Cancerforskning

Jag vet, jag har pratat en del om det här de senaste dagarna. Det här med cancer är ständigt aktuellt: fantastiska, underbara, dyrbara, värdefulla, oundgängliga människor drabbas överallt omkring oss. Cancer smyger sig på, kastar sig över, slår som en blixt från klar himmel, sträcker sina långa, vassa, hullingförsedda tentakler in i alla delar av vår värld.

Cancerforskningen letar svar på alla varför och hur och vad vi har, letar förebyggande åtgärder, letar orsaker, letar lindring, letar mediciner och metoder att stoppa upp, bromsa, bota. Det tar tid, och det går åt en massa resurser. Ibland lägger man en massa resurser på något som visar sig leda rakt in i en vägg, andra gånger hittar man en trådända att nysta i som faktiskt visar sig leda rakt in i en härva av ledtrådar och ny kunskap.

Det är så forskning går till. Man stöter mycket sällan på Svaret, den definitiva,ultimata slutgiltiga Lösningen. I stället är det ett evigt trevande, ett ständigt prövande, och ofta förkastande, av teorier, det är ett pusslande med ledtrådar, små framsteg och minst lika många bakslag. Man försöker ringa in, få syn på, upptäcka mönster och klura ut om och i så fall hur de passar ihop med andra mönster som upptäckts på andra håll.

Det är angelägen forskning, forskning som tar tid och kräver resurser. Stora, omfattande resurser och mängder med tid. Som tur är finns organisationer som Cancerfonden, så att vi kan bidra allesammans med vad vi kan och har möjlighet till. Du kan t ex:

SMS:a BESEGRA 6402 till 72988 för att skänka 50 kr till insamlingen

eller sätta in valfri summa på Pg: 901986-0, Bg: 901-9514, Org nummer: 802005-3370

Du kan också, om du har sån tur att du befinner dig i Malmö-trakten, komma till St Petri Kyrka måndag 10/9 klockan nitton. Där kommer att ges möjlighet att skänka pengar till Cancerfonden via kollekt. En krona eller flera, allt utifrån vad man har möjlighet till, och varje krona gör skillnad.

Körling om skolans utvecklingsområden

Anne-Marie Körlings ord om skolans utvecklingsområden är så väl formulerade, så på pricken och så kloka att jag helt enkelt visar er orden, rätt upp och ner:

  • Öppna upp klassrummen och skolan. Verka i en lärande miljö. Dela ut, med och av varandra. Riv väggar för omvärldsutblickar.
  • Se till lärandet och förklara skolan via innehåll och eleven utifrån detta perspektiv.
  • Ta ansvar fullt ut och verka för detta ansvar. Tydliggör ansvaret och lägg det i professionen där det hör hemma, inte i elevernas knän.
  • Tro på professionen. Tro på lärarens roll och lärarens innehåll.
  • Starta lektionerna i tid och håll fokus.
  • Ta ansvar för hur interaktioner påverkar dig som lärare emotionellt.
  • Ansvara för demokratiuppdraget och omsätt det i handling.

Somliga punkter är lite skrämmande, andra lite hisnande, och samtliga mycket viktiga. Den röda tråden som löper genom samtliga är ansvar. Varje enskild lärare måste ta sitt ansvar, för klassrumsklimatet, för skolklimtet, för lärandet, för kunskapsbyggandet och för demokratin. För sin egen fortbildning och för sin egen ämneskunnighet. Varje enskild lärare måste vara supertydlig med vad som ingår i hennes och hans uppdrag, och vad som inte gör det. En ensam lärare kan oftast inte påverka mer än sitt eget och kanske en eller annan kollegas arbete. Men för denne ende lärares elever kommer skillnaden att bli enorm, och redan det är skäl nog att axla ansvaret.

Alltför ofta hör vi i skoldebatten hur man lägger ansvaret på kommunerna, på rektorn, på regeringen, på skollagen, på segregationen, på samhällsklimatet, på andelen andraspråkselever, på andelen språksvaga elever, på förskolan, på trender etc. Det håller inte. Alla har någon eller något de kan skylla på, någon eller något som gör deras situation så mycket svårare, näst intill omöjlig, och om vi fortsätter med det förblir vi där vi är. Om vi har tur. Vi måste flytta vårt fokus iväg från vad andra måste göra för att göra vår situation idealisk till vad vi själva kan göra för att göra den bättre för våra elever. Och sen göra det.

I en kommentar till mitt inlägg Varför lärare? beskriver Helena von Schantz en enkel och effektiv modell hon använt för att tydliggöra hur ineffektivt hennes arbetstid används av hennes arbetsgivare:

Jag klockade mina arbetsuppgifter i två dagar. Det blev fyrtio minuter på för och efterarbete, resten av tiden utan lektioner var dokumentation, elevvård, föräldrakontakter, konferenser och ställtid. Lunch åt jag i tio minuter den enda dagen, femton den andra – några andra pauser hann jag inte med. Varenda sak jag gjorde var sådant jag är ålagd att göra, sådant som jag och ingen annan har ansvar för.

Så enkelt. Så tydligt det plötsligt blir. Med denna tydliga enkla dokumentation öppnar hon sin klassrumsdörr och bjuder in oss i sin verklighet, och hon visar precis var felet ligger, pedagogiskt och utan att ludda till. Om fler lärare tog efter hennes exempel och någon, exempelvis något av lärarfacken, sammanställde dokumentationen skulle vi plötsligt ha en tydlig bild av hur resurserna rinner rakt igenom skolorna i landet utan att komma eleverna till godo. Ett gott initiativ.

Skrik!!!

som vanligt dom som skriker högst får pengarna. Och känner jag rekordgenerationen rätt kommer dom (vi) att skrika så in i bomben för att få en bra äldreomsorg.

Dom (vi) skrek och fick barnomsorg på 70-talet. Dom (vi) kom till makten och såg till att fixa förmögenhetstillväxten i sina bostäder. Dom (vi) såg till att skrika för att få pensioner genom ett socialförsäkringsystem. Och jag lovar dom (vi) kommer att skrika för att få en lång och god ålderdom.

skriver Plura i en kommentar till inlägget direkt här nedanför, det som handlar om att vi måste börja prata om hur vi hade tänkt betala för  alla de förbättringar vi vill göra i skolan.

Ligger det något i vad han skriver? Jag är rädd för det. Så, kära unga som går i skolan idag, som har barn som går i skolan idag, som kommer att gå i skolan i morgon, ni som bär framtiden i era händer, skrik. Det kan vara så att ni tvingas överrösta rekordgenerationen för att få er del av kakan.

Så var beredda på att fylla era lungor, öppna era munnar och skrika för framtiden!