Den Övervakade Skolan – uppdaterad

I kväll 20.00, hashtag #educatingessex för den som vill prata om vad vi ser på Twitter, ser vi det näst sista avsnittet av Den Övervakade Skolan, och fortfarande är det lika tyst i media. Jag förbryllas, men gläds åt alla kloka bloggare som ser och reflekterar.

I kvällens program, om jag förstått saken rätt, fortsätter vi följa Mollie. Som vi minns från förra veckans avsnitt ingår Mollie och hennes syster Charlotte (minns ni henne från det allra första avsnittet?) i en klick av den sort som återfinns på de flesta skolor – flickor med sitt fokus på sin status i den sociala hierarkin, på kläder, smink och förhållanden med och till pojkar. Inte mycket på skolan.

I förra veckans avsnitt var Mollie tvungen att hantera situationen att plötsligt och utan förklaring ställas utanför sin klick. Denna vecka fokuseras på hennes relation med skolan och lärarna, i synnerhet med den ihärdige Mr. Drew.

Spoilervarning! Nedanför videon kommer jag att citera en reflektion från Tom Bennetts blogg, skriven när han sett avsnittet när det sändes i England, och kommentera lite på vad han skriver. Sluta läsa NU om ni inte vill ha fler hintar om avsnitt 6 (men lyssna gärna på låtens text, den är vald med tanke på aftonens avsnitt)

.

.

Här är citatet:

The relationship between her and Drew was touching: he was the scratched record, the hard-ass who could always be relied upon to toe the hard line with her. At first she predictably kicked off against it like Osama Bin Laden in the Playboy Mansion (which is where, incidentally, they should have locked him up: that would have shown him); over the weeks of report, she seemed to acquiesce. And that , my friends, is why we do what we do: provide boundaries, electrify the fences, and just..repeat ad infinitum. It’s called being reliable. It isn’t sexy (unless your tastes are very niche); it isn’t exciting, and it doesn’t get you invited to many motivational speaker gigs (God save us) but it’s 50% of what teaching is all about: being a reliable adult.

I en värld där det mesta flyter, där framtiden är osäker, där man lämnas att på egen hand ta ansvar för att man får tillräckligt med sömn, äter mat eller får frisk luft och motion (läs Helenas kloka inlägg för mer om den saken) räcker det inte med vuxna som strävar efter att vara som kompisar, inkännande, tröstande och förstående. Man behöver vuxna som står kvar när det blåser, som man kan lite på, luta sig mot, klänga sig fast vid tills man hittar sitt eget fotfäste. Som säger stopp när man går för långt, som bryter när man, som man ibland gör, fastnar i en negativ tankespiral och inte kommer ur den. Och som tillåter en att börja om, att lägga det som hände bakom sig och gå vidare.

Uppdatering efter att ha sett programmet:

Om vi bortser från att jag tycks ha blandat ihop namnen på flickorna på skolan (jag skulle kunna skylla på att jag ju egentligen inte alls känner dem, utan bara sett dem på TV, men skulle omedelbart bli utskrattad om mina egna adepter fick höra denna bortförklaring. Jag har helt enkelt uselt minne för namn, det är inget att hymla med. Jag minns människor, men inte vad de heter)

Mollie och hennes syster Charlotte lever, som många av ungdomarna i serien, i en komplicerad vardag. Mollie bor hos mamma, Charlotte lever hos pappa, tillsammans med pappas nya barn och styvbarn, och de två systrarna har, enligt den äldste, inte mycket kontakt. Under programmets gång får vi bland annat följa hur Mollie gång på gång kommer till skolan utan delar av sin skoluniform, men först så småningom går det upp för oss att detta nog inte enbart beror på trots eller glömska. Skolan hjälper henne behålla ansiktet inför sina kamrater genom att ordna fram en kavaj, en slips etc (detta med skoluniformerna är ett kapitel för sig, som jag sannolikt kommer återkomma till en annan dag) och den dagliga rapporteringen hos den till synes oändligen tålmodige Mr. Drew ger, som Bennett beskriver i sitt inlägg, resultat.

Det första avsnittet har försvunnit från Svtplay nu, men jag rekommenderar er att, om ni inte sett det, lägga lite krut på att hitta det på annat håll, och sedan följa serien.

Den tänkte läsaren

I den kommunikation som skriven text utgör är en hel skock människor inblandade. Somliga mer verkliga än andra.

Självklart finns författaren, annars hade det inte blivit mycket text. Och så finns en läsare, utan denne hade det bara blivit text och inte ett dugg kommunikation.

Så långt är allt enkelt och rakt på sak. Men börjar man fundera på saken blir det raskt lite mer komplicerat än så – det finns ju nämligen en läsare till. Den läsare författaren tänker sig när h*n skriver sin text, den eller de h*n riktar sig till, föreställer sig som mottagare för sina ord. Denne tänkte läsare, som bara existerar i författarens fantasi, kan ha mycket gemensamt med den verklige läsaren, ja, nästan allt, men precis lika gärna knappt ha något alls gemensamt med denne.

Och för att ludda till det ännu mer finns ju en författare till också. Den författare läsaren föreställer sig när h*n tar del av texten kan, precis som i fallet med den tänkte läsaren, ha i princip allt gemensamt med den verklige författaren, men kan lika gärna vara någon helt annan.

Det är inte förvånande att när en verklig författare kommunicera med en tänkt läsare, och ett antal verkliga läsare tar del av denna kommunikation från var sin tänkt författare så blir det ett antal olika budskap som når fram till de verkliga läsarna. Detta kan var fullkomligt fascinerande, och det kan vara fullkomligt frustrerande. Ofta på samma gång.

Lägger man därtill dimensionen att den verklige författaren använder en eller flera fiktiga karaktärers röster för att kommunicera med den tänkte läsaren, så behöver man inte använda mycket fantasi för att inse att här finns utrymme för olika tolkningar, mer eller mindre fria tolkningar, vantolkningar och omtolkningar.

Därav kommer det sig t ex att min bild av Sokrates, som han skildras av Platon på gammalgrekiska som översatts och därmed tolkats till ett språk jag kan läsa och ta del av, kan skilja sig från någon annans bild av samma filosof. I detaljer och rätt som det är i mer grundläggande karaktärsdrag. Personlighetsdrag jag uppfattar som charmigt nyckfulla uppfattas av en annan läsare som arroganta, det jag uppfattar som pillemariskt tycks för någon annan snarare irriterande, och vem vet hur Platon, när han en gång författade texten, uppfattade och faktiskt avsåg beskriva dragen?

Den läsare jag tänker mig när jag skriver detta skakar vid detta laget överseende på huvudet, suckar något om att Morrica blir allt dammigare ju äldre hon blir, och går helt klokt och lägger sig.

(Men visst är det lite fascinerande att tänka på?)

Steg ett – tillred riset

Seth Godin beskriver hur sushikockar ofta inleder sina karriärer med månader, ibland rent av år, av riskokande:

Fledgling sushi chefs spend months (sometimes years) doing nothing but making the rice for the head chef.

If the rice isn’t right, it really doesn’t matter what else you do, you’re not going to be able to serve great sushi.

Godin pratar om hur många som bloggar och skriver om marknadsföring tar för givet att läsaren känner till och behärskar marknadsföringens motsvarighet till riskokning, han nämner grafisk desig och copywriting, erfarenhet av kundkontakter och väl utvecklad känsla för vad kunder vill ha.

Men bilden av hur viktigt det är att börja med att försäkra sig om att grunden är högkvalitativ rakt igenom är sann i de flesta aspekter av tillvaron. Jag kan på rak arm inte komma på någon där det gör detsamma om motsvarigheten till riset är vällagat, halvkokt eller vidbränt.

Själv har jag just nu anledning att fundera en del kring sociala media och dess betydelse och position i samhället. Jag har rent yrkesmässigt stor glädje och stort utbyte av det utvidgade lärarkollegiet, av alla de lärare, forskare och andra skolrelaterade människor jag möter online, på Twitter, via G+, via bloggosfären, ja, till och med via Facebook. Jag möter människor från olika organisationer, olika kulturer och olika delar av världen, jag får del av deras erfarenheter och de får del av mina, och vi får alla en inblick i varandras verklighet och vardag. Vi upptäcker och reflekterar tillsammans över likheter och skillnader, och åtminstone jag upplever att min horisont vidgas och min bild av världen blir nyansrikare och mer detaljerad än den var innan Internet blev en del av många människors vardagsliv.

Andra ser med större skepsis på den digitala delen av vår vardag. I DN beskriver Katarina Bjärvall utfrån den uppmärksammade boken Nedkopplad en bild av en slags verklighet där diditala media är mer än en del av vardagen:

Utgångsläget var att familjen levde med ryggarna mot varandra och ansiktena mot var sin skärm – döttrarna facebookande, sonen datorspelande och Maushart själv jobbande, internetshoppande eller allmänt surfande. Samtal förde de i enstaka stavelser, mat åt de vid respektive tangentbord och sov gjorde de i det flackande ljuset från skärmsläckaren och med mobilen spinnande under kudden.

Mausharts lösning kan tyckas drastisk:

Maushart skapar en annan kultur åt sig och sina barn. Sonen letar fram sin saxofon och spelar timme efter timme på den i stället för på datorn. Den äldsta dottern börjar laga trerättersmiddagar till sin familj. Och den yngsta sover – hon tar igen en sömnskuld som hon dragit på sig under flera års nattugglande framför datorn. Samtidigt börjar familjen äta tillsammans och, faktiskt, sitta kvar vid bordet för att tala med varandra efter att grillen har kallnat.

Är den upplevelse av livet med digital kommunikationsteknologi som Maushart beskriver det typiska så är det genuint problematiskt. Om man finner att man själv eller någon i ens närhet prioriterar den digitala verkligheten före allt annat finns all anledning att oroa sig, på samma sätt som man bör oroa sig om man finner att någon prioriterar shopping, eller poker, alkohol, TV-tittande, bantning eller vilken annan aktivitet som helst, rekreativ eller inte, framför allt annat här i livet.

Det Maushart beskriver är en helt annan verklighet än den där den saxofonspelande sonen via nätet kommer i kontakt med andra saxofonspelare, och vidgar och fördjupar sitt intresse genom att utbyta erfarenheter och rent av spela tillsammans med människor från geografiskt vitt skilda platser, eller den matlagningsintresserade dottern startar en matlagningsblogg och utvecklar sitt kulinariska intresse via de kontakter hon får genom denna. I den verklighet Maushart beskriver har barnen, och kanske hon själv också, tappat bort sina övriga intressen.

Om vi återvänder till Godins risexempel så beskriver Maushart, och Bjärvall, en situation där man nöjt sig med att läsa på baksidan av Uncle Ben-paketet om hur man kokar ris innan man gått vidare till fisken, och sedan förvånas över att gästerna uteblir från restaurangen. Mausharts lösning blir att stänga sitt etablissemang, och ge upp den digitala delen av verkligheten, och kanske gör hon rätt i det. Kanske är det för hennes del för sent för att lära om, kanske är hon inte villig att lägga de månader och år som behövs på att lära sig koka ris.

Det innebär inte att det är omöjligt och kört för någon annan att bli en skicklig sushikock. Det tar tid att lära sig koka ris, att balansera mängden okokt ris, mängden vatten, vinäger, koktid och värme och kokkärl och allt vad det är, och det tar ännu längre tid att sedan lära sig använda det kokta riset i samklang med övriga ingredienser. Och det tar tid att lära sig balansera och hantera den digitala delen av verkligheten tillsammans med allt annat som också är livet, vänner, familj, mat, skola, musik, böcker, jobb, brädspel, tavelmålande, trasmattsvävande, sällskapsdans och så vidare. Men precis som god sushi är mödan värd, så är det mödan värt att lära sig hantera den digitala delen av verkligheten i samklang med övriga delar av verkligheten.

.

Det utvidgade klassrummet

Det utvidgade lärarkollegiet – lärare som bloggar, som twittrar, som facebookar och möts online i grupper, konferenser, informella och formella samtal i olika konstellationer har vi pratat om tidigare, inte sant? Man tänker tillsammans, och tankar klokskap från varandra, man funderar och vänder och vrider, stöter och blöter pedagogiska frågor, metodologiska frågor, didaktiska funderingar, politiska frågor. Man skrattar och stöttar och tramsar och pratar om helt oskolrelaterade ämnen ibland, och är djupt allvarliga och håller sig strikt till ämnet ibland.

Precis som man gör i traditionella, lokala lärarkollegium på enskilda skolor runt om i landet.

I veckan som gick fick jag anledning att fundera över en annan revolution som också sker i skolan just nu: klassrummen utvidgas, elektroniskt och digitalt sträcker de sig plötsligt utanför väggar och schemapositioner. På platser som Facebook möts elever och lärare, och lärande inträffar, formellt och informellt.

Detta är något vi måste förhålla oss till, vilket inte är synonymt med att detta är ett problem. Det är, och vi kan inte hindra det från att vara. Vi bör inte ens försöka, men förhålla oss till det måste vi. Somliga genom att starta två accounts, ett ‘privat’ och ett ‘i jobbet’, andra genom att neka elever som vill adda dem, ytterligare andra genom att inte använda sig av t ex Facebook.

Personligen ser jag det inte som ett problem, utan som en naturlig utveckling av att vi utvidgar vår vardag. Ibland möter jag elever när jag går och handlar, ibland möter jag dem på konsert, ibland möter vi varandra på Facebook. Jag förhör dem inte på veckoläxan i matvarubutiken, men frågar de om något skolrelaterat så svarar jag. Konstigare än så är inte mötet på Facebook heller. Tycker jag. Vad tycker ni?

Föräldraskap

Att vara förälder är inget man blir en gång för alla och sen är man det. Det är en process i ständig förändring, barnen växer och utvecklas, och föräldrarollen med dem. De flesta inser rätt snabbt att det vore ju rent absurt att förhålla sig på samma sätt till sin åttaåring som man gjorde när telingen var två, eller till sin sextonåring som man gjorde till sin åttaåring.

Och så en dag är barnet inget barn längre. Man vänder sig om för att säga något till sin tonåring och möter en vuxen man eller kvinna. Och trots att man själv är likadan inombords som man var ögonblicket innan är relationen till personen man har framför sig för alltid förändrad. Inte försämrad, inte förbättrad, inte förminskad eller förlorad eller något sånt. Bara förändrad. En relation mellan två vuxna människor är inte densamma som en relation mellan ett barn och en vuxen.

Det är ett svårt steg att ta. I en blinkning förväntas man förändra sitt sätt att se individen, världen, dennes plats i världen, och dennes plats i världen i förhållande till sig själv.

Men det är ett absolut nödvändigt steg att ta, och jag tror att den relation man har framför sig färgas i hög grad av hur man tar detta steg.

Någon, jag har glömt vem och blir väldigt glad om någon påminner mig, sa en gång att den stora tragedin är att barn växer upp och slutar vara barn, men att föräldrar alltid förblir föräldrar.

(som alla andra regler har den såklart undantag, men generellt så tror jag det stämmer ganska bra)

Relationen finns kvar, och föräldrarna förblir viktiga. Men inte på samma sätt.

Och det kan vara läskigt.

Men så värt det!

Hård mot de hårda

Fantomen, sägs det, är hård mot de hårda. Det funkar nog bra i hans tvådimensionella värld, men här i den tredimensionella ser det lite annorlunda ut.

Jag har funnit, åtminstone i den värld där jag verkar, i skolan, att det oftare lönar sig att vara mjuk mot de hårda. Är man alltför hård blir det en kollision där gnistorna flyger, och även om det kan vara effektfullt och dramatiskt så är det inte så konstruktivt.

Men missförstå mig inte – när jag skriver mjuk är det aikido snarare än velour jag har i åtanke. Det kan ta lång tid, och kräva många försök, men det är värt varje ögonblick. Ty bakom den hårda masken finns en människa, och när den människan äntligen lägger undan sin hårda mask är det mer dramatisk och effektfullt än alla gnistregn i världen.

Världen och vi

Oh vilken grandios rubrik till detta inlägg producerat av en värmepåverkad hjärna. Jag är rädd att nivån på inlägget inte riktigt lever upp till rubrikens storslagenhet, och hoppas ni har överseende med det.

Anne-Marie Körling skriver om trappstegstänkande. Vi beskriver ibland utvecklingsprocesser som trappor, med platåer där kunskaper befästs och görs till våra innan vi är redo att ta oss upp på nästa steg. Bilden är inte så dum, men Anne-Marie slår istället ett slag för annan form:

Jag tänker mig mer att utveckling är i en slags rund form, mer av cirkel. Jag tänker också på livets trappa som en ganska plan sak där det man en gång upplevde, gjorde, mötte kommer tillbaka. Inte möts man i springande fläng upp och ned för en trappa. Man möts där cirklarna stöter ihop igen, sammanflätas och så studsar man till lite för faktum att allt på något vis går igen.

Jag förstår hur hon tänker, tror jag, men håller inte med fullt ut. Det är ju nämligen så att även om man kommer tillbaka till samma plats, möter det man en gång gjorde och upplevde så gör man det inte som samma människa som man var då, hur gärna man än vill. Allt det man gjort och upplevt och varit med om under tiden som gått har påverkat och för alltid förändrat en som personer. Man har utvecklats, man har växt, man har andra förutsättningar och referenser.

Einstein beskrev, om jag inte missminner mig (och det händer titt som hela tiden, så rätta mig gärna om jag har fel), tiden som en spiral. Allt går runt, och man kommer då och då tillbaka till ungefär samma ställe, men ändå inte. Saker ser inte ut som de gjorde senast vi var här, de nycklar vi hade då passar inte riktigt, eller inte alls, koderna har bytts ut, växterna har växt och människorna förändrats medan tiden gått.

Och det här gäller ju inte bara oss som individer, det gäller samhället och världen också. Vi traskar på, lär oss saker, utvecklas och känner att vi behärskar vår position på det stora hela. Och så rätt som det är händer något som ställer allt det välkända på huvudet, ändrar förutsättningarna och vips har det välkända blivit främmande, vår kompetens blivit mindre och vår position mindre hemvan. Ångmaskinen dyker upp och rätt som det är behöver kraftkrävande moment som stånghammare eller kvarnar varken vatten eller vind utan kan placeras precis var som helst. Telefonen dyker upp, bilen blir var mans egendom, och våra livsmönster förändras till oigenkännelighet. Internet blir allmänt och världen förändras igen.

Ibland är det inte utan att man önskar att det faktiskt vore möjligt att återvända till en plats, en tid och den man själv var där och då. Bara en stund få vila i det välbekanta och hemvanda istället för att behöva tampas med detta nya och än en gång stå inför en nivå där man måste lära sig nytt för att kunna komma vidare.

Att byta roll

Det är inte helt fullständigt ovanligt att den som varit den drivande i en mobbingsituation, oavsett om vi talar om barn, vuxna eller ungdomar, raskt anammar offerrollen när situationen vänder – när någon konfronterar personen i fråga, när folk runtomkring plötsligt inte längre svarar på inviterna, kanske rent av tar parti för den utsatte, eller går vidare och lämnar situationen bakom sig. Jag tror faktiskt inte mobbaren gör detta medvetet, kanske är det rent av så att personen redan innan rättfärdigade sitt beteende med att h*n handlade från en underdogposition, eller att det tilltänkta offret tagit för stor plats, och skiftet från mobbare till offerroll sker helt naturligt i detta.

Detta är något man bör vara uppmärksam på om man är den som har till uppgift att reda ut situationen – saker är inte alltid vad de ser ut att vara, eller ens vad de ändå är i den stund man kommer in. Det ligger alltid mer bakom.

Gåvor och presenter

Gåvor och presenter verkar trevligt, när man tänker på det sådär spontant. I många fall är det trevligt också, ger glädje och nytta och gör livet lite bättre både för mottagaren och givaren.

Men har ni tänkt på hur rysansvärt dyra de kan vara? Inte för givaren, för givaren är priset sällan mer än pengar, men för mottagaren.

Som mottagare hamnar man i underläge, plötsligt står man i skuld till givaren – inte bara tacksamhetsskuld och plikt att visa uppskattning, oavsett hur glad man egentligen blir för gåvan eller inte. Plötsligt är man skyldig att uppmärksamma även givarens högtidsdagar, även om man egentligen inte alls är intresserad av sånt. Om gåvan var stor kan detta hålla i sig en lång period, man kan hamna i en situation där man förväntas visa sin tacksamhet gång på gång, och på ett sätt så att omgivningen görs uppmärksam på hur generös givaren visat sig.

Har man riktig otur visar sig givaren vara av typen som mäter gåvors värde i pengar, och tycker sig ha köpt rätten att avgöra när tacksamhetsskulden är gäldad, oavsett vilken ekonomisk situation mottagaren faktiskt befinner sig i.

En felaktig gåva, en opassande gåva, en för liten gåva eller en för stor gåva, en gåva vid fel tidpunkt eller fel gåva vid rätt tidpunkt kan förstöra en relation. Givaren och mottagaren hamnar i obalans gentemot varandra, och gentemot omgivningen, och gåvan, som sannolikt var avsedd att bringa glädje, orsaker bara förtvivlan.

Så skänk era gåvor med varsamhet och omtanke, och ta emot dem med glädje, men skippa underdånigheten och förpliktelserna. Och vad ni gör, skuldbelägg inte, kräv varken tacksamhet eller pliktgåvor. Sånt kostar mer än det smakar.