Vår minister planerar avgå

I Svd läser jag den tråkiga nyheten att folkhögskoleminister Nyamko Sabuni ämnar lämna politiken år 2014. I och för sig ett helt rimligt beslut, det finns alltför många bänknötare inom politiken som det gör, men hennes tydliga engagemang för de svagare och mer utsatta i samhället ligger helt i linje med folkhögskolans uppdrag och arbete.

Dessutom tycker jag personligen att det, fullständigt ologiskt och helt irrelevant på alla sätt, är lite kul att den snyggaste ministern i regeringen är just folkhögskoleministern.

Det lilla ljus jag har…

Det händer ibland, när man vill betrakta en speciell aspekt av en fråga, att man bemöts på ett sånt sätt att man förstår att den bemötande har fått uppfattningen att man, genom att vilja fokusera på en enskild aspekt, ringaktar eller än värre inte ens är medveten om alla andra aspekter.

Låt mig illustrera med ett par exempel:

Det förekommer då och då övningar eller aktiviter i mitt klassrum utformade i syfte att ge mig information om huruvida de som deltar i övningen eller aktiviteten faktiskt befinner sig på den kunskapsnivå jag tror de befinner sig. När vi gjorde en sådan övning häromdagen visade det sig att samtliga som deltog i övningen till och med överträffade mina förväntningar.

Jublande glad twittrade jag en liten skryt-tweet om saken. Strax kom ett vänligt och välmenande svar om att jag inte skulle glömma bort att lyfta fram min egen insats i sammanhanget. Jag försökte förklara att ja, jo, visst hade jag också med saken att göra, jag är medveten om min betydelse, dock ville jag inte fokusera på min del i det hela denna gång. Av den vänlige twittrarens svar att döma lyckade jag inte så bra med att förklara att jag inte ringaktar min egen insats genom att belysa deltagarnas framgång.

Ett mer offentligt exempel är Expressens reaktion på den satsning Nyamko Sabuni presenterade i måndags, avsedd att stärka lärandesituationen för elever i skolor i vad som kallas utanförskapsområden:

Men regeringen gör ett stort fel när de väljer att etnifiera problemet. ”Utanförskapsområden” är ett kodord för kvarter där många av de vuxna invånarna är arbetslösa invandrare.
Men det finns skolor med stora problem på annat håll också.
När Skolinspektionen förra veckan för första gången hotade en kommun med böter för usel skola gällde det Älvdalen, där få elever har utlandsfödda föräldrar. Men på Strandskolan i Idre i Dalarna lyckades bara 56 procent av eleverna i nian gå ut med godkända betyg i alla ämnen i fjol.

Expressens ledarskribent menar utan tvekan väl i sin upprördhet, jag är alldeles säker på att h*n reagerat lika upprört om det varit omvänt, att satsningen riktat sig mot de invandrarglesa kommuner h*n lyfter fram i sin text snarare än mot utanförskapsområdena. Skribenten är sannolikt journalist, och det är inte förvånande att h*n drar slutsatsen att likartad betygsstatistik har likartade orsaker. Riktigt så enkelt är det inte, och inte heller är det så att Sabuni genom att presentera denna satsning på utanförskapsområdena sagt att hon skiter i de invandrarglesa kommunerna.

Ni har säkert hört talesättet om hur det räcker med ett enda ljus för att det inte ska vara mörkt längre? Har ni tänkt på att det lilla ljus som syns så långt och tydligt i en kolmörk natt, det syns nästan inte alls vid middagstid en solig dag. Ibland blir det så när man försöker visa att man känner till alla aspekter av något man vill prata om också – det blir så ljust att till slut ser man inte längre den aspekt man vill lyfta fram.

Och det är ju lite synd.

och det blev afton

Jag har tillbringat en intensiv, väldigt givande och väldigt rolig dag på konferens. Mitt huvud är precis fyllt, och jag behöver ägna en stund åt att sortera intryck.

Hotellet liknar ett dockhus, inte den Ibsenska sorten, utan den söta gulliga pyntade sorten, ett sånt man tror bara finns i veckotidningreportage.

Inspirerad av omgivningen tänker jag bli helt fullständigt ytlig ett litet ögonblick: Folkbildningsministern är tveklöst snyggast i regeringen. Det är inte relevant, och gör ingen som helst skillnad för min uppfattning om henne som minister, men det är ett faktum. Hon traskar dessutom omkring på decimeterhöga klackar som vore det ett par Converse. Jag är imponerad!

 

”katedern”

Mitt klassrum är rätt litet, så där finns ingen kateder. Däremot finns där rockhängare, plats för elever, en grekisk urna, en korp, några böcker, Yorrik, en snurra, en tiger, en tamburin, en voododocka och en tavla som ibland hänger upp och ner. Allt detta är fullständigt oundgängligt. Det finns också två whiteboardtavlor, vilka gör att det finns två längst fram och inget längst bak i rummet*, så om jag skulle ha en kateder därinne skulle den nog behöva vara två, en i varje längst fram, och då bleve det fasligt trångt.

Så klassrummet är katederlöst, och jag tror varken utbildningsminister Björklund eller vår egen minister, folkbildningsminister Sabuni, har något att invända mot detta, tror ni?

Nej, jag vet, det är ingen seriös fråga, det har ni helt rätt i. Men jag har en annan, seriösare, fråga.

På samma sätt som mitt sätt att benämna klassrummet ”mitt” indikerar att det är där man hittar mig, att det är mitt ansvar att skapa förutsättningar för lärande därinne, mitt ansvar att eleverna får  möjlighet att få det kursplaner, mål och kriterier lovar dem, den stöttning och de instruktioner de behöver för att kunna ta dessa möjligheter snarare än att jag på något sätt lägger ägaranspråk på klassrummet, indikerar Björklunds ödesdigra ”katederundervisning”, i synnerhet i ljuset av vad som faktiskt sägs i artikeln, t ex att  ”[v]alet av metod för undervisningen är ett beslut som bör fattas av respektive lärare”, snarare att den lärare som känner att h*n behöver definiera sitt uppdrag gentemot sin arbetsgivare har stöd ända upp på regeringsnivå i detta än att läraren förväntas bedriva sk korvstoppningsundervisning. Ändå har förbryllande många lärare och skoldebattörer valt att argumentera som om det faktiskt varit korvstoppande som förespråkats.

Så min fråga är helt enkelt: har citationstecken verkligen tappat en del av sin vedertagna funktion? När hände det? Var kunde man lära sig mer om det?

*vilket i sin tur leder till att riktningsadverbial kan uppföra sig lite som i en Twilight Zone därinne. Det är trevligt.