De är här nu

Inte alla, många är fortfarande  ute på vanskliga vägar. På väg från hem som inte längre existerar, på väg hit, och somliga hela vägen ända hit till oss här långt uppe i norr. Men många är här nu, de anländer till järnvägsstationer, till busstationer och tas emot som de hjältar de faktiskt är.

Jag gläds. Åt varenda en som kommer gläds jag. Jag gläds för att de inte längre är fast i det helvete som är krig. Jag gläds för att de överlevt den långa resan. Jag gläds åt att de tagit sig ända hit. Hit, till oss! Tänk ändå, de vill komma hit, de söker tryggheten här hos oss, de vill leva här, jobba här, vara en del av samhället, här med oss!

Wow! Det är rätt storslaget, är det inte?

Och de möts av öppna famnar, av kläder, leksaker, kärlek, omtanke, mat, värme! Åh jag känner äntligen igen medmänskligheten i människorna omkring oss.

Det är rätt storslaget det också.

Då gör det mindre att politiker och regering mest gömmer sig och tiger, ty människorna i landet agerar med stora, öppna, kloka hjärtan.

Hoppet finns där, i botten av asken.

Fortsätter vi så här finns det ingen hejd på vilka stordåd vi kan åstadkomma, vi människor här i norr.

Tango för vilsna själar

Jag gjorde en fatal miss i min planering när jag reste tor Stockholm för en konferens tidigare i år. När det var dags att stiga på tåget för att åka hem hade jag inte tillräckligt mycket bok kvar för hela resan, i synnerhet inte för en resa med SJ på de spår Trafikverket misskött i så många år att förseningar är regeln.

Så det fick bli en tur inom Pocketshop på Stockholms Central för att åtgärda detta:

Jag är inte bekant med Lucy Dillons författarskap sedan innan, utan valde utifrån titel, baksidestext och omslag. Jag blev inte lurad, jag fick vad jag väntade mig, en rar, tämligen kravlös, historia om en handfull enkla okomplicerade, okontroversiella karaktärer i en idyllisk liten ort någonstans i England, väl lämpad som motståndslös tågläsning genom ett höstmörkt sydsverige.

Historien kretsar kring äktenskapliga relationer, harmoniska, knakande, förflutna, blivande, önskade. Kommunikationen brister här och där, bristerna leder till spänningar men det mesta återgår till idyll igen när karaktärerna efter lite tårar väl börjat kommunicera med varandra.

Viss risk för spoilers nu, så sluta läsa här om du vill läsa boken, och återkom när du kommit till sista kapitlet;

Det som gör boken värd ett inlägg är den enda lilla normkritiska aspekten i hela berättelsen, den genuskontrast Dillon skapar med karaktärerna Katie och Greg. Deras situation är snarlik, deras relationer snarlika, deras frustration är snarlik, deras engagemang i sina respektive jobb är snarlikt, deras partners är snarlika, till och med deras dans är snarlik. Men den ena är kvinna, och den andre man. Det är enda skillnaden, det är hela skillnaden, och enligt Dillons berättelse är det den avgörande skillnaden. Främst består den av känslor, och känslomässiga prioriteringar. När Greg sätter ord på de känslor Katie också upplevt blir hon förfärad, och hennes bild av honom förändras lika snabbt som hennes egen upplevelse av sin upplevelse.

Det säger inget om män och kvinnor, om föräldrars känslor för sina barn eller människors känslor för sina jobb. Men det säger en hel del om samhällets föreställningar om hur män är män och kvinnor är kvinnor.

(Men jag får banne mig inte ordning på Dillons beskrivning av salidan. Kanske är det översättaren som inte kan dansa, kanske är det jag, kanske är det för att jag inte följer och det är följarens steg som beskrivs, men hur många gånger jag än läser det så tycks det förekomma minst en vänsterfot för många i sammanhanget)

Vad läser ni denna vecka?

I engelska 6, ungefär motsvarande den kurs som tidigare hade beteckningen engelska B, läser vi i år Interview With the Vampire av Anne Rice.

Många har sedan tidigare en relation till filmen, och det är som läsare svårt att se förbi de porträtt av karaktärerna som målas där, skådespelarna gör bra jobb, filmen är vacker och suggestiv, musiken fantastisk och miljöerna väl valda. Det är inte automatiskt ett problem, och inget läsaren kan välja bort – filmen lägger ett filter över de delar av berättelsen som finns med, och skapar vissa förväntningar och känslor hos läsare. Men det är något vi måste förhålla oss till, och vara medvetna om.

På samma sätt som vi, när vi ägnat tid åt att ta reda på mer om författaren och om de omständigheter under vilka boken kom till, förhåller oss till denna information, och berättelsen vi läser får ett nytt djup, en ny dimension.

Vi fokuserar mycket på relationerna i historien. Hur uppstår de, varför uppstår de, vem tar initiativ till att de uppstår och varför gjorde den karaktären det? Hur förändras de? Hur förändras relationerna när andra relationer kommer in i berättelsen, när andra relationer försvinner ur berättelsen? Vad sägs rent ut om relationerna, vad får vi veta genom andra karaktärers sätt att reagera på eller förhålla sig till relationerna?

Och hur ser vår egen relation till de olika karaktärerna ut? Tycker vi om vissa och tråkas ut av andra? Finns det karaktärer som gör oss upprörda, rörda, berörda eller passerar de bara förbi som en del av bakgrunden?

Vad läser ni den här veckan?

Ett ambitiöst projekt

Journalisten Rachel Bertsche har, berättar hennes hemsida, framgångsrikt skrivit artiklar för ”the New York Times Magazine, O, The Oprah Magazine, Marie Claire, More, Teen Vogue, Cosmopolitan, Seventeen, Every Day with Rachael Ray, Fitness, Women’s Health, New York, Huffington Post, CNN.com”. Därtill har hon skrivit boken MWF seeking BFF med underrubriken My Yearlong Search For a New Best Friend.

Bertschel är ambitiös, hon vill inte bara ge oss en självbiografisk berättelse om sitt första år i Chicago, ett år när hon visserligen hade sin partner, sina jobbarkompisar, medlemsskap i en hel bukett bokklubbar, yoga och sociala cirklar, men ändå kände sig ensam. Hon längtade efter någon hon kunde spontanringa till för söndagsbrunch, någon som skulle ställa upp med ett ögonblicks varsel för en eftermiddags shopping, någon som var redo att sitta med henne i timmar och analysera relationer, verkliga och i tv-serier. Och någon som ville ha samma sak av henne.

Kort sagt, hon saknade en BFF.

Denna berättelse och detta sitt sökande efter en ny BFF vill Bertschell inte bara skildra, utan också förankra i vetenskap och forskning. Därför låter hon sitt berättarjag träffa forskare, läsa rapporter och artiklar om vänskap och relationer, i historisk perspektiv och i en medelklasskvinnas verklighet och vardag i vårt västerländska samhälle. Ambitionen är hög, tanken är god, och hade det lyckats hade Bertschell gjort en viktig folkbildande gärning. Men dessvärre får läsaren redogörelser från dessa nedslag serverade i en närmast präktig och styltig ton, i sjok som trots försök att väva in det hela i berättelsen i stället trycker på pausknappen. Effekten blir snarlik effekten av TV-reklam i en långfilm – berättelsen pausar och vi ägnar tiden åt att besöka badrummet, göra en kopp kaffe, poppa lite popcorn eller prata med varandra om något annat i väntan på reklamsjoket skall passera och berättelsen återupptas. Därefter ägnar vi ett par minuter åt att komma i stämning igen innan vi riktigt går in i filmen på nytt.

Resultatet blir en berättelse som strävar mot att vara folkbildande men dessvärre också är rätt tråkig och oengagerande. Jag hoppas att Bertschell fått till balansen bättre i sitt nästa projekt, för tanken hon har är god.

Sex höviska vanor att lägga sig till med

Huffington Posts ”moderne gentleman” James Michael Sama lyfter på sin blogg en dryg handfull höviska vanor han rekommenderar att läsaren lägger sig till med, och jag håller definitivt med honom. Sama vänder sig visserligen i första hand till män, eftersom han är man och skriver om hur han själv vill föra sig, men tipsen är lika relevanta för alla så genusaspekten behöver vi inte stanna vid.

Vanorna är väldigt enkla, tar nästan ingen tid och jag tror dessutom att de flesta, och sannlikt alla som hört namnet Magdalena Ribbing, kommer känna igen sig:

Ge någon din sittplats på bussen eller tåget.

Att resa sig upp och erbjuda sin plats åt någon som tycks behöva den bättre – en person med kryckor, flera kassar, tunga väskor, äldre, gravid, trött, orsakerna kan vara många – är, skriver Sama och det har han så rätt i, en liten respektfylld gest. I de sällsynta fall då personen som blir erbjuden en sittplats tar illa upp och kanske fräser ifrån är det ju bara att sätta sig igen i vetskapen om att erbjudandet ändå var hövligt, och inte i någon mån nedlåtande.

Dra ut stolen åt personen du sätter dig tillsammans med

Återigen, en liten enkel gest som inte tar många ögonblick, men i de flesta fall får personen att känna sig lite extra uppmärksammad på ett vänligt och omtänksamt sätt. Det kräver lite övning att lära sig dra ut och skjuta in en stol med finess, men det är en konst väl värd att öva sig på. Sama skriver från sitt eget perspektiv som en man uppvaktande en kvinna, men än en gång, det behöver vi inte lägga vikt vid. Gesten är lika hövlig vem som än gör den, och vem som än visas denna lilla artighet.

Håll upp dörren

Det tar ett ögonblick att ta det där lilla steget tillbaka, hålla den dörr som öppnas utåt och låta personen passera igenom först, eller stanna till och hålla i dörren som öppnas inåt så att den som kommer efter slipper få den i ansiktet.  Sama understryker att bildörrar är dörrar de också, och det gäller bussdörrar och tågdörrar också. Vi öppnar visserligen inte dessa dörrar, men att ta det där lilla steget tillbaka, inte trängas och knuffas och skuffas för att komma först ombord är hövligt och gör dagen lite trevligare för den andre. Och det är ju själva poängen med hövlighet.

Var generös med komplimanger

Men var också genuin. Det gäller i synnerhet människor vi lever tillsammans med i en relation. Berätta att hen ser bra ut, berätta att de kläder hen bär är klädsamma, notera smycken, ge en vänlig kommentar om ny frisyr, säg något som visar att du noterat när hen gjort något bra och jobbat hårt. Detta råd kostar lite investering – det kräver uppmärksamhet för att bli genuint, men resultatet är värt det. Inte bara lyfter du personens självkänsla lite, du visar också att hen är tillräckligt viktig för dig för att du skall investera denna uppmärksamhet på hen.

Gå närmast trafiken när ni promenerar

På så sätt visar du att du är villig att skydda såväl hen som hens kläder om t ex en oförsiktig bilist (eller busschaufför) kör för fort genom en vattenpöl. Återigen, en enkel liten gest som visar din omtanke. Det är vad hövlighet handlar om.

Följ personen till dörren, eller tåget, eller bussen

I synnerhet om det börjat bli kväll, är stökigt ute, ruggigt väder och hen riskerar att behöva bli stående och vänta på försenad kollektivtrafik. Här nere i Skåne är det en realitet vi tvingast vänja oss vid att planera utifrån, och hållplatserna är ofta både mörka och ensligt placerade. Det här tipset kostar en lite större investering i tid, och bekvämlighet, men det visar hövlighet och omtanke, och kommer att få hen att känna att du värdesätter hen och bryr dig om hens bekvämlighet och säkerhet.

Enkelt, eller hur? I de flesta fall små gester som inte kostar många ögonblick, men som gör vardagen lite trevligare för mottagaren. Vem vet vilka konsekvenser det får för de människor hen möter under resten av dagen?

Hej du medelålders man

Ja, ska vi vara riktigt uppriktiga ligger även medelåldern bakom just dig, men du ser dig själv som jämnårig med mig, så låt gå. Jag väljer att skriva öppet till dig här eftersom du, även om just du är en enskild individ, inte är ensam om vare sig de problem du har eller de ohållbara förslag på lösning du gav uttryck för.

Jag ska försöka uttrycka mig mycket enkelt:

Det är givetvis problematiskt att kvinnors kroppar i allmänhet, och kvinnors bröst i synnerhet, distraherar dig så till den milda grad att det påverkar ditt arbete. Det är definitivt inget vi bör vifta bort och ta lätt på. Tvärtom. Ditt besvärande problem påverkar andra människors arbetsmiljö och offentliga vardag negativt också, och behöver lösas.

Lösningen ligger hos dig.

Det är dina ögon som vandrar, det är du som inte förmår tygla din fantasi och kanalisera den på ett sätt som gör situationen hanterlig. Så dina förslag om att kräva klädkod för kvinnor på offentlig plats lämnar vi åt sidan, tillsammans med dina förslag om könssegregering och skylande möblering. Det är blindspår.

Du har givetvis också rätt att röra dig i världen utan att bli distraherad. Därför behöver du lära dig hantera en vardag där kvinnor rör sig i världen med samma självklarhet som du är van att se som ett privilegium reserverat för män. Och det finns hjälp att få. Terapi kan definitivt komma att belysa andra jobbiga aspekter i tillvaron också, så jag kan förstå att tanken tar emot, men det är ingen skam att ha känslor.

Notera det pronomen jag använder. Jag kommer inte ta någon del av ansvaret för att skaffa dig den hjälp och de hjälpmedel du behöver för att hantera dagens verklighet på ett vuxet och moget sätt. Dina handlingar är ditt ansvar. Kan du inte ta det ansvaret behöver du hjälp.

På allvar.

Konsten att backa med stil

Ni vet hur det kan vara. Vi har alla gjort det. Vi kommer alla göra det igen. Och igen. Och igen. Eftersom vi är människor.

Vi säger något. Gör något. Skriver något. Publicerar något. Låter bli att säga något. Lämnar datorn på med en chatt uppe. Skickar ett sms till fel avsändare. Vi gör det inte för att vara stöddiga, kaxiga, otrevliga, göra någon ledsen eller upprörd. När vi gör det tycks det oförargligt, ofarligt, harmlöst, kanske lite roligt, en sån där sak som blir en lustig anekdot med tiden. Och i de flesta fall så blir det just så. Man får några skratt, några småleenden, ett eller annat höjt ögonbryn, en handfull likes och ögonblicket är förbi.

Men så finns de där andra tillfällena, när det till synes harmlösa, bagatellartade, slår så fel, orsakar smärta, rör upp känslor, träffar en öm punkt, krossar ett skört lugn. Vi hade inte kunnat förutse det, vi avsåg inte alls att såra, plåga, så split, och ändå står vi där och har åsamkat den. Vi känner oss utpekade som hänsynslösa, och impulsen att rättfärdiga oss kan vara stark. Vi menade det ju inte!

Det är då vi verkligen behöver den – konsten att backa med stil. Konsten att be om ursäkt, konsten att förklara att vi är uppriktigt ledsna över att det vi uppfattade som så litet och obetydligt orsakade smärta. Det kan vara väldigt svårt, men lyckas vi gör det all skillnad i världen.

Sommar och samtal om kärlek

I går var det Liv Strömkvists tur att Sommarprata, och medan jag lyssnade på henne kom jag att hamna i ett samtal om relationer. Om vad som krävs för att få en relation att fungera. Om  känslan av att egenskaper man i andra sammanhang upplever som starka och goda och tillgångar i relationssammanhang snarare är problem, och man borde ändra sig, man borde vara annorlunda, man borde anpassa sig för att få relationen att fungera.

Men fantastiska människa, om det krävs att du anpassar dig så radikalt att du  förändrar dig och trycker ner och vingklipper egenskaper som gör dig till du, som rent av är styrkor och tjänar dig väl i övriga sammanhang, för att relationen skall fungera, är det verkligen en fungerande relation för dig då? Är du alldeles säker på det?

 

Blomsterspråket

Det börjar stillsamt dramatiskt, i gryningen på huvudpersonen Victoria Jones artonårsdag. Hon vaknar av att madrassen fattar eld, tändstickor vid fotändan flammar upp den ena efter den andra, pyr men slocknar snart.

Artonårsdagen är dramatisk på fler sätt än eldsvådan för Victoria. Hon är föräldralös, och i och med att hon blir myndig upphör statens ansvar för henne – nu är det dags för henne att ta hand om sig själv. Hon har mycket lite skolgång bakom sig, men saknar inte kunskaper. Hennes grundliga kunskaper i det viktorianska blomsterspråket ger henne en möjlighet att försörja sig, och skapa sig en tillvaro.

Parallellt med berättelsen om hur hon efter bästa förmåga formar, hanterar och skapar sig en plats i världen utvecklas berättelsen om den period i hennes barndom som kom att forma henne till den individ vi möter, den period som påverkar och förändrar så många människors tillvaro både då och i nuet. Victoria är som en kaktusfrukt, hon är färggrann men avvisande, och det kräver enträgenhet och handlag för att upptäcka att det finns någon fantastiskt innanför den taggiga, avvisande ytan. Som läsare ser man det som händer inifrån henne, och de handlingar som får omgivningen att betrakta henne som bråkig, stökig och allmänt svårhanterlig person hamnar i ett helt annat ljus när vi får del av hennes känslor och tankar kring relationer och händelser.

En klart läsvärd bok, både för den som vill veta mer om blommor i allmänhet, det viktorianska blomsterspråket och människor.

Elevers integritet

En artikel i DN om en artikel i New York Times har väckt viss uppmärksamhet. DN beskriver den amerikanska artikeln:

Artikeln bygger på råmaterial från myndigheten Centre för Disease Control (CDC), mest känd för att arbeta med smittskydd. CDC har telefonintervjuat 76 000 föräldrar under 2011 och 2012.

Räknat över hela skolåldern tydde svaren på att 15 procent av pojkarna och sju procent av flickorna bedömts ha adhd. I åldersgruppen 14–17 år hade 19 procent av pojkarna fått diagnosen adhd och 10 procent av flickorna.

I artikeln framhålls en risk för dels för att diagnosen ibland ställs alltför lättvindligt på otillräckligt underlag, ofta efter påtryckningar från föräldrar som bekymrar sig över barnens skolresultat, dels risken för att de mediciner som ofta gör det möjligt för människor med ADHD att utveckla sin formidabla potential på rimliga villkor används som en genväg till bättre betyg eftersom fokus, ork och driv förbättras, trots att medicinen medför dokumenterade medicinska risker hos den som tar medicinen utan att ha ett verkligt medicinskt behov av den. I den amerikanska artikeln:

Because the pills can vastly improve focus and drive among those with perhaps only traces of the disorder, an A.D.H.D. diagnosis has become a popular shortcut to better grades, some experts said, with many students unaware of or disregarding the medication’s health risks.

Det funderas en del kring medicinering i svenska lärarkåren. Framför allt, att döma av det jag hör, kring om elever som medicineras verkligen behöver medicineras, om det inte egentligen skulle räcka med förändringar i klassrumsarbetet, undervisningen, den sociala situationen, hemsituationen, kosten etc.

Resonemanget bortser ofta från två väldigt viktiga aspekter:

Dels det faktum att den som tar medicinen utifrån ett faktiskt medicinskt behov gör det för att det förbättrar hens tillvaro generellt, inte enbart och kanske inte ens främst för att klara skolan eller klassrumsituationen.

Dels det faktum att medicinering görs utifrån läkares medicinska bedömning. Huruvida elev medicinerar eller inte är strängt taget elevens privata angelägenhet, och inget som läraren skall lägga sig i eller värdera.

Det handlar om elevers integritet, om deras privata sfär och aspekter som påverkar deras tillvaro långt efter att de lämnat klassrummet bakom sig. Det bör vi respektera, gör vi inte?