Matematiska samband

Jag säger absolut inte att det är så, men jag säger att vi bör reflektera över huruvida det faktum att oproportionerligt många unga människor tror att de har problem med sitt matematiska tänkande, trots att de i själva verket har ett väl utvecklat sådant och bara har brister i själva baskunskaperna, möjligen kan ha sin grund i något annat än de unga människorna per se?

De är så många, och det tycks mig helt orimligt att inte åtminstone fundera över vilken betydelse själva den undervisning de utsatts för från späda år har i sammanhanget. Jag har inte forskat på saken, så jag kan ta helt fel, men mig tycks det rimligare att anta att undervisningen gör större skillnad än t ex kön eller postnummer.

.

Everybody hurts

I samtalet på Twitter kring betygsinlägget nyss satte kloka HaudIgnota rätt som det var ord på en tanke jag inte stött på tidigare, men som tycks mig helt rimlig nu när jag ser den.

På samma sätt som många andra yrkesgrupper som arbetar med människor, präster, diakoner och terapeuter t ex, får möjlighet att gå i kontinuerlig och professionell handledning för att kunna behålla det yrkesmässiga perspektivet även i de delar av arbetet som kommer nära och rör upp känslor borde lärare få göra det. På arbetstid, givetvis, eftersom det vore en del av den professionella utvecklingen , men, tror jag, individuellt (och hos välutbildade handledare snarare än entusiastiska ”coacher”), och utöver de samtal och den tid man redan i dag använder för arbetslagsarbete, ämneslagsarbete, skolutveckling, fortbildning etc.

Detta skulle å ena sidan ta en timme av veckoarbetstiden, det skulle det göra, vilket på en skola kan tyckas ställa till det i schemaplaneringen, men å andra sidan skulle det sannolikt göra så att lärare mår bättre, att arbetslag fungerar bättre, att lärares stressnivå sjunker ner till hanterlig nivå etc. I det långa loppet tror jag man vinner tid på det, såväl på individnivå som på organisationsnivå.

Det här är en nyfödd tanke, inte alls genomtänkt och genomreflekterad ännu, men jag tror den är värd att tänka vidare på. Vad säger ni? Prova tanken en stund och berätta gärna hur den känns.

–

En cynikers syn på skrivverktygsdebatten

Det tycks som om debatten kring skrivverktygen snubblar vidare. Olika sidor strider med snudd på fanatisk passion och inlevelse för sin övertygelse om att just de har sett ljuset. Just de har funnit Vägen!

Och här sitter jag och bekymrar mig. Inte så mycket över vilka verktyg man använder, det vore nästan lite gulligt emellanåt att höra hur det som är nytt i dag storögt lyfts som Framtiden om det inte vore för att man borde upptäckt vid det här laget att dagens nyheter är morgondagens gammalmodigheter (minns ni t ex modemen som klarade telefonsamtal eller internet, men inte båda på en gång? Vi såg dem ändå som innovativa, nya, fantastiskt smidiga, man kunde ju ansluta direkt via enbart datorn!)

Nej, det som bekymrar mig är begrepp som ”paddagogik”, där verktyget vips blivit huvudfokus. Datorer och surfplattor är utmärkta verktyg, minst lika användbara och nästan lika kreativitetsfrämjande som vaxkritor och lego, och bör ha en fullständigt självklar plats i varje skola. Internet är en del av världen, precis som skolan är en del av samhället. Inget konstigt med det.

Men det som presenteras av glansögda nyfrälsta predikanter som lyriskt spinner loss om ”den kreativa glädjen” och ”glittrande barnaögon” är något annat. Beskrivningarna verkar handla om tivolin snarare än skolvardag, det är roligheter, fest, karuseller, sockervadd och grälla kulisser. Vilket kan vara trevligt då och då för den som kommer som besökare, absolut, men är en rätt slitsam vardag för den som lever där.

För att inte nämna hur bekymmersamt det kan bli när man vant sig vid ständiga kickar och börjar se sig om efter ännu häftigare upplevelser. Vad är hisnande för den som till vardags lever i en virvelvind av nöjen och kickar? Varför tror man att en sådan vardag är vad eleverna behöver? Eller är det någon annans önskningar och behov man har i åtanke?

Mats beskriver ytterligare en, minst lika bekymmersam, aspekt:

Under några dagar har jag på Rapport sett den orolige forskaren beskriva baksidan av datorer i undervisningen. Barnen har fått smak på frihet och läraren tvingas kämpa för att återta initiativet.

Och jag undrar i mitt allt annat än stilla sinne vilken frihet det är dessa unga människor fått smak på? Vilken position förväntar sig läraren egentligen att ha i skolvardagen? I kommentarsfältet utvecklar Mats sitt intryck av Rapportreportaget och berättar hur barnen tycktes skuldmetvetna. Vems skuld bär de på sina axlar? Vem la dit den?

Svaret är enkelt: vuxenvärlden.

Allt tal om hur barnaskratt och elevers entusiasm och ljuset i deras ögon och whatnot är lärarers belöning är sannolikt lika välment som föräldrafloskeln ‘bara du är lycklig, lilla vän’ men lämpar en tung förväntansbörda på såväl elev som barn. Plötsligt är det på barnet ansvaret för att vara lycklig, för att göra föräldern nöjd, hamnar. Och lika lätt hamnade ansvaret för att glittra med ögonen om det så kostar en livet för att belöna den duktige läraren på elevens axlar.

Vi måste skifta perspektiv i skoldebatten. Ja, datorer och surfplattor och de framtidsgadgets vi vanliga dödliga knappt kan föreställa oss ännu är kul. De är bra. De ska vara en del av skolvardagen.

MEN

Och det är ett så viktigt men att jag säger det igen:

MEN vårt fokus måste ligga på elevernas kunskapsutveckling. Vi vuxna i och omkring skolan måste ta detta ansvar. Vi måste lyfta det av elevernas axlar och ta det på våra. Vi måste ge dem friheten att studera, att fokusera på sitt lärande snarare än på att ge oss de reaktioner vi vill ha. Vi är där för dem, inte de för oss.

Livet är inget nöjesfält. Skolan bör inte heller vara det. Inte främst, och inte hela tiden. Varken för elever eller lärare. Nöjesfältet är nöjsamt därför att det utgör undantaget, avbrottet i vardagen. Utan vardagens gråtrista verklighet blir de grälla kulisserna tröttsamma och vardagstrista, och musiken och lamporna bara stressande.

Skolan behöver vara tråkig. Det finns ro och reflektionsutrymme i tråkigheten, och i tråkigheten växer intellektet och där föds kreativiteten. Det måste vi ge eleverna, hur trist vi själva än tycker det är.

Otakt

Jag känner tydligt att jag är i otakt med utbildningen jag går just nu, inte för att den är oviktig, ointressant eller illa uppbyggd utan bara för att jag tänkt tankarna tidigare och gått vidare till en annan tankeplats. Och jag känner tydligt att det här är jätteviktigt. Jag befinner mig på en plats, men förväntas befinna mig någon annanstans, och måste därför med viljekraft förflytta mig dit där jag förväntas vara.

Jag reflekterar över processen, och hoppas att upplevelsen och reflektionen ska göra  mig till en mer insiktsfull pedagog.

Att skriva om den plats där jag borde vara stör reflektionen, men jag gör det ändå, och reflekterar över på vilket sätt det stör reflektioner, och vilka strategier jag använder mig av för att minimerar denna störning.

Det är nyttigt att vara i otakt ibland.