Om det utbildningsvetenskapliga rådet och #skolchatt

Skärtorsdag är också en torsdag, och torsdagar på Twitter innebär #skolchatt. I går kväll pratade vi om det nyinstiftade utbildningsvetenskapliga rådet. En artikel i Lärarnas Nyheter om en av ledamöterna, Lundaprofessorn Jonas Frykman, har i veckan väckt viss uppmärksamhet. Alla är inte positiva, givetvis, det är aldrig roligt att få kritik och professor Frykman är inte nådig mot svenska skolan:

Det är lättare att tillgodogöra sig formell undervisning än diffusa mål om personlig utveckling. Skolan har fått en mycket oklarare roll. Den har tappat sin kunskapsförmedlan­de funktion och i tagit över delar av de vårdande sysslorna, den primära socialisationen, från föräldrarna. Skolan varken kan eller ska ge eleverna kärlek och omsorg, det är familjens uppgift.

Det var ett intressant samtal. Eftersom rådet är så nytt vet vi ännu inte tillräckligt mycket om det för att kunna uttrycka mer än förhoppningar och farhågor, och vad de här råden egentligen har för funktion var inte helt självklart. Ska de bestämma allt, ner till detaljnivå? Skall de styra forskningen? Skall de berätta för oss vad forskningen säger och vilka delar vi ska lyssna på och vilka vi ska strunta i? Vilka är de här individerna som sitter i rådet?

Det tycks som många gläds åt att rådet nu finns, och medlemmarna uppskattas av dem som känner till dem. Somliga kanske inte är så TV-mässiga, antyddes försynt, men är kloka och roliga och trevliga ändå.

I have a good feeling about this.

Kan vem som helst vara lärare i en skola?

I väntan på att få veta hur den nya regeringen kommer att se ut, om vi nu får veta det nästa vecka (är vi regeringslösa just nu? Råder anarki, men vi är för väluppfostrade för att det ska märkas? Eller är det fortfarande den gamla regeringen som gäller, trots att de verkar gått och gömt sig?), så ägnar jag en stund åt att fundera kring lärarutbildning.

Alla kan något. De flesta av oss kan väldigt mycket, av många olika slag. Vi kan också dela med oss av det vi kan, vi kan lära någon koka ett ägg, hyvla en planka, sticka aviga och räta maskor och slå ett rep, om det råkar ingå i det vi kan.

Så detta med att lära ut, att förmedla det vi kan vidare till någon annan, det är något vi kan, allesammans. Vi har nog dessutom, om vi tänker efter en stund, en hygglig uppfattning om hur vi gör när vi gör det. Ändå är inte alla bra lärare. Långt ifrån. Inte ens alla lärare är bra lärare, och få, om ens någon, aldrig så bra lärare är bra för alla elever.

Och det jag kommer att fundera kring nu, när jag sitter här och väntar på regeringen, är vems ansvar det egentligen är det här med att se till att den sämsta läraren i svensk skola är en väldigt bra lärare. Ämneskunskaper har vi pratat om många gånger, och det är självklart att den sämsta läraren i svensk skola ska ha förbaskat goda ämneskunskaper. H*n ska också besitta genuin digital kompetens, goes without saying. Men sen är det det där svårgripbara, det som kallas lärarskicklighet. Det måste h*n också ha. Och huruvida h*n kan erhålla detta eller inte är svårt, ja i det närmaste omöjligt, att avgöra på förhand. Finns det några prov eller tester som kan indikera något känner jag inte till dem.

Så det tycks hamna på lärarutbildningens bord.

Det är ett tungt och stort ansvar. Jag tror de flesta av oss är medvetna om att det tar en rejäl stund att utveckla de egenskaper som ryms i begreppet lärarskicklighet. Det kräver både erfarenhet och kreativitet, men att låtsas som att alla kan utveckla dessa egenskaper i tillräckligt hög grad för att faktiskt bli bra lärare, är inte det att hyckla? Är det inte så att man redan på lärarutbildningen kan se att nej, den här personen är inte av rätta virket, har inte vad som behövs, fyller inte ut kostymen, bär inte upp hatten, har inte människosynen, den sociala förmågan, respekten för medmänniskor, självinsikten, does not walk the walk whether *he talks the talk or not… och så vidare?

Jag undrar, är det så att man i den nya lärarutbildningen kommer att avråda personen från att fullfölja utbildningen, kommer man helt enkelt att underkänna personen eller kommer man, som tycks vara fallet idag, att traska vidare i ullstrumporna och låtsas att det nog blir bra med tiden, trots att man hör varningsklockorna ringa i bakhuvudet?

Jag är inte lärarutbildare, och det är jag väldigt glad över. Det är ett enormt ansvar man tar på sig när man sätter sig i den positionen, och jag har stor respekt för skickliga lärarutbildare. Jag bara funderar över hur man ska bära sig åt för att nå dithän att den sämste läraren i Sverige ska vara en väldigt bra lärare.

Det ska bli spännande att se vilken regering vi faktiskt får till slut, tycker ni inte?

Parental Advisory

Medan man i självrättfärdiga tongångar moraliserar över en fd students uppgifter om att någon som möjligen skulle kunna vara en fd minister betalat henne för sex sker en värdeglidning i debatten, upprörda röster går nästan upp i spänd falsett och darrande pekfingrar riktas mot den fd ministern – han har, utöver alla sina andra hemska synder, eventuellt vid något tillfälle nämnt att han sexchattat, och detta läggs nu utan att blinka till anklagelsen.

Sexchatt är inte brottsligt. Att ha sex utom äktenskapet är inte brottsligt. Att ha sex på ett sätt som inte tilltalar alla i samhället är inte heller brottsligt. Förutsatt att samtliga inblandade är vuxna, och vill göra det som görs, givetvis. Homosexualitet är inte brottsligt. Bondage är inte brottsligt. Att ge någon man har, har haft eller önskar ha sex med presenter i form av smycken, middagar, resor, kläder, konst etc är inte brottsligt. Och att prata om sex, på nätet eller irl, är inte brottsligt.

Jag vet inte hur många av er som läser som är gamla nog att minnas åttiotalets moralpanik. Jag är det definitivt. Den moralism som framför allt Tipper Gore kom att representera sipprade över till Sverige också, och rörde fler områden än stötande sångtexter. Jag känner en ilning av obehag när jag hör människor moralisera på det sätt som gjordes då, och görs nu kring t ex den fd ministerns eventuella sexchattande.

Ni förstår, min erfarenhet är nämligen den att den som tydligast pekar finger, som moraliserar högst och mest och framställer sig själv som ett mönster av dygd och rättfärdighet, den personen har ofta tankar och lustar och ibland också vanor som skulle få den mest förhärdade hora att blekna, trots att h*n förmodligen redan både hört och sett mer än tio av oss andra sammanlagt.

Kanske var den fd ministern verkligen kåtast i regeringen,  och kanske är han faktiskt en av alla dem som medelsvensson mött på någon av alla de sexchatter som finns. Om vi känner pekfingret sträckas ut från kallsvettig handflata och vi hör våra röster gå upp i spänd falsett över detta så är det ett gott tillfälle att stanna upp och fråga sig själv varför man blir så upprörd.

Om man vill skydda minderåriga och utsatta från övergrepp är detta fel väg att gå. Att vända allt som har med sex att göra till snusk och otukt gör det svårare att urskilja vad som faktiskt är övergrepp och vad som är ömsesidig lek. Att höra opinionen pipa som en panisk gris över utomäktenskaplig sexuell förbindelse mellan två nöjda vuxna och ett par piskor gör det svårare för den som inte alls tycker om piskan att överhuvudtaget nämna den utanför det stängda rummet och vid behov be om hjälp att hantera det.

Moralisternas intentioner är oftast goda. De flesta gömmer inte tankar om övergrepp och förbjudna lustar, även om de sannolikt tänker minst lika mycket och kanske mer på sex som genomsnittspersonen. Men vägen till helvetet är stenlagd med goda intentioner, och de som hamnar i helvetet här är varken moralisterna eller de över vilka det moraliseras, utan de som av rädsla för att hamna framför pekfingret inte vågar säga något om polischefens klibbiga hand under bordet eller familjens vän som gnider sitt stånd mot en alltför ung och ovillig kropp. Precis de personer moralisterna säger sig vilja skydda.