Resvägen

Jag pratar mycket om hur det är vägen som är mödan värd, och nu ger mig Nyhetsmorgon på tv4 informationen att pendlares hälsa ofta är sämre än de har kortare resväg. Samtidigt ger en resa till Linköping den 25 april mig anledning att än en gång fundera över det här med resor i allmänhet, och restid i synnerhet.

Dels funderar jag över den undersökning Nyhetsmorgon hänvisar till – vad säger den egentligen? Det handlar om pendlare som pendlar mer än 4,8 mil per dag, berättar programmet, och jag undrar:

hur reser de? Sitter de bekvämt med utrymme att ställa ifrån sig väskor och kassar eller står de varligt balanserande, bärande på sitt bagage i överfulla, ryckiga, slitna tåg utan luftkonditionering? Kan de lita på tidtabellen eller lägger förseningar och risken för missade anslutningar på stressmoment? Passar turerna ihop vid byten eller får de långa väntetider vid blåsiga hållplatser? Är turtätheten tillräcklig för att ge utrymme för flexibilitet?

Och så funderar jag på hur vi ser på det här med restid. Somliga ser på restid som ett nödvändigt ont, något man får göra det bästa av,  andra ser det i första hand som social tid och en möjlighet att lära känna nya människor. Ytterligare andra ser det som arbetstid, och jag ingår mest i den senare gruppen. Jag tycker om att åka tåg, av många orsaker, och trivs lika bra på de äldre tågset t ex Veolia använder som i X2000. En av dessa orsaker är hur en tågresa erbjuder ett legitimt tillfälle att isolera sig och försjunka fullständigt i saker – arbete, läsning, film, tv-serie, musik eller vad man nu föredrar – utan att betraktas som osocial. En annan är den miljöaspekt jag ständigt tjatar om. Tänk ändå om det i vårpropositionen presenterats en jättesatsning på järnvägen, med nya spår, dubbelspår och nya linjer parallellt med den satsning på kulturen vi inte heller fick….

Om SJ och service

Jag tog bussen in till centrum för att handla, men missade bussen hem. Skånetrafiken bekymrar sig inte så mycket om tidtabellen, fem minuter innan avgång eller fem minuter efter gör väl detsamma tycks de tänka, så bussen som skulle gått kvart över gick redan tio över, och på väg ut ur affären en minuts promenadväg från busshållsplatsen såg jag den rulla iväg.

Det är söndag. Det innebär att bussarna går en gång i timmen. Ungefär, sådär. Att stå och vänta en timme på nästa buss är inte jättekul, men det är ingen större katastrof heller, i synnerhet inte om vädret är så behagligt som det är idag. Förtretligt, på sin höjd. Och medan jag stod där på järnvägsstationen varifrån jag tar bussen kom förtvivlade norrmän förbi. Deras tåg var inställt.

Bara så. Ingen mer information, och stationen så stängd, nersläckt och obemannad som den är på södageftermiddagar, trots att tågen fortfarande går. Borde gå, menar jag. Den enda levande människan var killen i Pressbyrån. Han gjorde vad han kunde, visste att berätta att det inställda tåget hade med kraftigt regn uppåt landet att göra, kunde erbjuda biljetter till en nattbuss till Stockholm och förmedla ett rykte om att nästa tåg norrut eventuellt skulle komma att gå. Trots att han inte är SJ-anställd gjorde han SJs jobb.

Dessa förtvivlade människor behövde vara i Trondheim i morgon förmiddag, en kvinna behövdes på sin arbetsplats Nidarosdomen för att hjälpa till och bistå människorna som drabbats av katastrofen. SJ kunde inte bistå med alternativa färdmedel, var det kärva besked som gavs efter en smärre evighet i telefonkö.

SJ.

Nu måste vi prata allvar. Det här håller inte. Ni känner till terrorattacken i Norge, ni vet hur många människor, hur många barn och ungdomar som har dödats. Ert agerande, som i vanliga fall kan betraktas som slappt och oengagerat när det gäller förseningar, blir i det här fallet salt i öppna sår.

Nej, ni råder inte över vädret, men ni råder över att ingen enda SJ-anställd fanns på plats på stationen i Lund för att ge information och bistå de människor som plötsligt fann sig strandsatta i Skåne. Förstår ni överhuvudtaget vilken skillnad det hade gjort om där hade varit tänt, och det hade funnits en levande människa att vända sig till istället för ett telefonnummer med 33 personer före i telefonkön?

Om ni förväntar er att Pressbyrån skall sköta er informationstjänst så bör ni betala dem ersättning för detta. Att parasitera är inte snyggt.

Skärpning.

Jag skäms över er.