Om Rosengårdsskolor

uttalar sig den socialdemokratiske stadsdelsnämnsordföranden i Rosengård Andreas Konstantinides:

Andreas Konstantinides har haft det politiska ansvaret i Rosengård i nio år och därmed även ansvaret för att inte mer har hänt.

– För första gången har vi nu tjänstemän som vågar, som är engagerade och driver frågorna starkt. Har vi inte det händer ingenting oavsett vad vi politiker vill driva.

Han nämner stadsdelschefen Eva Ahlgren och barn- och ungdomschefen Jytte Lindborg som de starka pådrivarna. Men även att det finns politisk enighet att allt måste göras om.

Det stämmer det han säger, politiker och tjänstemän måste hjälpas åt att dra åt samma håll för att man ska komma någon vart. Om han hade stannat där tror jag ingen sagt emot honom, men Konstantinides går vidare och pekar även ut rektorerna, lärarna och förskollärarnas ansvar i skolsituationen:

Att förskolan och skolan har misslyckats hävdar han är skolans eget fel.

– De kommer bara med bortförklaringar. De skyllde på Rosengårdsbornas socioekonomiska situation, på kravaller, stenkastning och bränder. Rektorerna har dessutom kört sitt eget race. Många gånger har jag frågat dem om vi kan fortsätta så här men förändringsbenägenheten har inte funnits, säger Andreas Konstantinides.

I mars i år hade Rapport ett inslag om situationen på Rosengårdsskolan med anledning av den rapport från skolverket Konstantinides refererar till i artikeln. I reportaget fick vi veta att skolledningen hittade två orsaker till elevernas dåliga resultat: den socioekonomiska situationen i stadsdelen och det faktum att en av fem elever är nyanländ till Sverige. Tyvärr ligger inte inslaget kvar, så ni får bara ett torftigt referat av rektorns uttalande om skolsituationen:

“den här skutan kommer att vändas. Den kommer inte att vändas på ett år eller två år, men det kommer att se väldigt mycket annorlunda ut i framtiden.” Reporterns påpekande om hur detta tidsperspektiv innebär att ytterligare årskullar kommer att offras viftas bort: “Nä, jag vill inte säga offrar, för att jag menar att få en 100 procentig måluppfyll… eller få  en mycket kraftig ökning, det tar tid, allting tar tid. Alla förändringar tar tid.”

Jag sade i samband med reportaget, och jag säger det igen:

 skoltid är relativt – rektorn och lärarna har sin hemvist i skolan, deras tidsperspektiv rör sig över tjogtals år och att tänka sig en stegvis förändring, där lärarna kan känna sig trygga med varje steg och man provar sig fram tycks rimligt och genomförbart.

Elevernas perspektiv ser annorlunda ut. För den som, i likhet med eleverna i Rapport-inslaget, går i åttonde klass finns inte mycket tid att vinka på. En förändring som träder i kraft om två år är ingen förändring för eleven, som lämnat skolan vid det laget. Om förändringen ska vara till minsta nytta, ur dessa elevers perspektiv, måste den ske nu.

Konstantinides säger samma sak. Förändringen måste ske nu.

 Till dem som inte vill förändra har han sagt att passar det inte kan de söka jobb någon annanstans.

– När jag sa det blev det alldeles tyst i salen. Men vi måste alla ta vårt ansvar och inse att vi har gjort fel, allihopa, och att det nu inte finns någon återvändo, säger han.

Givetvis har det kommit reaktioner. Elisabeth Elgh, moderat och tidigare vice ordförande i Rosengårds stadsdelsfullmäktige under flera år, deklarerar:

-Övriga politiker borde kräva hans avgång. Genom sitt uttalande har Konstantinides avhängt sitt förtroende och hans attityd mot personalen är skrämmande. Hur tror han att de ska uppbåda motivation och engagemang efter en sådan salva?

men får inte medhåll från partikollegor som arbetar tillsammans med Konstantinides:

– Det är inget vi har diskuterat inom partiet. Men jag delar hennes upprördhet. De brister som Skolinspektionen fann under sin inspektion har sin orsak i flera faktorer. Främst handlar det om stor elevomflyttning och bristande språkkunskaper i svenska. I Rosengård har vi många fantastiska lärare men det hjälper inte eftersom vi har politiker som fört en helt felaktig politik under flera år, säger Montaser Eneim.

Eneim är dock positiv till den omorganisation och satsningar som ingår i Framtidens skola.

– Åtgärderna har vi moderater velat genomföra under en lång period. Vi hyser stor förhoppning om att förändringarna, inom något år, kommer att generera bättre skolresultat. Jag hyser stort förtroende för stadsdelschef Eva Ahlgren och Jytte Lindborg, chef för barn och ungdom.

I ett pressmeddelande ifrågasätter även folkpartisten och fullmäktigeledamoten Ulla Herbert, Konstantinides uttalande. Samtidigt är hon positiv till de förändringar som nu ska ros i land.

Rosengårds skolor och förskolor står inför stora utmaningar, det kommer att bli kämpigt och jobbigt. Ibland kommer det att kännas hopplöst, och ibland smärtsamt. Men det som behöver göras har gjorts tidigare, det finns andras erfarenheter att luta sig mot och andra skolor och lärare att nätverka med och få stöd ifrån. Och det första man bör göra är att fråga sig för vem skolorna finns där, och vilket syftet med verksamheten är. När man har besvarat dessa frågor har man en riktning.

Skoltid

I slutet av Rapports inslag om Rosengårdsskolan häromdagen förklarar rektorn nöjt nickande att

”den här skutan kommer att vändas. Den kommer inte att vändas på ett år eller två år, men det kommer att se väldigt mycket annorlunda ut i framtiden.” Reporterns påpekande om hur detta tidsperspektiv innebär att ytterligare årskullar kommer att offras viftas bort: ”Nä, jag vill inte säga offrar, för att jag menar att få en 100 procentig måluppfyll… eller få  en mycket kraftig ökning, det tar tid, allting tar tid. Alla förändringar tar tid.”

Skolledningen hittar enligt Rapports inslag två anledningar till situationen: Rosengård är ett fattigt område, och omkring 60 av de drygt 260 eleverna är nyanlända. Skolinspektionen något fler. Man understryker att både stadsdelsnämnden och kommunen brister i sitt ansvar, och ger en helt annan tidsram än rektorn tilldelar sig:

Sammanfattningsvis bedömer Skolinspektionen att såväl stadsdelen som Malmö kommun behöver vidta omedelbara och relevanta åtgärder för att analysera måluppfyllelsen och förbättra förutsättningarna för barnen och eleverna i stadsdelens förskolor, fritidshem och skolor. Redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska därför lämnas till Skolinspektionen senast en månad från den dag beslutet för stadsdelen meddelas. Stadsdelen ska därutöver, senast fem månader efter att redovisning av de åtgärder stadsdelen planerar att vidta ska ha inkommit till Skolinspektionen, lämna en redogörelse av vidtagna åtgärder med anledning av beslutet.

Jag vill påpeka det enkla faktum att skoltid är relativt – rektorn och lärarna har sin hemvist i skolan, deras tidsperspektiv rör sig över tjogtals år och att tänka sig en stegvis förändring, där lärarna kan känna sig trygga med varje steg och man provar sig fram tycks rimligt och genomförbart.

Elevernas perspektiv ser annorlunda ut. För den som, i likhet med eleverna i Rapport-inslaget, går i åttonde klass finns inte mycket tid att vinka på. En förändring som träder i kraft om två år är ingen förändring för eleven, som lämnat skolan vid det laget. Om förändringen ska vara till minsta nytta, ur dessa elevers perspektiv, måste den ske nu. Lärarna får dra ett djupt andetag, hålla varandra i handen och lägga sin egen önskan om trygghet i ryggsäcken tills vidare. Ett stort ansvar vilar på skolledningen, rektorn måste ta sitt ansvar som pedagogisk ledare på allvar, kanske rent av under en period prioritera bort administrativa uppgifter (det finns kanslister som är utmärkt kvalificerade och gör ett dunderjobb med att stötta i den positionen, t ex) sätta sig in i forskningen i expressfart, lägga kursen, peppa, stötta, uppmuntra och både se till att hålla farten och kursen. Och, inte minst viktigt, frekvent påminna lärare och personal om att det här är exceptionella förhållanden, det kommer att vara jobbigt, stressigt, skrämmande och allmänt hemskt, men det är tillfälligt, och det kommer att betala sig många gånger om.

Fem månader går rasande fort förbi, men för eleven i åttan är det resten av läsåret.

 

Rosengårdsskolan

om Rosengårdsskolan skriver bland andra Christermagister:

Rektorerna behöver mer pengar för att kunna öka lärartätheten och för att kunna betala pedagogerna i det här området riktigt bra löner. Man måste lyckas locka till sig kunniga och engagerade lärare. Den högre lärartätheten kan, förutom klassrumsförstärkning, också användas för att se till att lärarna inte har dagarna fulla av undervisning. De behöver tid till kompetensutveckling och till att kunna förbättra samarbetet med hemmen.

och Expressens Erik Erfors:

Jovisst, här handlar det om det segregerade Malmö. Samtliga 269 elever i Rosengårdsskolan 6- 9 har invandrarbakgrund, varav ungefär hälften är födda i Sverige. Desto viktigare att just dessa elever får chans till en skolgång värd namnet.
Men bostadssegregationen kan omöjligen vara den avgörande orsaken till Rosengårdsskolans totala haveri.
I Värner Rydénskolan, som också ligger i Rosengård, klarade 71 procent av eleverna gymnasiebehörigheten; alltså att jämföra med Rosengårdsskolans 28 procent.

Och nu måste även Morrica påpeka en sak som hon tyvärr tycker kommer bort en aning i samtalet:

Eleverna på Rosengårdsskolan är lika smarta, lika begåvade, minst lika motiverade, minst lika ambitiösa, lika vetgirig och lika trevliga som vilka elever som helst. Deras kunskapsbrister beror enbart på att de inte haft möjlighet att lära sig ännu, och detta i sin tur har många olika orsaker. I Rapports inslag (jag vet inte hur länge det ligger kvar) förklarar rektorn att skolan har misslyckats ‘inte nått ända fram’ i undervisningsbiten. Olyckligtvis vet han, trots att han är rektor, inte det minsta om hur man arbetar i t ex matte i den skola där han är pedagogiskt ansvarig.

Erfors igen:

Skolinspektionen gör en intressant observation: bland skolpersonalen i Rosengård finns det ”i alltför hög utsträckning ett bristtänkande kring barns och elevers förmågor.”
Med andra ord ett slags systematisk underskattning av eleverna eller en överskattning av det sociala arvets betydelse; att elever i problemområden mer eller mindre är predestinerade till inlärningsproblem.
Med sänkta förväntningar följer sänkta kunskapskrav.

Man har allt att vinna och inget att förlora på att konsekvent bemöta sina elever som begåvade, ambitiösa elever. Det gäller i Rosengård likaväl som på Östermalm, i Örebro och Sundsvall – överallt, kort sagt.

Jag ville bara att det skulle sägas högt.