner är man. Och på något annat vis ville varken han eller hans partner ha det.

Och när man tänker på saken är det ju alldeles logiskt – en man som blir kär i en man är ju just en man, och mannen han blir kär i blir han kär i för att han är den man han är. Och en kvinna som blir kär i en kvinna är just en kvinna och kvinnan hon blir kär i blir hon kär i för att hon är den kvinna hon är. Precis som en man som blir kär i en kvinna blir kär i henne för att hon är den kvinna hon är. Och omvänt. Och dessa förhållanden ändras inte för att ett förhållande inleds.

Egentligen har jag inte mer om saken att säga än bara det. Frågan som ställdes säger en del om frågeställaren. Dels att denne var en aning närgången, dels att denne har en föreställning om att alla relationer följer det mönster frågeställaren själv var bekant med. Kanske är det jag vill helt enkelt att rekommendera att man reflekterar en liten aning över sina egna föreställningar innan man tar för givet att man förstår sig på andras förhållanden?

Eller så bara svamlar jag. Det är också möjligt.

.

 

Tårtan

1969 publicerades boken the Edible Woman skriven av Margaret Atwood. Den är mycket läsvärd. I en nyckelscen förekommer en djupt symbolisk tårta i form av just en kvinnokropp.

Och till denna tårta associerade jag när jag läste om den remarkabla Tårtan som nu befinner sig på mångas läppar. Scenen i Atwoods roman liknar i flera aspekter scenen med kulturministern – tårtan aväts under lättsamma former, man kommenterar och skämtar lite besvärat om hur den är formad men det oerhörda, betydelsefulla som faktiskt pågår går många av, nej, inte många – i princip alla tårtätarna förbi, och först senare upptäcker de hur mycket som förändrats.

Andra såg annat i verket, och det finurliga med konst är ju precis det – betraktarens egna  erfarenheter och förväntningar påverkar i hög grad hur man upplever ett verk.

från den för-digitala eran

Seth Godin reflekterar efter ett besök på akuten över den förändring i våra vardagsliv den digitala revolutionen innebär:

Imagine what this is like in a fully digital environment instead. Of course, they’d know everything about your medical history and payment ability from a quick ID scan at the entrance. And you’d know the doctor’s availability before you even walked in, and you would have been shuttled to the urgent care center down the street if there was an uneven load this early in the morning. No questions to guess at the answer (last tetanus shot? Allergies to medications?) because the answers would be known. The drive to the pharmacy might be eliminated, or perhaps the waiting time would be shortened. If this accident or illness is trending, effecting more of the population, we’d know that right away and be able to prevent more of it… Triage would be more efficient as well. The entire process might take ten minutes, with a far better outcome.

Den akutmottagning han beskriver tycks kanske lite SF när man föreställer sig den, men det han beskriver är ingen särskilt avancerad teknik. Det är inte där den stora skillnaden ligger, utan i hur genomgående och genomtänk tekniken används.

Uttrycket Godin använder, pre-digital, låter som vore det hämtat från en framtida historielektion där läraren fascinerar eleverna genom att berätta om hur otympligt och tidskrävande saker och ting var då, när saker som de ser som fullständigt naturligt digitala faktiskt gjordes för hand. Registreringar, tidsbokningar, kösystem, allmänna val, tidningar tryckta på papper, ibland inte ens gjort av återvunnet papper utan tillverkat enbart för detta slit-och-släng-system.

Vi som är föräldrageneration nu har upplevt den pre-digitala eran. Våra referensramar är pre-digitala och mycket av det som tillhör den tidig-digitala värld vi lever i nu skrämmer oss. Som det här med hur arbetsgivare kan kolla vad vi gör på Facebook och det faktiskt kan komma att påverka vår position på arbetmarknaden. Som det här med att Google sparar alla sökningar och länkningar och +1 och kommentarer och klick vi gör. Som att våra elektroniska kundkort i matvarubutiker används för att skapa en bild av våra köpvanor, så att vi kan få erbjudanden och reklam riktad direkt till oss. Som att köpcentrum ibland använder våra mobiltelefoner för att kartlägga hur vi rör oss, för att anpassa butiken efter det.

Vi som kommer från den pre-digitala eran kommer kanske aldrig att känna oss riktigt hemma i den digitala, men jag tror vi måste försöka lära oss att se förbi den olust vi ibland känner inför det nya, bara just för att det är nytt och vi inte känner oss hemma med det. Det kan vara så att livet blir lite roligare då, och en hel del smidigare och enklare när vi väl lärt oss hur det fungerar.

Tror jag. Vad tror ni?

Nyårslöftet och projektet avslutat

TV-projektet och sportlovet är över, i morgon är det dagen innan skolveckan som vanligt och jag återgår till vardagen, uppdaterad på populärkulturella referenser. Det har varit ett intressant projekt på många sätt, men jag är fortfarande tagen av den tämligen konsekventa glättigheten.

Det kändes vilsamt att avsluta projektet med en engelsk serie. Den kommer jag försöka följa till slutet.