Uppkäftig eller ifrågasättande?

Ibland blir man som lärare ombedd att fylla i formulär för att ge bakgrundsinformation till t ex kuratorer, läkare eller psykoterapeuter som står i begrepp att göra sin del i en utredning av en eller annan elevs situation och behov. Oftare när man arbetar med omyndiga elever, men det händer när eleverna är vuxna också. Somliga av frågorna är relativt enkla att svara på, andra lämnar onödigt gott om utrymme för tolkning.

En fråga som förekommer på de flesta formulär och som lämnar ödesdigert mycket tolkningsutrymme gäller attityden gentemot auktoriteter. Formuleringen är olika på olika formulär, givetvis, men kontentan är ungefär: Är NN uppkäftig eller hörsam mot auktoriteter?

Många gånger tvingas jag tänka länge och väl innan jag svarar. Skiljelinjen mellan sunt ifrågasättande och omogen uppkäftighet är ofta tunnare och svårare att urskilja än det svagaste blyertsstreck. Ändå finns den där, och den är väldigt betydelsefull.

Det är skrämmande lätt att avfärda den ifrågasättande som uppkäftig, kaxig, olydig, respektlös, jobbig. I synnerhet om frågorna som ställs är besvärliga att svara på, och blottar våra egna svaga punkter. Och det är inte alls ovanligt att frågorna bara är tom attityd, ett testande av gränserna, obstruerande, ett sätt att förhala, få tiden att gå, bättra på sin status i gruppen eller få ett skratt på sin sida. Men det är lika vanligt att det faktiskt handlar om ifrågasättande, klarsynta, konstruktiva funderingar över varför saker och ting görs och ser ut just som de gör, vilket syftet är och vad som skulle hända om…. Sådana ifrågasättanden som behöver tas på allvar, kultiveras och förfinas utan att förminskas eller tryckas ner.

Det är en balansakt av rang.

Ja, det gäller ju inte bara när man sitter där med ett formulär framför sig, såklart. Men då också.

.

Skrivardojo

Jag kan tänka ut ett helt skrivande, från första meningen till den sista. Och då måste jag ostört få göra just det. Tänka. Och tänkandet har ingen penna. Inte ens ett ark papper

Anne-Marie Körling skriver om att skriva och jag känner så väl igen det hon skriver. Man måste få tänka, ostört, tills man tänkt tanken till slut och kan skriva ner den. Fortfarande ostörd, utan att man blir avbruten av att lektionen är över, eller börjar, att det är dags att helt byta spår och tänka på något helt annat ämne, att någon vill prata med en i en aldrig så liten stund om ett eller annat, eller vad det nu kan vara.

Det klagas då och då över elevers MTV-tänk, hur de gör en massa saker samtidigt, smsar, pratar med varandra, reser sig och går omkring i klassrummet och i största allmänhet behandlar läraren som en TV, ett bakgrundsbrus som ger ljus och rörelse till rummet men inte är mycket att fästa sig vid. Metabolism skriver om detta, Mats har också nämnt det.

Och jag anar ett samband – jag tänker mig att det kan finnas fler än jag och Anne-Marie som önskar tänka en tanke till slut utan att bli störd och avbruten, och jag tänker mig att om man inte får detta utrymme i skolan så lägger man tänkandet på hyllan så länge, om det ändå inte finns möjlighet att smida kedjorna i klassrummet verkar det onödigt att plocka fram städet och hetta upp elden. Vi förväntar oss reflektion och analys av elever, men ger vi dem utrymme att reflektera och analysera? Ger vi dem utrymme att formulera sina reflektioner, och reflektera över sina formuleringar i skolan? Finns det utrymme i tid? Finns det utrymme i rum?

Jag är skeptisk.

Men det borde finnas. Det borde finnas en skrivardojo i varje skola med aktning. En plats där man kan gå in, slå sig ner och reflektera i lugn och ro, tänka tanken till slut och formulera den i skrift, om man så önskar. En plats där man sätter telefonen på ljudlöst och inte svarar när det ringer, där man inte pratar med varandra och inte spelar musik utan att använda hörlurar, av hänsyn till andras tankekedjor. En plats där det finns möjlighet att bara sitta, om man så önskar, utan att skriva, och bara tänka, likaväl som det finns utrymme att sitta och skriva ner sina tankar.

En plats där man inte samarbetar (plats för sådant ska givetvis också finnas, men inte på samma fläck), och en plats dit man faktiskt kan få lov att gå på lektionstid när man behöver tänka och skriva utan att bli störd. Det tror jag vore en god investering. Vad tror ni?