Dag 1

Valet är över, och ännu ett nytt parti har tagit plats i riksdagen. Om övriga partier väljer att hålla fast vid den blockuppställning som präglade förra mandatperioden kan det nya partiets roll bli vågmästaren. Det finns andra strategier övriga partier kan välja som kan göra situationen annorlunda.

Resultatet är, eller borde i alla fall inte vara, någon större överraskning, vi har haft gott om tid att vänja oss vid de tankegångar som öppnade vägen för valresultatet. Spotta och fräs, en stund, om det får saker att kännas bättre, men det ändrar inget. Vi har det samhälle vi valt att konstruera, alla tillsammans, och det är inget som gick över en valnatt.

Och det är vad vi har att förhålla oss till.

4%-spärren

Någon, jag hann aldrig uppfatta vem, föreslog att man borde höja den till 10% istället. Det skulle innebära en brutal ommöblering i vår politiska verklighet, och den ökade stabiliteten var huvudargumentet. Någon annan kontrade med att man borde ta bort den och fördela riksdagsmandaten efter faktiska rösttal. Lika brutal ommöblering det, mer rörlighet än vi har idag och sannolikt en känsla hos individen av att hans och hennes röst har större betydelse än den har idag.

Någon föreslog ett antal fasta lag i elitserien i en av de populära lagsporterna, och så ett mindre antal platser som de rörliga lagen skulle få kämpa om. Det skulle ge ökad stabilitet och göra det möjligt för de stora klubbarna att planera på lång sikt, och bli roligare för publiken eftersom de skulle veta vilka lag som alltid fanns i elitserien. Någon annan kontrade med att det skulle göra det svårare för de mindre klubbarna att etablera sig som elitklubbar och göra det svårare för enskilda utövare att faktiskt ta sig fram på talang och hårt arbete. Resultatet skulle bli en sänkt generell nivå, eftersom många talanger aldrig skulle komma fram och de som vunnit en plats inte skulle behöva kämpa för att behålla den.

Jag vet inte hur det gick med förslaget, kanske försvann det lika snabbt som det dök upp, jag nöjer mig med att konstatera att ibland låter politisk debatt och diskussion om ligasystem inom lagsportsvärlden rätt lika.

Monaeffekten

Scaber Nestor och Hannastacia skriver båda om Monaeffekten i rikspolitiken idag. Det socialdemokratiska partiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna, och drar med sig den rödgröna alliansen ner. Det tycks som om vi kan få en upprepning av situationen i förra riksdagsvalet, när människor röstade mot Göran Persson snarare än för något annat.

Scaber Nestor skriver:

Mona Sahlin borde inte befinna sig på en politisk topp-position över huvud taget, hon har möjligen kunskap till det politiska spelet, men inte kompetensen att föra ut det till folket.
Så fort hon pratar ”Ansvarsfull politik” så minns folk, inklusive mig, privata uttag på riksdagsns kontokort och time-oute på skattebetalarnas bekostnad.

I DN uttalar sig socialdemokraterna optimistiskt och försöker hålla fokuset på politiken istället för på personen Mona:

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan oroas inte av de låga siffrorna.

– Jag tror tyvärr att vi haft lägre siffror i några andra undersökningar genom åren. Jag vet att valet inte avgörs förrän på valdagen. Vi hade nästan exakt samma läge vid den här tiden förra året och det förändrades ganska raskt.

Att väljarna skulle straffa oppositionen för jobbpolitiken tror han inte på. Han anser att alliansen misslyckats i den frågan.

– Jag tycker att det är hög tid att granska deras misslyckande med jobben. Jag tror också att man måste fråga sig — vill man ha ett Sverige som under ytterligare fyra år går mot ökade klyftor och massarbetslöshet, eller vill man byta väg? Det är hög tid att ställa sig den frågan, för det är bara tre och en halv månad kvar.

Det är hög tid, och det är en viktig fråga han försöker lyfta. Alliansen har på fyra år vid makten lyckas åstadkomma en förändring i klimatet både på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är inte längre skamligt att säga högt att man nog tycker att arbetslösa mest är lata, att sjukskrivna borde skärpa sig, att man anser att somliga jobb är under ens egen värdighet men gott kan utföras av människor som också befinner sig i den positionen – under en själv.

Men eftersom mer fokus hamnar på Monas väska och hennes timeouter än på politiken kan Reinfeldt och medelklassen fortsätta att sova gott om natten. Monaeffekten är deras bästa vän i detta riksdagsval, tycks det.