Fredrikeffekt?

I Aftonbladet och Expressen berättas om en undersökning av vem av de två statsministerkanditaterna som är populärast, både som statsministerkandidat och som bordsgranne. Aftonbladet meddelar att Reinfeldt är den som har högst förtroende hos svenskarna medan Expressen deklarerar att Mona Sahlin är utklassad av Fredrik Reinfeldt.

Mycket fokus ligger på de två statsministerkandidaterna i årets valrörelse. Det handlar om person, om karisma och förmågan att utstråla ledarskapsförmåga och det svårgripbara statsmannamässighet. Kanske kommer Almedalsveckan att leda till att de politiska visionerna lyfts fram i högre grad, men jag är skeptisk. Reinfeldt och Sahlin har ställts mot varandra som en slags svenska motsvarigheter till Obama och Palin så länge nu att bilden etablerats i vårt kollektiva medvetande, och media underblåser den. Det är ett statsministerval vi går mot snarare än ett riksdagsval, och därför hör vi så lite om politiken och så mycket om personerna.

Det här är rätt viktigt att notera – det är en skiftning i den demokratiska processen som pågår just nu, framför våra ögon, och den kommer att få långtgående konsekvenser för oss, både som individer, som nation och som del i EU. Därför är frågor som denna plötsligt värda att slå upp i media:

På frågan om vilken av de två ledarna som skulle vara den roligaste och trevligaste bordskamraten på en fest innehar Reinfeldt också tätpositionen, om än inte med samma förkrossande marginal: 58,5 procent tror att Reinfeldt är trevligast medan 41,5 tror på Sahlin.

Det är inte automatiskt dåligt, och inte heller automatiskt bra, men om vi fortsätter låtsas som att det inte händer gör vi oss själva en otjänst.

Monaeffekten

Scaber Nestor och Hannastacia skriver båda om Monaeffekten i rikspolitiken idag. Det socialdemokratiska partiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna, och drar med sig den rödgröna alliansen ner. Det tycks som om vi kan få en upprepning av situationen i förra riksdagsvalet, när människor röstade mot Göran Persson snarare än för något annat.

Scaber Nestor skriver:

Mona Sahlin borde inte befinna sig på en politisk topp-position över huvud taget, hon har möjligen kunskap till det politiska spelet, men inte kompetensen att föra ut det till folket.
Så fort hon pratar ”Ansvarsfull politik” så minns folk, inklusive mig, privata uttag på riksdagsns kontokort och time-oute på skattebetalarnas bekostnad.

I DN uttalar sig socialdemokraterna optimistiskt och försöker hålla fokuset på politiken istället för på personen Mona:

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan oroas inte av de låga siffrorna.

– Jag tror tyvärr att vi haft lägre siffror i några andra undersökningar genom åren. Jag vet att valet inte avgörs förrän på valdagen. Vi hade nästan exakt samma läge vid den här tiden förra året och det förändrades ganska raskt.

Att väljarna skulle straffa oppositionen för jobbpolitiken tror han inte på. Han anser att alliansen misslyckats i den frågan.

– Jag tycker att det är hög tid att granska deras misslyckande med jobben. Jag tror också att man måste fråga sig — vill man ha ett Sverige som under ytterligare fyra år går mot ökade klyftor och massarbetslöshet, eller vill man byta väg? Det är hög tid att ställa sig den frågan, för det är bara tre och en halv månad kvar.

Det är hög tid, och det är en viktig fråga han försöker lyfta. Alliansen har på fyra år vid makten lyckas åstadkomma en förändring i klimatet både på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är inte längre skamligt att säga högt att man nog tycker att arbetslösa mest är lata, att sjukskrivna borde skärpa sig, att man anser att somliga jobb är under ens egen värdighet men gott kan utföras av människor som också befinner sig i den positionen – under en själv.

Men eftersom mer fokus hamnar på Monas väska och hennes timeouter än på politiken kan Reinfeldt och medelklassen fortsätta att sova gott om natten. Monaeffekten är deras bästa vän i detta riksdagsval, tycks det.