Skoltid

I slutet av Rapports inslag om Rosengårdsskolan häromdagen förklarar rektorn nöjt nickande att

”den här skutan kommer att vändas. Den kommer inte att vändas på ett år eller två år, men det kommer att se väldigt mycket annorlunda ut i framtiden.” Reporterns påpekande om hur detta tidsperspektiv innebär att ytterligare årskullar kommer att offras viftas bort: ”Nä, jag vill inte säga offrar, för att jag menar att få en 100 procentig måluppfyll… eller få  en mycket kraftig ökning, det tar tid, allting tar tid. Alla förändringar tar tid.”

Skolledningen hittar enligt Rapports inslag två anledningar till situationen: Rosengård är ett fattigt område, och omkring 60 av de drygt 260 eleverna är nyanlända. Skolinspektionen något fler. Man understryker att både stadsdelsnämnden och kommunen brister i sitt ansvar, och ger en helt annan tidsram än rektorn tilldelar sig:

Sammanfattningsvis bedömer Skolinspektionen att såväl stadsdelen som Malmö kommun behöver vidta omedelbara och relevanta åtgärder för att analysera måluppfyllelsen och förbättra förutsättningarna för barnen och eleverna i stadsdelens förskolor, fritidshem och skolor. Redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska därför lämnas till Skolinspektionen senast en månad från den dag beslutet för stadsdelen meddelas. Stadsdelen ska därutöver, senast fem månader efter att redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska ha inkommit till Skolinspektionen, lämna en redogörelse av vidtagna åtgärder med anledning av beslutet.

Jag vill påpeka det enkla faktum att skoltid är relativt – rektorn och lärarna har sin hemvist i skolan, deras tidsperspektiv rör sig över tjogtals år och att tänka sig en stegvis förändring, där lärarna kan känna sig trygga med varje steg och man provar sig fram tycks rimligt och genomförbart.

Elevernas perspektiv ser annorlunda ut. För den som, i likhet med eleverna i Rapport-inslaget, går i åttonde klass finns inte mycket tid att vinka på. En förändring som träder i kraft om två år är ingen förändring för eleven, som lämnat skolan vid det laget. Om förändringen ska vara till minsta nytta, ur dessa elevers perspektiv, måste den ske nu. Lärarna får dra ett djupt andetag, hålla varandra i handen och lägga sin egen önskan om trygghet i ryggsäcken tills vidare. Ett stort ansvar vilar på skolledningen, rektorn måste ta sitt ansvar som pedagogisk ledare på allvar, kanske rent av under en period prioritera bort administrativa uppgifter (det finns kanslister som är utmärkt kvalificerade och gör ett dunderjobb med att stötta i den positionen, t ex) sätta sig in i forskningen i expressfart, lägga kursen, peppa, stötta, uppmuntra och både se till att hålla farten och kursen. Och, inte minst viktigt, frekvent påminna lärare och personal om att det här är exceptionella förhållanden, det kommer att vara jobbigt, stressigt, skrämmande och allmänt hemskt, men det är tillfälligt, och det kommer att betala sig många gånger om.

Fem månader går rasande fort förbi, men för eleven i åttan är det resten av läsåret.

 

Syndabockens resa genom öknen

Igår skrev jag en liten saga för att illustrera fenomenet falsk sparsamhet. I samtalet kring sagan efterlystes vid flera tillfällen syndabocken – vem bar skulden till att rocken föll sönder? Vem ska offras till Asasel (som enligt andra källor inte alls har något med Satan att göra, trots att symboliken haltar en aning då) och skickas ut i öknen för att alla vi andra ska få lyfta av oss vår del av skulden?

Jag är inte så glad för det där med skuldbeläggande, det handlar alltför ofta om att rentvå sig själv, att en skall visas ut ur gemenskapen så att övriga ska kunna lulla vidare i ullstrumporna i trygg förvissning om att de är helt utan skuld. Bland annat därför avböjde jag inviten att peka ut någon som syndabock (denne ska för övrigt inte pekas ut alls, av någon, utan lotten skall avgöra vem som offras till Asasel och får knalla ut i öknen ensam och förskjuten och vem som offras till folkets gud, slaktas och brännas, få sitt blod smetat över hornen på altaret och stänkt sju gånger framför den samlade menigheten eller hur det nu var)

Jag kan inte låta bli att fundera på hur det gick sen, för syndabocken som ensam och förvirrad vandrar genom öknen. Jag gissar att den i de flesta fall gick under efter ett par dagar, antingen föll offer för klimatet eller öknens andra djur, men jag hoppas att en och annan lyckades hitta fram till någon annan boplats och där togs emot som en gåva från gudarna. Det vilar en slags poetisk rättvisa i den tanken.

Låt bockarna beta med sina flockar, och lämna de forntida ritualerna, hur effektfullt dramatiska de än var, därhän ett tag. Låt oss prata om ansvar istället för om skuld – vem har ansvar för vad i skolsverige? Vi får nya styrdokument nu, och hur eländigt det än varit i somliga kommuner runt om i landet kan vi lägga det åt sidan nu, ge oss själva möjligheten att få lite distans innan vi tittar på den och istället en stund ägna vår energi åt de nya lagarna och förordningarna.

Vem har ansvar för vad? Vilket ansvar har rektorn? Kommunen? Staten? Skolinspektionen?

Och vilket ansvar har enskild lärare?

Det tycker jag vore en intressant fråga att diskutera. Vad tycker ni?

Ansvar

Vi hamnar i diskussionen om ansvar och ledarskap i skolan igen. Vem har ansvaret? Har alla ansvar? För olika delar? För allting tillsammans? Har någon övergripande ansvar, och ansvar för att andra tar sitt ansvar? Är det någon som inte har ansvar för något?

Jag hävdar, envetet och oomkullrunkeligt, att alla har ansvar, ingen har ansvar för allt, allas ansvar hänger ihop och att om inte alla tar sitt ansvar faller hela konstruktionen. Jag hävdar också att om någon försöker lasta över sitt ansvar på någon annan försvagas konstruktionen, på samma sätt som den försvagas om någon tar på sig någon annans ansvar oombedd.

Ungefär såhär i starkt förenklad version, där varje färgplupp [bka nod] representerar en person eller en grupp personer – politiker, rektor, lärare, elev, förälder etc:

Allt hänger ihop, även de som inte är direkt sammanlänkade hänger ihop och påverkar varandra.