the Story

Bara för berättelsen. Och för rösten.

 

 

Mest för rösten. Men berättelsen är också fantastisk.

Annonser

Influerad

Jag inledde jullovet i efterdyningarna av en osedvanligt besvärlig influensa – vilket, från mitt perspektiv, innebär att den tog min röst. Jag kunde inte prata ALLS på en hel vecka. EN HEL VECKA! Frustrationen var svårbeskrivbar i publiceringsbara ord! Den kom tillbaka så småningom. Rösten, alltså.

Och influensan. Möjligen inte samma, det vet man inte så noga, men jag avslutar mitt jullov som jag började: i influensa, vilket leder till att den här veckan har jag fått ställa in allt jag hade sett fram emot för att förhoppningsvis vara frisk på måndag.

Jag har haft roligare jullov.

Men i ärlighetens namn, det har haft sina mörka sidor också, det ska jag inte förneka. Det finns människor jag tycker väldigt mycket om här i världen, och att hänga med dem är alltid underbart ljuvligt.

På det stora hela har jag inte mycket att klaga på.

Oh, en sak till:

Någon gång i maj är det melodifestivalfinalen i Malmö. Jag planerar då att bära tiara, paljetter och lösögonfransar, jag har förstått att det liksom hör till. Som uppvärmning inför detta tänkte jag se de svenska deluttagningarna. Detta är mitt TV-projekt under våren, och jag kommer att blogga om det. Dock inte i lösögonfransar, dessa sparar jag till den stora finalen.

Jag undrar bara två saker i sammanhanget, i förhoppningen att någon bildad läsare vet svaret: vilket datum börjar det? Och vilken hashtag använder man? 

.

 

Somligt behöver inte motiveras

.

Bara för att det är en smått fantastisk version av en av världens vackraste sorgligaste dikter.

Det räcker väl?

Sänk rösten!

Det talas om 9A högt och lågt just nu, man förfasar sig och lanserar mer eller mindre träffande öknamn både på de sk ‘superpedagogerna’ och de som utsätts för deras uppfostran. I Trelleborgs Allehanda skriver t ex Mattias Karlsson om hur viktigt det är att läraren tar kommandot i klassrummet:

I det första avsnittet försöker läraren Malin få ordning på sina elever, men det går inte bra. En av pedagogerna, Stavros Louca, konstaterar att det tar nästan en halvtimme innan det blir ordning i klassen och Malin kan börja sin undervisning. Det blir många timmar som försvinner på ett läsår, konstaterar han.

(snabb liten avvikelse från ämnet: Notera att Louca nämns ‘pedagogen’ och ges både för och efternamn, medan ‘läraren Malin’ förminskas i både titel och genom att hon reduceras till enbart förnamn. Fundera, om ni vill, över vilken skillnad detta gör i hur vi uppfattar respektive person.)

I debatten pratar man om ‘superpedagogernas’ coaching, man pratar om de diagnostiska prov de använder, man förfasar sig över bristande ledarskap, man pratar om de råd de ger och elevernas kunskapsnivå och stöket och huh så hemskt hur eleverna sitter som hösäckar/det är bra att eleverna inte sitter rakt fram utan ålar omkring lite och man hoppas att det ska ‘bli bättre’. Vi har sett ‘superpedagogernas’ vältrimmade uppvisning av modellen ‘bad cop good cop’ och vi har sett dem demonstrera tips och trix för att få igång lektionen raskare.

Men varför nämner man inte rösten? Har man inte reflekterat över vilken skillnad den gör? Vilken skillnad det gör om samma lärare piper sätt er ner och var tysta högt uppe i halsen i ett nervöst spänt röstläge eller säger samma fras med en avslappnad röst i ett djupare röstläge? Det gör all skillnad i världen, jag lovar!

Prova!

Visst gör det skillnad?

Så relativt enkelt och gratis därtill.

Den könsneutrale läraren

Det sägs att de flesta lärare är kvinnfolk. Ändå tycks det mig som att de flesta röster jag hör i skoldebatten har genomgått målbrottet. Beror det på var jag lyssnar? Hur jag lyssnar? När jag lyssnar?

Borde jag vara upprörd över detta? Borde jag sträva efter att lyfta fram fler kvinnliga röster? Dämpa manliga?

Vet ni vad – det tänker jag inte göra. Det viktiga är inte vilket kön den som talar har, det viktiga är vad personen säger.

Låt oss komma ihåg det.

.

Till dig, unga människa!

Du där som huttrar vid den gryningsgrå busshållsplatsen, morgontrött och blek trots att du hunnit fixa dig framför spegeln, på väg till skolan alldeles för tidigt för din dygnsrytm. Hann du äta lite frukost också? Jag hoppas det, det blir en lång dag annars.

Jag vet att framtiden ser lite vinglig ut just nu, både för dig och för världen. Och jag vet att det kan kännas som att ingen lyssnar på dig, att det du säger inte spelar någon roll, att ingen tar det du ser och vet och kan på allvar. Nu ska jag berätta en hemlighet för dig: vuxna lyssnar, men de vill inte lyssna. Det du säger påminner dem nämligen både om att de också är rädda för hur framtiden ska bli, och om saker de har dåligt samvete för. Därför låtsas många vuxna att de inte alls lyssnar, och inte hör. Då slipper de se sitt dåliga samvete, och de slipper visa att de är rädda. Trots att de så innerligt väl behöver få sin världsbild omskakad lite då och då.

Vad vänlig mot dem, men låt dem inte tysta dig. Din röst är framtidens röst, och den är superviktig.

Jag ville bara nämna det.