Vi pratade om det där du skrev på Facebook, och vi undrade en sak…

Det händer då och då att elever och kursdeltagare kommer fram och berättar att de sett vad jag skrivit på Facebook, har pratat om det sinsemellan men inte fått någon riktigt rätsida på det. Fullständigt begripligt, ibland vet jag inte själv riktigt vad jag egentligen tänkte på när jag skrev, förmodligen är det en tanke någonstans mitt i ett resonemang jag postat, i ögonblicket fullständigt övertygad om att alla som läser ska kunna läsa mina egna tankar.

En dag kanske jag lär mig att om jag inte ens själv förstår vad jag tänkte är det nästan komplett omöjligt för alla andra.

Men det var inte det jag tänkte på just nu, utan på det faktum att det jag som lärare skriver på min privata Facebooksida, det säger jag öppet och offentligt, och mina elever och kursdeltagare kan höra det. Och ställa mig till svars för det, be mig förtydliga och sätta i sammanhang (jag försöker, åtminstone försöker jag förklara att den där lösryckta tanken nog hörde hemma någonstans, just då) och prata sinsemellan om det. Vilket ibland leder till att statusuppdateringar jag skrivit eller bilder jag publicerat (av Edvin och Kalle, till exempel) når längre än till dem som faktiskt ser min timeline.

Så är det, och så ska det vara.

Det är mitt ansvar att, även i de mest tankspridda statusuppdateringarna, hålla i minnet att det jag säger i sociala media, det säger jag offentligt (mina elever och kursdeltagare drabbas även i klassrummet av min tankspriddhet då och då, och brukar vänligen och med beundransvärt tålamod fösa mig tillbaka på spåret när jag tappar bort mig. Jag uppskattar det enormt!) och vem som helst kan råka höra det.

Och svaret på frågan är: ‘Morituri te salutant’ betyder ‘de som skall dö hälsar dig’, det är en av de hälsningar gladiatorerna i Rom sägs skall ha förväntats hälsa Ceasar med. Krukväxter hemma hos mig brukar ha ungefär samma chans att bli gamla som gladiatorerna hade.

#Skolchatt om sårbarhet

Det är torsdag igen, med allt vad det innebär av traditioner och sedvänjor kring mat och möten, exempelvis #skolchatt klockan tjugo på Twitter.

Kvällens ämne handlar om hur vi förhåller oss, som pedagoger, som vuxna, som lärare och som människor. Det handlar om gränsen mellan personlig och privat, om skillnaden mellan att vara privat och professionell i sitt hanterande av vardagen och speciella situatoner som uppstår när människor är en del av vardagen:

Hur mycket skam och sårbarhet finns det inte i skolan? Pratar vi tillräckligt om det?

Det enkla svaret är nej. Vi pratar alldeles för lite om det, och det i sig skapar och bygger på den stress och oro, såväl bland pedagoger som bland elever, som obalans ger. Ni vet den där känslan av att ett litet steg för mycket åt det ena eller det andra hållet kan få ohemula konsekvenser? Den som leder till att man heller sitter still än utforskar och provar sig fram? Ja, just den.

Därför lyfter vi frågan och ägnar en timme åt att prata öppet om saken. Hur sårbara kan vi tillåta oss att vara? Vilka konsekvenser, på kort sikt och på lång sikt, får det för elevernas lärandesituation om läraren visar sig mänsklig? Om läraren visar att hen blir sårad av elevers agerande? Av kollegors agerande? Vilka konsekvenser får det för relationen mellan läraren och eleven? För elevens fortsatta skolgång?

Finns en risk att ett alltför öppet förhållningssätt från lärarens sida gör relationen gränslös? Kan det gå ut över bedömningen? Över undervisningen? Över lärandet? Över elevens position i gruppen? Över gruppen som sådan?

Frågorna är många, och svaren långt ifrån självskrivna. Just därför är det så viktigt att vi pratar om det.

I kväll, 20.00, på Twitter. Välkomna! Jag dricker kaffe till, men det är en smaksak.

 

 

#skolchatt och eleven som tar plats

Torsdag har än en gång utbrutit i västvärlden, och traditionsenligt träffas vi på #skolchatt klockan 20.00.

Häromveckan talade vi om hur vi som skola och lärare bemöter och stöttar blyga och tystlåtna elever.

I kväll pratar vi om hur vi som skola och lärare hanterar, utmanar och bemöter eleverna som tar mycket plats och talutrymme i klassrummet? De där som pratar rätt ut utan att räcka upp handen, utan att ge andra utrymme att fundera eller formulera ett svar, de som ger sig in i långa resonemang och avvikelser och utvecklingar eller rent av tar upp något som inte alls har att göra med det som för tillfället pratas om. De där som brakar och dundrar in i ett klassrum, som kommenterar och hojtar till någon i en helt annan ände av rummet, som dominerar och stökar runt och kräver så mycket av vårt tid och vårt fokus att andra elever blir, eller tycks bli, utan?

Vad säger de egentligen med sitt stök och brak och dunder? Och vad hör vi? Om det pratar vi ikväll, klockan 20.00 på Twitter.

.

#skolchatt om forskningen och skolan

Välkomna till denna veckas torsdag! Jag hoppas veckan varit bra så långt? Torsdag innebär många saker – plättar, pannkaka, ärtsoppa, punch, kanske i form av punchpraliner eller punchrullar, och så den kanske viktigaste traditionen av alla: #skolchatt.

Veckans ämne tar sin början i en fundering från Håkan Fleischer:

https://twitter.com/hakanfleischer/status/232795846339616768

Det talas en hel del om denna problematik – både att lärare av olika orsaker sägs ha svårt att ta till sig vad skolforskningen säger, och att forskningen om skolan, om lärande och om undervisning inte är förankrad i skolans verklighet, inte ger de svar eller de lösningar skolan söker.

Samtidigt lyfts behovet av att lärare själva ska forska fram, det refereras ibland tämligen passionerat till forskningsresultat man finner stödjer ens egen ståndpunkt och den som vågar sig på att antyda att kanske kan det vara så att just de resultat som refereras till kan tolkas annorlunda riskerar att få rejält på nöten.

Diskussionen om relationen mellan forskningen och skolan rymmer känslor, passion, politiska aspekter, ledarskapsaspekter, framtid och utveckling, och någonstans i allt detta finns också perspektivet att det handlar om att elevernas lärandevardag skall bli så god som möjligt för så många som möjligt.

Jag tror det kan bli en givande diskussion.

Weekend

Vi var på bio i kväll, och såg filmen Weekend. Det är både en fin liten historia om hur intensivt det där första förälskelsestadiet kan vara, särskilt när man vet att tiden är begränsad, och en historia fylld med kloka och intressanta tankar och synvinklar på vänskap, kärlek, familj, det mänskliga jaget, relationer, politik  och en del annat spännande här i världen.

You’re like a blank canvas, and it gives you an opportunity to project onto that canvas who you want to be.

Karaktären Glen är en aspirerande konstnär. Han jobbar på ett galleri och håller på med ett projekt där han vill utforska och visa fram det som finns i mellanrummet mellan det vi väljer att återge på den där blanka duken och det vardagsjag vi lever med när vi blivit mer bekanta, eller rent av är för oss själva.

En aspekt väl värd att fundera över och utforska. Se filmen om  ni får chansen, den är så fin!

.

Om en bok

Det hände sig en gång att en elev gav mig en bok. Dvs det händer ju då och då, ibland som gåva och ibland till låns, och just denna gång var det en gåva jag fick. Boken var denna:

och gåvan var ett förtroende. Oavsett om det eleven varit med om i sitt liv överensstämde med det karaktärer i boken upplever eller inte, så kanske det var, eller kanske inte, så var erfarenheterna och känslor som skildras tillräckligt nära de erfarenheter och känslor eleven ville att jag skulle känna till och förhålla mig till att eleven hade.

Alla de elever man som lärare möter i klassrummen varje dag bär på olika erfarenheter och känslor som de måste förhålla sig till, och det måste man förhålla sig till. Lärare är inte terapeuter, och att förhålla sig till innebär inte att behandla. Men det innebär att känna till, att ta hänsyn till, att väga in i bedömningar och bemötande.

Det innebär små enkla praktiska saker, som att se till att information delges på så många sätt som möjligt – muntligt och skriftlig, digitalt och på papper, i klasskalendern och på tavlan – eller att de böcker man använder i klassrummet finns tillgängliga i fler format än bara det enkla pappersformatet – digitalt och ljudbok t ex – eller att fundera över vilken färg det är på pennan man skriver med på tavlan.

Det innebär också att alltid hålla i minnet att skolviktiga saker som hemläxor, muntliga redovisningar, grupparbeten, pennor och deadlines innebär olika utmaningar, både olika slags utmaningar och olika magnitud av samma slags utmaning, för olika elever.

Elever har ingen plikt att anförtro sig till lärare, men de har rätt att göra det. Och om de gör det så har de också rätt att välja på vilket sätt de gör det. Och de har rätt att bli bemötta med respekt, vare sig de anförtror sig eller inte. Respekt för sig själva som elever och lärande människor, respekt för sig själva som personer med integritet och respekt för det förtroende de gett.

Ja, det gäller ju inte bara när vi får ett förtroende i skolan, men det gäller där också.

Boken är läsvärd i övrigt också.

Tändaren

Tänk om grälet i själva verket handlade om grundläggande saker och var betydligt mer ödesmättat än jag hade förstått. Kanske var det början på något större och omvälvande. Kanske var det en ingång och i dess förlängning fanns Kumikos alldeles egna värld, en värld helt okänd för mig. Jag föreställde mig den som ett stort, mörkt rum. Jag befann mig i detta rum och höll i en liten tändare. Det enda jag kunde se med hjälp av tändaren var ett ynka litet hörn.

Som jag nämnde häromdagen har jag äntligen börjat läsa Murakamis Fågeln som vrider upp världen, och vips, redan på sidan 44, snubblar jag över passagen jag citerar här. Vi har, bland annat hos Mats, pratat lite om vad vi egentligen vet om människor vi upplever oss känna mer eller mindre väl. Murakamis liknelse med det mörka rummet och tändaren ger en annan vinkel än det lite kliniska Johari fönster. Även om vi med en mycket liten tändare kan vi, om vi får tillräckligt mycket tid på oss, utforska det mörka rummet bit för bit. Vi kan belysa hörn efter hörn, våga oss ut i mitten av rummet och se vad som finns där, och rent av få en känsla av att vi har en uppfattning av helheten.

Ändå har vi ingen aning om vad som faktiskt rör sig utanför vårt lilla upplysta område. Vi måste återvända till hörn vi redan utforskat för att veta om de förblivit som de var när vi besökte dem, vi kommer att finna att saker förändrats, försvunnit, tillkommit, och vi kommer aldrig att lyckas belysa varenda liten del av det mörka rummet. Dels för att det är lätt att tappa orienteringen lite i mörker, dels för att vi faktiskt inte vet hur stort det är, hur högt det är i tak, om något gömmer sig däruppe, om här finns dörrar in till ytterligare hemliga rum vi inte vet om etc.

Men med vår lilla tändare kan vi få syn på mycket privata saker, och hur vi behandlar dessa privata saker är rätt avgörande för hur relationen till personen vars hemliga rum vi utforskar utvecklar sig.

Johari fönster

Mats nämner Johari fönster i samtalet kring sitt inlägg om Lärartycket. Trots att bilden är tänkt att beskriva kommunikation mellan människor är den också en tydlig bild av relationen människor emellan, både på ett indidivuellt och mer generellt plan.

I samtalet kring ADHD pratar vi lite om hur vetskapen om att en person faktiskt har ADHD påverkar omgivningens sätt att se på personen, och jag blir i ett samtal med en vän påmind om att det gäller inte bara ADHD, utan många aspekter i det som tillsammans utgör det som är en individ. Rätt som det är får vi veta något om den andre som ställer saker vi trodde oss veta på kant, och ger oss en inblick i det nedre vänstra fältet.

Om vi kan ta emot detta med ödmjukthet och respekt fördjupar det relationen med människan. Om vi däremot har svårt att hantera det kan det vara fullkomligt förödande för relationen.

Det är något vi behöver förhålla oss till, varje dag. Både vad vi väljer att dela, och hur vi tar emot det förtroende vi ges.

Ännu ett inlägg om det här med relationerna i skolan

i vilket Morrica bekymrar sig, och försöker får perspektiv på sin egen reaktion genom att reflektera över det hela.

För att börja någonstans – det började med att ett inlägg i en diskussion på ett forum som befinner sig i den sociala media-sfären men inte är Twitter. Diskussionen började med en viss upprördhet över det här med prov* men gick snart över till det här med relationerna i skolan. Känslorna svallade och rusade, som de ofta gör just i skoldebatten, kanske i väg hos somliga av diskussionsdeltagarna.

Och rätt som det var, när diskussionen gled in i området ‘hur mycket behöver man veta om eleverna’ jämfördes relationen lärare – elev med en äktenskaplig relation. Argumentet var ungefär att för att få ett långt äktenskap att fungera behöver man veta i princip allt om varandra, och därför behöver läraren veta ungefär allt om eleven, eftersom man i skolan skall utvecklas tillsammans och…

Jo, vet ni, jag är så gammaldags att jag faktiskt bekymrar mig precis här. Inte för att jag tror att snubben faktiskt menar äktenskap bokstavligt talat, det anklagar jag honom inte för. Men jag uppfattar något påträngande närgånget i tanken. En gränslöshet som inte är helt professionell, som inte är helt respektfull mot elevens integritet. Som faktiskt är en aning snaskig.

Och jag bekymrar mig när jag märker att jag tvekar inför att sätta ord på min reaktion. Varför gör jag det?

Kanske överreagerar jag? Jag ser en koppling mellan denna gränslöshet och diskussionen om sociala media, om lärares önskan att ‘ha koll’ på elevernas liv utanför skolan samtidigt som man önskar skydda sin egen integritet genom att ha dubbla konton. Gränsen mellan arbete och fritid luckras i många fall upp, och samtidigt, tycks det mig, så glider gränsen mellan privat och offentlig i två riktningar samtidigt – en önskan att skydda sin egen integritet även i offentliga sammanhang, som sociala media, samtidigt som man önskar insyn i andras privata sfär.

Och kanske hänger det här på något vis ihop med det här med sjunkande resultat i skolan, och disciplinproblem, och lärares status (är den inte på tapeten för ögonblicket så kommer den snart igen, så jag tar med den) och bristen på respekt lärare beskriver att de upplever från såväl föräldrar som samhället? Jag vet inte, men kanske är tanken värd att tänka?

*se inlägget om prov från i morgon

Privatlivets helgd

Torsdagens livaktiga #skolchatt rörde sig stundtals kring den viktiga men svårdefinierade gränsen mellan privat och personligt. Det framkom t ex att det förekommer att lärare väljer att ha två profiler i populära sociala media som t ex Facebook – en ”lärarprofil” där man blir vän med eleverna, och från vilken man skapar grupper dit man förlägger delar av undervisningstiden, ibland ägnar ”stor del” av sin förtroendetid åt läxstöd på kvällar och helger och kan ”ha koll på” vad som händer. Och så en ”privat profil” dit man förlägger sitt privatliv – familj, semesterbilder, eventuella bakfyllestatusuppdateringar etc.

Jag förstår hur man tänker – arbete här, privatliv där, vattentäta skott emellan så att man faktiskt kan koppla av och vara ledig när man är ledig.

Men jag funderar också över framförallt två saker här.

För det första, den naiva förströstan att det ska räcka, att det inte alls kommer att bli möjligt någonsin att se den timeline man uppfattat som privat utifrån genom en enkel websökning, att ingen någonsin kommer att dela något man önskar hålla privat med någon som delar det med någon som… och så vidare. Ungdomar i dag är inte mindre nyfikna än vi var, och det dolda är alltid mer spännande än det öppna. Jag vet inte, kanske är det jag som är lite gammaldags när jag brukar tänka att allt som läggs upp på nätet, oavsett om det läggs bakom lösenord eller inte, är potentiellt offentligt?

Det är det ena. Det andra har med integritet att göra – jag får inte riktigt ihop kopplingen mellan önskan att skydda sin egen integritet med dubbla konton samtidigt som man förväntar sig att eleverna glatt skall koppla sina privata Facebookkonton till ens offentliga och med detta släppa in sin lärare och skolan långt in i sin privata sfär? I synnerhet om möjligheten ”att ha koll” är en av orsakerna till att skolan önskar ha denna kontakt. Var blir elevens integritet av? Är inte den minst lika viktig att skydda som lärarens?

Jag vet inte, för mig känns det lite udda om gränsen mellan privat och personlig går på olika ställen för olika personer, men jag anar att man kan se på saken från olika håll?