Tre vilsna tanter i ett regn

Nämnde jag att jag varit på fortbildning i Malmö idag? Jag har varit kritiskt till arrangemangen i det här projektet tidigare, och det är inte otänkbart att jag får anledning att vara det igen, men idag var det roligt, givande, intressant och äventyrligt.

Professor Anders Sigrell gav oss en lättillgänglig föreläsning om retorik och lyssnande, och Kristin Heinonen följde upp med en introduktion till begreppet digital storytelling. De flesta tycktes lyssna intresserat, och frågorna antydde att man gärna ville lära sig mer. Nätverkandet var lättsamt och  stämningen var generellt god, jag tror de flesta hade rätt kul idag.

Så var det den där äventyrligheten då. Vi startade vårt äventyr vid den pendeltågstation där den tredje kollegan klivit av tåget, och körde sedan iväg och parkerade enligt anvisningarna. Eller åtminstone enligt vår tolkning av anvisningarna. Sedan gick vi iväg, fortfarande enligt vår tolkning av samma anvisningar.

Det är här regnet kommer in i bilden. Det regnade. Detta medförde att det var i princip folktomt, förutom vi tre virriga men rätt glada tanter som kvittrade iväg, vänster om och höger om och rakt fram enligt anvisningarna. Och där låg mycket riktigt en skola.

Det var fel skola. En vänlig kvinna tittade bekymrat på oss, talade om att det var omkring 2 km promenad i regnet vi hade framför oss och gav oss noggranna väganvisningar. Vi tackade, gick och fann snart att vi inte riktigt kom ihåg de där anvisningarna. Men vi hittade ännu ett par skolor. De hade det gemensamt att de inte var den skolan vi skulle till. Heller. Lyckligvis blev vi till slut räddade av en representant för gruppen Dagens Ungdom, som vänligt talade om vart vi skulle och sedan eskorterade oss, så vi kom rätt.

Det visade sig att den station varifrån vårt äventyr startat låg på andra sidan vägen.

Rubriken kan, om så önskas, sjungas på melodin Sju vackra flickor i en ring

Annonser

Svikare

Om svikare i den offentliga retoriken talar Bodil Malmsten klokt i sin blogg:

Ett barnsjukhus slår igen för att patienterna sviker.
Ett tv-program läggs ner för att tittarna sviker. Tittaren har inga plikter mot skitprogram, det är skitprogramsproducenten som sviker, vinstmarginalsmässigt och moraliskt.

Svika, svek, svikare, så tungt skuldbelastade ord och så fel placerade.
Det är inte patienten som sviker barnsjukhuset, det är leverantören av den dåliga, och från början omdiskuterade, produkten Privat Barnsjukvård.

Vi ser formuleringen titt som tätt i skoldebatten också. Där talar man om hur de starka, de duktiga, de begåvade eleverna sviker förortsskolorna och genom sin flytt, eller flykt, till mer välrenommerade skolor lämnar sina svagare kamrater i armod och uselhet. Som om eleverna själva, de som flyttar till andra skolor, bure ansvaret för hur den skola de lämnar utformas. Som om de packade ner hopp och framtid i sina skolväskor och tog det med sig bort.

I samma svep förklarar man dem som finns kvar som stackare, som hjälplösa offer för detta svek, eländiga människospillror som vandrar i ruinerna utan vare sig kraft eller förmåga att ta sig därifrån. Inte bara eleverna, lärarna på skolorna hamnar i samma kategori.

Och jag undrar över om det månne kan vara så att genom att uttala detta, gång på gång på gång i den offentliga debatten, så gör man det till en slags acceperad bild av verkligheten. Bekräftar man bilden av någons oförmåga tillräckligt ihärdigt är risken stor att rätt som det är börjar personen själv tro på den. Upprepar man skuldanklagelsen mot någon helt oskyldig tillräckligt ihärdigt blir det till slut svårt att se personen som helt oskyldig. Nog ligger det något i det som upprepas, skulle det sägas om och om igen om det vore osant? finner man sig rätt som det är frågande sig själv.

Jag tror det är en god idé att stanna upp, när man hör den frågan, och säga till sig själv att lika lite som det är tittaren som sviker ett skitprogram när h*n väljer att ägna sin tid åt något annat, lika lite är det eleverna som sviker förortsskolorna när de väljer en annan skola. Sen kan man fundera en stund över vem det är som faktiskt sviker vem, om man vill det.

För förskolan

I mitt inlägg om konsekvenserna av att skolan, i den politiska retoriken, fallit ur sammanhanget där vi finner vetenskap, forskning, arbetsmarknad, utveckling, företagande, framtid etc och istället hamnat i tryggt förvar mellan vård och omsorg uppstod en lite vilsen diskussion om förskolan, och vad den är. Jag hävdar med en dåres envishet att förskolan INTE är skola, och INTE barnomsorg, utan något helt annat, en unik och viktig del av den väg som utgör underlaget för bildningsresan, och att vi förlorar något mycket viktigt om vi flummar bort den i någon välmenande sammanblandning med skolan eller barnomsorgen. Förskolan tangerar båda dessa, men är varken eller, utan utgör en tredje entitet.

Nej, ni ser så rörigt det blir när man trasslar ihop förskolan med skolan, man riskerar att alldeles tappa perspektivet!

Gå istället och ta del av hur frågan diskuteras på annat håll, från annat håll, hos den skäggige dagisfröken.

Betygsdebatten

Det är inte alls konstigt att unga människor blir stressade över att få betyg, och inte ett dugg konstigt att de mår dåligt över dåliga betyg heller. Jag ser med både förfärade och ledsna ögon hur mycket känslor och känslomässiga värderingar vuxna lägger i betyg – det talas om hur ett icke godkänt betyg stigmatiserar, man talar om att ett icke godkänt är som att kasta eleven på sophögen, man vill inte ‘stämpla barnen i pannan med betyg’….

Allvarligt talat, hur ska unga människor kunna bli annat än stressade av något som vuxna lägger sån enorm känslomässig betydelse i? Hur ska de kunna känna annat än att ett icke godkänt gör dem värdelösa i de vuxnas ögon?

Jag föreslår att vi tar och tänker över vad vi säger, funderar över varför blotta tanken på betyg rör upp såna enorma känslomoln i oss och något lite också på vilka konsekvenser våra ordval får för våra barn.