Läsfrågor

Jag hittar bokfrågor bloggaren Perny knåpat ihop i Nene Ormes blogg, och kastar mig förtjust över inbjudan att också svara på frågorna:

  1. Vilken bok läser du just nu? Vilken? Singular? Ojsan…. Nja, njä, jo, just i detta ögonblick är det the River of No Return av Bee Ridgeway (en bok jag köpte på bokrean för att den har vackert omslag. Den har ett vackert innehåll också), Fiktioner av Jorge Luis Borges (för att någon nämnde honom som inspirationskälla och boken stod i mitt bibliotek, nära till hands), Marina av Carlos Ruiz Zafón (på spanska, som jag inte kan. Det är en utmaning, det går oerhört långsamt, men Zafon sviker mig inte, jag älskar hans litterära röst) och the Incorrigible av Harriet Dumont (inte heller jag har hunnit så långt, boken är en storlek för stor för att följa med överallt, hittills är den charmig, snabb och skamlöst rolig)
  2. Vilken typ av böcker tycker du bäst om, varför? Välskrivna, välberättade, väldisponerade historier som underhåller mig, roar mig, vidgar mina horisonter, kittlar min fantasi, påverkar mina sinnen, väcker mina minnen, får mig att tänka, reflektera, ifrågasätta, fundera på nya sätt. Konstiga, udda böcker som är svåra att ta sig igenom, krävande, som ruskar om mina föreställningar. Grafiska berättelser som smeker mina näthinnor och utmanar mitt intellekt
  3. Hur många böcker uppskattar du att du läser på ett år? Det uppriktiga svaret: Ingen som helst aning. Färre än många tror, fler än somliga föreställer sig tror jag ringar in svaret
  4. Vilken årstid läser du flest böcker, varför? Jag vet inte om det stämmer, men spontant vill jag säga om hösten. Det är bara en känsla, men det kan ligga sanning i det. Det är något med det tilltagande mörkret som tilltalar mig och gör mig avslappnad och säll
  5. Föredrar du tryckta böcker eller e-böcker, varför? Det finns ingen hierarki. En bok är en bok. E-böcker gör det möjligt att bära med sig ett smärre bibliotek, de är sökbara, och ofta finns möjlighet att omväxlande eller samtidigt både lyssna och läsa med ögonen. De är praktiska, men pappersböcker har sina fördelar de också. De går att låna ut, de går att låna, de är vackra, och lockar ögat när de fyller bokhyllorna på ett sätt inte ens de mest sofistikerade bok-apparna kommer i närheten av ännu.
  6. Hur hittar du böcker som du vill läsa? Rekommendationer väger tungt, i synnerhet från människor jag redan fått goda rekommendationer ifrån, via bloggar, sociala media eller i möten, och från människor med egna välfyllda bokhyllor. Rekommendationer från bokhandare och bibliotekarier väger också tungt. Och så är det de där omslagen. Jag låter mig förföras av vackra omslag.
  7. Om du bara får välja en bok, vilken skulle du då rekommendera? Det beror på vem som frågar, i vilket syfte hen frågar, vad hen läst innan och tyckt om.
  8. Var är din favoritläsplats? Den finns inte i rummet, utan i tiden. Ett stycke tillgänglig tid är min favoritplats att läsa.
  9. Vilken bok längtar du efter att få läsa just nu? Margaret Atwoods Oryx and Crake ligger på min Kindle och väntar på mig.
  10. Vad får dig att vilja läsa om en bok? En värld jag vill återvända till, karaktärer jag vill möta igen, en stämning jag vill uppleva mer av, utforska vidare. En känsla av att det finns mer, och mer, och ännu mer, att upptäcka och lära mig.
  11. Läser du många böcker på samma gång? Ja, det gör jag ständigt. Olika stunder tarvar olika böcker. En bok som inte far illa av att läsas i snuttar som bussbok, en bok att sjunka in i, en bok att återvända i, en bok att lära sig något i, och kanske ytterligare någon.

Det var inte alls så lätta frågor som det såg ut att vara innan jag började tänka på dem, men de var väl värda att tänka igenom. Inte heller jag kommer att nominera eller utmana någon, jag tycker inte om sådant, utan jag bjuder in alla som vill att svara på alla eller några av frågorna. Länka gärna om ni gör det, det vore roligt att ta del av andras tankar.

Annonser

Värmepump

Föreställ dig att du vandrar hemåt en frisk, inte särskilt kall höstkväll. Det är sent, de idylliska villorna sover, det är släckt, mörkt i nästan alla fönster och du tycks vara den ende som rör dig ute. Allt känns lugnt och skönt, du är på välbekanta gator och fötterna hittar vägen av sig själva. Vid varje villas vägg står, som det gör numera, en värmepump. De slår av och de slår på, precis som de brukar. En lätt vind drar genom trädkronorna, du är på gott humör, ser fram mot att komma hem, sparka av dig skorna, sjunka ner i soffan en stund med en kopp te, varva ner innan du går och lägger dig i din trygga, bekväma säng.

Bäst du går där börjar du känna hur en tanke som formats någonstans i ditt bakhuvud börjar pocka på uppmärksamhet. Det finns ett mönster i hur de där värmepumparna slår på. Du förklarar det för dig själv med att de är inställda likadant, men tanken pickar vidare, som en kyckling som tar sig ut ur ett ägg. De sätter igång i tur och ordning. De sätter igång bråkdelar av sekunder efter att du gått förbi. Och de stänger inte av. Framför dig är de tysta, bakom dig mullrar varenda anläggning. Och de få fönster det lyste i nyss är mörka nu.

Du fortsätter gå, och när du nu blivit uppmärksam på mönstret går det inte att undvika att lägga märke till att det verkligen finns där. Varje hus du passerar har en värmepump, och varje värmepump slår på när du passerar.

Var den idylliska småhusvägen med sina låga häckar och välskötta trädgårdar verkligen så här lång tidigare? Det slår dig att du aldrig tänkt på saken riktigt så noga som du gör just nu. Du brukar gå i egna tankar och inte riktigt lägga märke till vägen. Nu lägger du märke till den. De mörka, blanka fönstren. Häckarna med sina öppningar till förstutrappor och garageuppfarter. Och värmepumparna som slår på, en efter en efter en efter en. Det känns som någon tittar på dig. Kittlar lite i nackhåret, och du kommer på dig själv med att lyssna uppmärksamt. Efter steg, efter mänskliga ljud.

Värmepumparna slår på. Du tvekar i steget, saktar ner, stannar. Tar ett par steg till. Stannar. Passerar ännu en pump. Den mullrar igång. Du stannar igen. Tio steg till så kommer du passera nästa. Den står där, tyst. Väntande. Nej, naturligtvis inte väntande, det är ett förmål, en tillverkad tingest utan liv, utan själ, utan tankeförmåga.

Du tar de tio stegen. Den mullrar igång. Du stannar.

Där framme står nästa. Du skymtar slutet på vägen nu. Bara sju värmepumpar till att gå förbi. Du börjar gå, motvilligt, som du vore tvungen att tvinga fram benen för varje steg. Två steg innan du når fram till den stannar du. Drar ett djupt andetag.

Det är då den första röda lampan tänds. En liten, illröd lampa, inte större än en genomsnittlig ljusknapp i ett genomsnittlig trapphus, på värmepumpen du ska till att gå förbi. Ändå får den dig att hoppa till. Du småskrattar åt dig själv, försöker intala dig att du är fånig, och tar de där två stegen.

Värmepumpen mullrar igång, och på nästa tänds en röd lampa. Och på nästa. Och nästa. Två rader med röda lampor väntar på att du ska våga ta stegen in mellan dem. Du vänder dig om, och bakom dig tänds de röda lamporna på de mullrande värmepumparna, en efter en. Håller koll på dig, så att du inte får för dig att vända om och gå tillbaka. Så att du verkligen ska fortsätta framåt.

Du går förbi nästa värmepump. Den dröjer ett par ögonblick med att mullra igång, och du stannar och ser förvånad på den. Varför bröt den mönstret? Månen har försvunnit bakom molnen. Vinden har mojnat helt.

Och i det ögonblicket slocknade gatubelysningen.

#IDOL2011 – reflektioner

I morgon är det dags för Den Stora Finalen i Globen! Tänk, bloggens favorit Amanda är en av de två som kommer att stå där, hurra!

Det har varit en intressant resa, fylld av upplevelser. Som detta med favoriter. Amanda fångade mig genast, första gången jag hörde henne sjunga, till skillnad från Molly där jag först efter ett par avsnitt insåg att jag ju faktiskt höll på henne.  Jag har upplevt känslan av att min favorit ”hänger löst” men får vara kvar, och att min favorit åker ut. Inte fullt ut lika passionerat som de unga fansen, men medelålderns stillsammare reaktioner ger mig ändå en aning. Det har varit givande!

Jag har gått igenom olika stadier – förvåning över hur mycket planering det faktiskt kräver att se ett program regelbundet, frustration över att behöva anpassa mina fredagar efter TVs schema till en rutin där det inte längre är särskilt bökigt, utan går mer av sig själv. Men jag ska vara ärlig mot er – det ska bli skönt att ”få tillbaka” mina fredagar, och med gott samvete kunna återgå till att se de program jag vill se i efterhand, på playkanalerna, på tider som passar mig.

Det har varit ett projekt fyllt av glädje – jag är glad att jag gav mig in i det, jag känner mig berikad av upplevelsen. Och nu är jag glad att det nästan är över, jag känner mig befriad av vetskapen.

#idol2011

Två fredagkvällar och tre unga artistaspiranter är kvar i tävlingen. I går åkte en av favoriterna ut efter att ha, som de kallar det, ”hängt löst” tillsammans med den andra. Spänningen stegras märkbart i programmet, jurymedlemmarna blir allt kortare i tonen mot varandra och turas om att lyfta de unga artisterna till skyarna. Man talar om programmets förväntade klimax, den stora finalen i Globen, mer som en fantastisk upplevelse för de unga sångarna än som en tävling, och det ligger sannolikt en hel del i det. Under programmets gång har de fått mediaexponering, deras ansikten, namn och röster är nu bekanta för människor, skivbolag och artistbokare i hela landet. Jag blir mycket förvånad om vi inte ser dem på scener runt om i landet framgent. Somliga för att dansa en sommar, andra för att smida sig en lång och stabil artistkarriär.

Andra september

Löven är inte gula på träden, inte än, inte här nere i Skåne, men de börjar snart skifta. Försommarens skira grönska gled över i högsommarens fylligare, som nu glider över i den skarpa, nästan vassa gröna färg, så mättad med gult att den nästan ser giftig ut, som föregår skiftet. Äpplen mognar på träden, stora, slöa och irriterade getingar surrar surt omkring och sommarkläder börjar ersättas av grövre skor, vackra halsdukar plockas fram och de stora tekopparna får komma fram ur skåpen igen.

Skoldebatten vaknar också från semesterkoman. Kurser och betygskriterier ser lite annorlunda ut, för somliga har huvudmannaskapets villkor ändrats och den digitala revolutionen börjar i allt högre grad bli verklighet i skolorna också. Kanske kommer det leda till att vi ser annorlunda på begreppet arbetstid om några år, både eleverns arbetstid och lärarens.

Jag undrar vilken som kommer att bli den förändring vi minns när vi tänker tillbaka på hösten 2011 från någonstans i framtiden?