Läderlappen

Vi var på operett i Ystad i dag, jag och dotteren, och såg Rickard Söderbergs uppsättning av Läderlappen. Ystad Teater är till att börja med en helt fantasisk lokal, jag blev rent förälskad i den. Föreställningen var så gnistrande, glittrande, glad, färgstark och lättsam som en Strauss-operett bör vara, och vi skrattade, log, applåderade, jublade. Sådana röster! Sådana kostymer! Så välburna frackar! Och så lite lagom fåniga tidsreseskämt och övertydliga anakronismer, sånt som jag är löjligt svag för.

Tusen tack!

läderlappen

Annonser

Denna dagen en #melfest

I dag är det dags, i kväll klockan 20 på tv1 börjar kalaset. Sju bidrag i varje deltävling, ett antal deltävlingar. Somliga går direkt till final, andra kommer till final via andra chansen. Sannolikt bör somliga bidrag sedvanligt barmhärtigt förbigås med tystnad, trots att #melfest tycks vara ett av mycket få forum som med elegans kan härbärgera hur mycket sentimental pekoral som helst.

Det betyder inte att tittarna har någon plikt att rösta på sådant. Det finns alternativ: I afton är jag rätt övertygad om att de två klarast lysande stjärnorna i hela Scandinavium är Rickard Söderbergs ögon när han äntligen äntrar #melfest-scenen.

Det ska finnas en app att peta på för att rösta, för den som så önskar. Jag har inte utforskat konceptet, men det går att rösta mer traditionellt också, via telefon eller sms. Här är numren som gäller i kväll:

03. Elize Ryd och Rickard Söderberg – One By One
Ring 099-202 03 Sms:a 03 till 722 11 (3,60 kr)
Ring 099-902 03 Sms:a 03 till 729 99 (9,90 kr)

 

Åttonde luckan i Morricas #adventskalender

På Hvilan, Sveriges äldsta folkhögskola, har vi en del traditioner och vanor vi håller oss med. I dag har, traditionsenligt, de kursdeltagare som läser universitetsförberedande kurser, såväl samhällsvetare, naturvetare som hälsovetare, samlats i vår vackra aula för att sjunga julsånger. Detta år bröts en tradition – jag bar för första gången inte min röda klänning som i sist ögonblicket bestämde sig för att nej, nu har den tjänat länge nog.

Vi var kanske inte helt på denna nivå, men nära nog.

På äventyr

Jag ska på äventyr i dag. Till ett litet samhälle jag inte alls känner till, för att besöka en skola jag inte har en aning om var den ligger. Väl där skall jag hitta ett personalrum jag aldrig besökt, och sedan tala med en grupp högstadieungdomar jag aldrig träffat om det här med att kommunicera.

Det löser sig. Det finns nämligen människor på vägen och de allra allra flesta människor är vänliga och hjälpsamma. Vi behöver varandra, vi människor, det är bara tillsammans med människorna omkring oss vi kan bygga ett hållbart samhälle. Det vet ni redan, inte sant? Jag behöver inte påpeka det mer, men det skadar ibland inte att påminna oss om saken.

 

Trolljägare och jagande troll

Jonas Thente ägnar i DN gott om spaltutrymme åt att fundera kring nättrollen. De där människorna, ni vet, som, öppet och ogenerat, lustfyllt låter hatet spruta fram i hotfulla stötar, lämnar kladdiga fläckar efter sig över bloggar och kommentarsfält. Utifrån de minst fem illa stavade dödshot Thente tagit emot filosoferar han kring hur de tycks honom utgöra en slags upprättelse för representanter för en arbetarklass som blivit underklass, statuslös, lågutbildad och med upplevelsen av att vara bortsorterade.

Nej, de bortsorterade har ingen representation. Ingen demonstrerar för deras värdighet och man ser inga reportage eller kulturartiklar om dem. Man debatterar hen-reformen, statistiken över kvinnliga vd:ar och etniskt kränkande godispapper. Skulle de bortsorterade höja rösten så vet de vad som händer – de möts av hånskratt och kal­las kränkta vita män. Man gör pjäser och skämtteckningar om dem. De blir en komedi för vinnarna att skratta åt.

Framställda så blir trollen ofarliga, närmast harmlösa, på sin höjd lite förargliga människor som smått vilsna söker hitta en plattform för att bli sedda, hörda, noterade, och Thente kan lite von oben visa förståelse, ja rent av en slags välvillig sympati mot dessa svaga, utsatta stackare han föreställer sig:

Och avskydda och föraktade har de sannerligen blivit, näthatarna. Hela det officiella Sverige står enat mot denna pest. I tv-programmet ”Trolljägarna” (namnet bygger på en missuppfattning av nätbegreppet ”troll”, men det låter ju klatschigt) letar Robert Aschberg upp hatarna och får dem att stå där blinkande i ljuset med skammen. Jönson skriver: ”Det tar således aldrig slut på idioter, nollor, byfilosofer och rättshaverister som insisterar – som gällde det deras liv, ja, som gällde det något större än deras banala liv – på att ta till orda, fast man vet att slaget är förlorat.”

Men i kväll i TV3s Trolljägarna hör vi tenoren Rickard Söderberg berätta om en annan, mindre idyllisk, upplevelse av dessa trolls aktiviteter:

”Dra åt helvete din uppblåsta jävla bluff!”. ”Så djävla äckligt med det där djävla bajsätandet som du bögar dig med. Håll käften!!!”.

– Det är så lätt att kräka ur sig allt möjligt på nätet när man sitter där bakom sin dator. De som gör det tänker inte på att en annan människa faktiskt är mottagare, säger Rickard Söderberg.

Varje dag – inte fem gånger, utan fem gånger i veckan och mer ändå – rensar han bort de hot och det hat som vräks över honom. Han gör det av kärlek:

Han tar bort de hatiska inläggen eftersom han inte vill att unga, kanske osäkra personer, ska mötas av dem när de går in på hans blogg.

– Jag vill inte att de ska tänkta att ‘här är en person som ser ut och är som han vill, och då är det detta som händer’, förklarar Rickard Söderberg

De har inte mycket gemensamt med Thentes smått rörande stackare, dessa flockar av troll som jagar fram över nätet, nafsar, hugger och rätt som det är står där och gör samma sak i verkligheten. Rickard Söderberg blir äggad när han cyklar  från jobbet, han blir spottad på när han handlar kvällsmat. Han har snart premiär på Rosenkavaljeren, och glädjen och spänningen blandas med vetskapen

att näthatet kommer att eskalera lite grann igen när tidningarna skriver om föreställningen och så vidare. Ju mer jag syns, till exempel i tv, desto mer skit får jag, berättar Rickard Söderberg

Jag är ledsen, Thente. Jag förstår att din intention var god, du vill kanske försöka nyansera bilden av trollen, kanske visa hur välvillig och storsint du själv är. Men det är vägen till helvetet som är stenlagd med goda intentioner.

Följ Trolljägarna i kväll, och minns att den som utsätts för hoten, den som blir äggad och får stenar kastade på sig på vägen hem, är en kärleksfull make, en omtänksam vän, en sångare vars mål i livet är att göra världen bättre, vackrare och hållbarare för oss alla.

Det här är min röst

OS i Ryssland är över, elden har slocknat och idrottarna har åkt hem, mer eller mindre nöjda med sina prestationer. Många gjorde viktiga insatser, och andra valde att låtsas att idrott inte alls är politik. Vilket det givetvis är, ofta en arena där det finns minst lika stor, och ibland rent av större möjligheter att göra intryck än i plenisalar. Ty framgångsrika idrottare är offentliga personer, och som alla offentliga personer, utan undantag, förebilder.  Deras agerande påverkar hur människor som beundrar dem och ser dem agerar.

Att vara en offentlig person innebär mer än att vara en person som blir igenkänd även när hen handlar grönsaker i snabbköpet. Det innebär att vara en person med en plattform, en person vars röst hörs högre och längre än den person som inte har denna plattform. Det innebär större genomslag för allt som sägs, och det innebär att tystnaden från det som inte sägs blir mer bedövande.

Många människor i Ryssland lever i utsatta situationer där morgondagen är osäker. För den som blir ljuvligt kär i en person av samma kön som hen själv är situationen alarmerande. Det här vet vi, allesammans, och vi vet att det inte bara är i Ryssland. Det är bättre på många håll, och det är ännu värre på många andra håll. Det gör inte situationen i Ryssland mindre viktig att uppmärksamma. Men tystnaden från den svenska OS-truppen var gravlik. I Aftonbladet skriver Rickard Söderberg, själv mycket väl medveten om både vilka risker och vilket ansvar det medför att som offentlig person ta ställning:

Jag träffade Pussy Riot för några veckor sedan på Gaygalan, där bland annat Emma Green vann priset som Årets hetero för sitt mod att ta ställning för kärlek. Att dansa med dem var en av de stunder i mitt liv när jag blivit som mest starstrucked.

Ni hade möjlighet att dansa med dem. I Sotji. Skydda dem och stödja deras kamp för vår frihet, när polisen piskade dem.

Var var ni?

Har ni inte fantasi så det räcker, glid bara in på närmaste köpcentrum, köp fem olika nagellack och kopiera en svensk världssuccé. Det behöver inte vara en Black power-gest på prispallen, men ni hade behövt göra något när ni klivit ner från densamma.

Istället demonstrerar de allra flesta en beklämmande tystnad och blickar som tittar åt ett annat håll. För att vara aktiva är det inte särskilt mycket aktivist i er.

Och nu är det för sent. Media har åkt hem. Elden är slocknad och ett människofientligt mörker sänker sig återigen över Rysslands feminister, aktivister och HBT-personer. Mänskligheten kommer att göra som vi gjorde med OS i Kina – fortsätta se mellan fingrarna.

Vi kan fortsätta se mellan fingrarna. Eller vi kan använda oss av den röst vi har, var och en av oss, och göra skillnad.

Den kanadensiske poeten Shane Koyczan, som medverkade vid OS-invigningen i Vancouver 2010, uttrycker det så väl:



When you stand up to be counted.

Tell the world, “This is my voice, There are many like it, but this one is mine”.

För kärlekens skull

Det är bara drygt en vecka sedan Rickard Söderberg attackerades på väg hem från jobbet genom januarimörkret. Jag har skrivit om det tidigare, och vill inte orda mer om saken just nu.

I stället vill jag prata om att den här helgen blev Rickard Söderberg attackerad igen. Den här gången när han precis anlänt till sitt arbete, och denna gång med kärlek, respekt och omtanke, gosedjur och öppna hjärtan:

Jag kom med andan i halsen till operan, slängde på mej min mygga och rusade ut på scen för att repa. Då bad någon mej att gå ner på piazzan o kolla utanför entrén…

Där blev jag så otroligt rörd, att tårarna bara vällde fram… Veckans uppdämda känslor kom fram utan att jag kunde stoppa det… för utanför en av dörrarna hade någon/några placerat ett berg med gosedjur och en förklarande lapp:

Detta är en GOSEDJURSATTACK MOT RIKARD SÖDERBERG!!

För att för varje äggkastning finns det hundra mjukisdjur!

Och för varje äggkastare finns hundra människor med kärlek och värme och öppenhet i sina hjärtan. Jag sa det , och jag säger det igen: Rickard är fantastisk, han är urstark, envis och en inspiration och föregångare, han är generös, modig och tapper, men han är ingen övermänniska. Ansvaret för friheten vilar på oss alla. Vi behöver ställa oss upp tillsammans, allesammans, och lugnt förklara, om och om igen, så många gånger det behövs, att jodå, det är helt i sin ordning att älska varandra. Det är helt i sin ordning att älska en man, det är helt i sin ordning att älska en kvinna. Det är helt i sin ordning att älska flera män, flera kvinnor, efter varandra eller samtidigt. Allt utifrån ens egen läggning. Så länge alla inblandade är vuxna, och villiga, så länge ingen tvingas till något någonsin utan alla inblandade får glädje, frihet och kraft från relationen, så är det helt i sin ordning. Det är som det ska.

Kärlek är kärlek.