Ett parti kvar på den gamla vägen?

Partiet i fråga är socialdemokraterna, och de håller på att gå under, hävdar Lotta Gröning:

Socialdemokratin är inte bara på dekis, partiet håller på att gå under.

DET FINNS ingen annan väg än att ifrågasätta både ledning och politik. Utmaningen är att partiet blir en kraft för förändring där människor återigen vill delta i arbetet.

Bakgrunden till hennes ord är givetvis krisen i det socialdemokratiska partiet, och hur förtroendet för Sahlin inom partiet sjunker som en sten.

Socialdemokraterna har varit oerhört betydelsefulla i det svenska samhället under i det närmaste hundra år, och deras nuvarande kris återspeglar det paradigmskifte samhället genomgår. Det förhållningssätt och den världsbild som varit framgångsrik har, synbarligen plötsligt, bytts ut mot något helt annat. Fönstren skallrar och väggarna skakar, och den gamla vägen leder plötsligt ingenstans.

Det händer ibland.

Kanske är det som hon skriver, Gröning, kanske är socialdemokratiska partiet på väg att gå under. Det kan vara så att det är för fast förankrat i det förflutna, och inte överlever skiftet. Det kan vara så att det förändras så att vi knappt känner igen det.

Tiderna förändras, precis just nu och vi har förmånen att få uppleva det.

Sahlin vill inte bli mätt

Det opinionsmäts en hel del i Sverige just nu, det har ju precis varit Almedalsvecka med sedelbränning och andra festligheter och intresset för att få veta vilket utslag de olika utspelen och kampanjerna gett är såklart stort. Men, berättar SvD, inte hos alla:

Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är mycket kritisk till störtregnet av opinionsmätningar.

–Någonstans finns det ett tak för när dessa mätningar till slut gör politiken till en tummelplats för procent istället för visioner, säger hon.

Mona Sahlin menar att det finns en risk att mängden mätningar, inte bara de som handlar om partisympatier utan också dem där olika sakfrågor uppmärksammas, skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.

Mona Sahlin varnar för att anonyma opinionsbildare och lobbyister, som ”inte går att rösta bort”, får en allt större makt.

–Det är en fara. Men det är upp till oss själva i den politiska världen att stå pall för ett sådant tryck.

Visioner i all ära, även om det varit lite njugg tilldelning av dylika i den här valrörelsen hittills där gnäll på motståndarna tycks vara huvudtaktiken (men det kanske tar sig nu efter Almedalen) men jag tycker mig också se en risk i Sahlins resonemang – opinionsmätningarna ger en indikation om hur människor uppfattar och uppskattar politikernas arbete. Att vilja minska antalet opinionsmätningar kan visserligen ge politiker mer självförtroende, men det är inte automatiskt något gott.

Opinionsundersökningar i politiken har lite samma funktion som utvärderingar i skolan – ett sätt att få en aning om hur ‘den andra sidan’, oavsett om den består av väljare eller elever, uppfattade och upplevde det man gjorde. Ibland får man beröm, ibland får man däng i utvärderingar, och samma sak gäller i opinionsmätningar.

Lite som slaven i Ceasars vagn, vars uppgift var att påminna honom om att även han var dödlig, tjänar opinionsmätningar och utvärderingar som en påminnelse till oss att behålla huvudet och minnas att även vi är människor, och att vi bör göra det vi gör så bra som möjligt. Inte för att få beröm eller många röster, utan för att någon annan tar konsekvenserna av våra handlingar.

Sympati i Almedalen

Efter all cirkus kring Sahlin och efter att Olofsson avgått på löpsedlarna men dementerat i tidningarnas nätupplagor, efter de båda damerna turats om att se omväxlande rättfärdigt indignerade och tålmodigt uthärdande ut och deras tillskyndare ur respektive led försäkrat att de båda är mycket kompetenta politiker och duktiga retoriker och allmänt trevliga människor, och att vare sig tjugo år gammal choklad eller ihopfallna bilindustrier är något som ska tas upp kommer nu Littorins avgång.

Med bruten stämma och tårar hängande i ögonfransarna berättar han om hur han försökt skydda sina barn och sin fästmö från all den uppmärksamhet som han som politiker är redo att utstå, samtidigt som han utkämpar en vårdnadstvist med sina barns mamma. Han berättar om depressioner och reportrar som ringt hans tonåriga dotter och skrämt upp henne, som belägrat hans hem så att hans åttaårige son inte ens kunnat ta sig in.

Det är inte lätt att vara politiker heller, och den våg att sympati som möter Littorin när han förklarar att han inte är någon stålman sätter samtidigt de båda damernas utspel i perspektiv och det blir svårt att riktigt ta dem för något annat än just utspel.

Fredrikeffekt?

I Aftonbladet och Expressen berättas om en undersökning av vem av de två statsministerkanditaterna som är populärast, både som statsministerkandidat och som bordsgranne. Aftonbladet meddelar att Reinfeldt är den som har högst förtroende hos svenskarna medan Expressen deklarerar att Mona Sahlin är utklassad av Fredrik Reinfeldt.

Mycket fokus ligger på de två statsministerkandidaterna i årets valrörelse. Det handlar om person, om karisma och förmågan att utstråla ledarskapsförmåga och det svårgripbara statsmannamässighet. Kanske kommer Almedalsveckan att leda till att de politiska visionerna lyfts fram i högre grad, men jag är skeptisk. Reinfeldt och Sahlin har ställts mot varandra som en slags svenska motsvarigheter till Obama och Palin så länge nu att bilden etablerats i vårt kollektiva medvetande, och media underblåser den. Det är ett statsministerval vi går mot snarare än ett riksdagsval, och därför hör vi så lite om politiken och så mycket om personerna.

Det här är rätt viktigt att notera – det är en skiftning i den demokratiska processen som pågår just nu, framför våra ögon, och den kommer att få långtgående konsekvenser för oss, både som individer, som nation och som del i EU. Därför är frågor som denna plötsligt värda att slå upp i media:

På frågan om vilken av de två ledarna som skulle vara den roligaste och trevligaste bordskamraten på en fest innehar Reinfeldt också tätpositionen, om än inte med samma förkrossande marginal: 58,5 procent tror att Reinfeldt är trevligast medan 41,5 tror på Sahlin.

Det är inte automatiskt dåligt, och inte heller automatiskt bra, men om vi fortsätter låtsas som att det inte händer gör vi oss själva en otjänst.

Monaeffekten

Scaber Nestor och Hannastacia skriver båda om Monaeffekten i rikspolitiken idag. Det socialdemokratiska partiet sjunker som en sten i opinionsmätningarna, och drar med sig den rödgröna alliansen ner. Det tycks som om vi kan få en upprepning av situationen i förra riksdagsvalet, när människor röstade mot Göran Persson snarare än för något annat.

Scaber Nestor skriver:

Mona Sahlin borde inte befinna sig på en politisk topp-position över huvud taget, hon har möjligen kunskap till det politiska spelet, men inte kompetensen att föra ut det till folket.
Så fort hon pratar ”Ansvarsfull politik” så minns folk, inklusive mig, privata uttag på riksdagsns kontokort och time-oute på skattebetalarnas bekostnad.

I DN uttalar sig socialdemokraterna optimistiskt och försöker hålla fokuset på politiken istället för på personen Mona:

Socialdemokraternas partisekreterare Ibrahim Baylan oroas inte av de låga siffrorna.

– Jag tror tyvärr att vi haft lägre siffror i några andra undersökningar genom åren. Jag vet att valet inte avgörs förrän på valdagen. Vi hade nästan exakt samma läge vid den här tiden förra året och det förändrades ganska raskt.

Att väljarna skulle straffa oppositionen för jobbpolitiken tror han inte på. Han anser att alliansen misslyckats i den frågan.

– Jag tycker att det är hög tid att granska deras misslyckande med jobben. Jag tror också att man måste fråga sig — vill man ha ett Sverige som under ytterligare fyra år går mot ökade klyftor och massarbetslöshet, eller vill man byta väg? Det är hög tid att ställa sig den frågan, för det är bara tre och en halv månad kvar.

Det är hög tid, och det är en viktig fråga han försöker lyfta. Alliansen har på fyra år vid makten lyckas åstadkomma en förändring i klimatet både på arbetsmarknaden och i samhället i övrigt. Det är inte längre skamligt att säga högt att man nog tycker att arbetslösa mest är lata, att sjukskrivna borde skärpa sig, att man anser att somliga jobb är under ens egen värdighet men gott kan utföras av människor som också befinner sig i den positionen – under en själv.

Men eftersom mer fokus hamnar på Monas väska och hennes timeouter än på politiken kan Reinfeldt och medelklassen fortsätta att sova gott om natten. Monaeffekten är deras bästa vän i detta riksdagsval, tycks det.