Morrica om abort

Nej. Hur det gick till när den graviditet som kvinnan önskar avbryta uppstod är inte en relevant frågeställning i sammanhanget. Hur hennes familjesituation ser ut är inte heller en relevant frågeställning. Huruvida hon fattar beslutet efter ett fostervattensprov, ett ultraljud eller någon annan undersökning är inte relevant. Inte heller hur hennes socioekonomiska situation ser ut, hur hennes bildningsbakgrund ser ut, vilken position på arbetsmarknaden hon har. Hennes sexuella preferenser är fullständigt irrelevanta. Inte heller hennes klädstil, religion, kultur eller livsval i någon annan aspekt är det minsta relevant. Det angår helt enkelt ingen annan än henne själv, i sammanhanget.

Att aborten utförs av utbildad, kunnig och respektful personal i steril, välutrustad miljö under kontroll från vederbörliga myndigheter, att hennes medicinska situation följs upp och hon erbjuds stöd och rådgivning efteråt, samt att hon fullt ut kan lita på sekretessen, oavsett om hon är sjutton eller fyrtiosju, oavsett var i landet hon bor, är relevant. Att det är hon som avgör huruvida aborten skall utföras eller inte är relevant. Att hon har samma rättigheter oavsett var i landet hon bor är relevant. Oavsett vem hennes gynekolog är. Oavsett vilken barnmorska hon vänder sig till, oavsett vilken kurator hon möter. Oavsett vilken samhällsklass hon tillhör. Oavsett om hon har pengar eller inte.

Att hon bemöts med exakt samma respekt före, under och efter aborten som alla andra människor är relevant.

Frågor på det?

Relevans

Den nya skollagen har orsakat ett uppsving i diskussionen kring skolans vardag och verklighet. Det diskuteras mål och mening, metod och innehåll. Då och då tassas det på försiktiga tår kring den heta gröt som är finansieringen, även om ingen riktigt vågar ta i det fatet ännu. Problemet med bristande motivation tas också upp då och då, både elevers bristande motivation, politikers bristande motivation och, i viskningar så försiktiga att de nästan är andetag, det har till och med antytts att det kan finnas bristande motivation för att gå in i det nya hos en och annan lärare runt om i landet.

Och det är kring detta, bristande motivation hos framför allt elever, jag funderar just nu. Få människor, unga som gamla, är omotiverade sådär i största allmänhet, tvärtom. De sprudlar ofta av entusiasm för ett eller annat, diskuterar med liv och lust och är villiga att lägga mycket tid och kraft på både det ena och det andra. Vilka dessa saker om väcker entusiasm är individuellt, men en sak har de gemensamt – de upplevs som relevanta för individen.

Och där tappar skolan ofta. Om lektioner inte upplevs som relevanta, hur ska eleven kunna känna entusiasm eller ens motivation? Det kan ha med innehållet att göra, med formen, med målen, med miljön, med materialet, med nivån, med läraren, men i de flesta fall är det en kombination av flera aspekter.

Ibland försöker man göra lektionerna mer relevanta genom att försöka anknyta till elevens vardag. Jag är rätt skeptisk till konceptet, åtminstone när man har tagit sig förbi det absoluta nybörjarstadiet. Vardagen har fördelen att vara välkänd, visst har den det, och det finns trygghet i det välkända. Men den har den betydande nackdelen att den begränsar, både elevens horisont och lärarens möjlighet att erbjuda den variation som behövs för att behålla relevansen. Om skolans syfte är att konservera strukturerna i samhället bör vi hålla oss till konceptet vardagsanknytning, men om vårt syfte är att ge eleverna vingar och visa dem världen behövs det mer än så.

Detta behöver vi prata om, tänka kring och göra något åt, och det börjar bli brått.