Sjuttonde luckan i Morricas #adventskalender

Ni kommer sannolikt få det ursprungliga innehållet i denna lucka någon gång i mellandagarna, men jag kan inte mostå tillfället att i stället ge er en mycket liten glimt av detta läsårs kulturvecka:

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ca8/13245362/files/2014/12/img_0842.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ca8/13245362/files/2014/12/img_0838.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ca8/13245362/files/2014/12/img_0851.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ca8/13245362/files/2014/12/img_0858.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ca8/13245362/files/2014/12/img_0879.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ca8/13245362/files/2014/12/img_0863.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ca8/13245362/files/2014/12/img_0870.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ca8/13245362/files/2014/12/img_0888.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ca8/13245362/files/2014/12/img_0916.jpg

/home/wpcom/public_html/wp-content/blogs.dir/ca8/13245362/files/2014/12/img_0929.jpg

Plötsligt händer det

Och jag påminns, om jag skulle vackla i anden plötsligt, om varför jag försöker att alltid stå redo när det behövs. Jag är inte bäst på att gå med Florence Nightingales lykta, jag är dålig på att lyssna stöttande, sådär fint inkännande, och ofta alltför lösningsfokuserad. Jag vet. Och jag jobbar på saken.

Jag är däremot jätteduktig på att glida från ämnet.

Det som hände var att någon häromdagen, öppet och inför andra, ställde sig bakom mig. Täckte min rygg, stöttade upp min flank, helt enkelt.

Wow! Jag är fortfarande smått tagen, glad, känner omtanken och stödet och lättnaden i att veta att där finns någon. När jag var på väg att backa undan stod någon där och tog över. Det är svårt att förklara i ord hur stort det är, att beskriva hur kraften rinner tillbaka i lemmar och själ, hur ryggraden sträcker ut sig och blicken av sig själv lyfts igen.

Jag är väl medveten om att jag inte är unik. Vi är många som aldrig kunnat ta för givet att någon står där. Som vet hur det är att vara sista länken i kedjan, sista utposten, den utan något kavalleri på väg, belägrade av någon som byter sina trupper till utvilade flera gånger per dygn. Men som också har upplevt känslan när förstärkning kommer, när någon sluter upp, stöttar öppet.

Den gör skillnad, den känslan. Därför backar jag upp när jag kan, stöttar, står bakom, tar över facklan, svänger fanan, drar flak. För att den jag backar upp förtjänar att veta att där står någon och håller flanken, så hen orkar lite till.

Några ord till mina kära kursdeltagare

Jag är ingen Lenngren, så det blir inte på vers, men jag vill ändå passa på tillfället att ge er några ord på vägen:

Planera – använd en kalender, en digital eller en i papper, vilket ni föredrar, men använd en kalender redan från första dagen. Personligen trivs jag bäst med Google Calendar, men det är en smaksak.

Planera in allt – lektioner, enskilda handledningspass och skoluppgifter, såväl deadline som tid för att arbeta med dem (mer än ni tror kommer att behövas, och det är bättre att sprida ut det under flera dagar än att försöka klämma in allt i ett pass), jobb, träning, sociala aktiviteter, restid (glöm inte räkna med förseningar), mat (det tar tid att handla, det tar tid att laga, det tar tid att äta), tvättstuga, tid att vila och tid att sova. Det är två olika saker, och båda behövs.

Dokumentera – skriv ner vilka böcker ni lånar och av vem, och vem som lånar era böcker, anteckningar, pennor eller pengar. Skriv ner vad som har beslutats och kommits överens om i grupparbeten, redan från början. Skriv minnesanteckningar vid lektionsgenomgångar. Fotografera det som skrivs på whiteboard eller be att få en kopia av digitala presentationer, slösa inte tid och fokus på att skriva av det under lektionstid, utan koncentrera er på det som sägs. Gör anteckningar när ni får feedback. Skriv ner det viktigaste som sagts och kommits överens om i samtal med lärare, myndigheter, klassföreståndare, kurator, rektor etc. Papper minns det vi glömmer.

Be om hjälp – under lektionstid, fråga läraren. Om ni inte kan få hjälp direk (ni är ju många i klassrummet och alla får vänta på sin tur, hur frustrerande det än kan kännas), skriv ner frågan och gör en annan del av uppgiften så länge. När läraren har tid behöver ni inte vara oroliga att ha glömt vad det var ni ville fråga, även om ni ägnat er åt en helt annan del av uppgiften, eftersom papper minns det vi glömmer.

Utanför lektionstid – föreslå medstuderande att ni pluggar tillsammans. Fem eftermiddagar i veckan eller en timme i veckan, allt utifrån vad som passar bäst just för er, gör stor skillnad för både studieresultat och klimatet i klassrummet.

Online – använd sociala media, använd Google Hangouts, Skype, Facebookchatten, mail, Google Docs, Evernote etc till att studera tillsammans, till att vara bollplank åt varandra, till att be om och ge varandra stöd och hjälp.

Visa respekt – det kostar inget alls, men gör all skillnad. Ingen älskar alla, men alla kan behandla alla respektfullt.

Var hövlig och artig mot medstuderande, mot lärare, mot övrig skolpersonal oavsett personliga känslor, och oavsett om de är hövliga tillbaka. Det innebär inte att ta skit, men det innebär att inte lägga er egen tid och kraft på att hantera någon annans problem. Blir ni illa behandlade, säg hövligt ifrån. Räcker det inte, be lärare om hjälp. Det ingår i vårt jobb att gör allt vi kan för att bidra till att er skolvardag är lugn och trygg, men mycket få av oss är tankeläsare.

Var lika respektfull på skolgården, i trapphusen, i matsalen, i omklädningsrum, online och på busshållsplatser som i klassrummet. Kom i tid. Kom förberedd. Ta del av information. Var tyst när läraren eller någon annan elev pratar. Svara på frågor. Hur ni uppför er påverkar er skolvardag. Det påverkar skolvardagen för den ni pratar med eller möter. Det påverkar skolvardagen för alla omkring er.

Gott Nytt År! 

 

Att använda erfarenheter från spel i undervisningen #blogg100

För att göra en lång historia kort: en film av ett skeende visades på en konferens i akt och mening att illustrera det föreläsningen handlade om. En betydelsefull del av skeendet var hur betydelsefullt World of Warcraft var för en av deltagarna i samtalet, en elev. Lika betydelsfullt var hur lite den andre samtalsdeltagaren, en lärare, förstod av på vilket sätt spelet var betydelsefullt. Den förste förklarade, väldigt översiktligt, och smått vilseledande, och den andre försökte sedan föra ett samtal utifrån detta.

Det gick sådär.

En stund senare tog någon upp den tanke som ofta guppar omkring som ett glatt litet flöte i samtal om spel och skola ‘Tänk om man kunde använda det eleven gör i spelet i undervisningen. Då skulle det ju bli mycket mer givande lektioner, anknyta till det eleven vill göra och tycker är roligt. Det ingår ju säkert engelska och sånt och …. matte, det är säkert en massa räknande. Tänk att använda det i undervisningen, då skulle eleven känna att vi anknöt till hens verklighet.’

Jag sa inget, det var inte tid att ge en förklaring till vad det var eleven i filmen inte sagt och inte nämnt och inte förklarat. Hur det som gör spelet speciellt och betydelsefullt oftare är människorna man spelar med, nätverken som uppstår, samarbetet, mötena med nya människor och synergin. Det som främst utmärker spelande elever i mitt klassrum är mycket sällan de mörka skuggorna under ögonen, den dåliga hållningen eller den asociala förmågan som ofta påtalas som karaktäristiska hos spelare.

Nej, det som tydligare än något sticker ut är de spelande elevernas samarbetsförmåga – deras förmåga att snabbt bilda en fungerande grupp, närmast intuitivt se till att ansvaret fördelas och förvaltas, smidigt bedriva en välfungerande kommunikation inom gruppen, rutinerat ta in nya deltagare och sätta in dem i arbetsuppgifterna, generöst dela med sig av sin egen tid, behålla fokuset på målet utan att förlora överblicken över vägen dit.

Däremot är det inte speciellt mycket matte i World of Warcraft.

Sex i #skolchatt

Många av de saker man förväntas lära sig i skolan tycks, för eleven, ibland för föräldrar och många andra vuxna omkring skolan, ibland, till och med för läraren, abstrakt och ogripbart. När kommer eleven att ha användning för kunskapen? När kommer eleven ha glädje av den?  Ofta rör det sig om något som kommer att tjäna som grund för något annat som i sin tur tillsammans med annan ungefär lika abstrakt och svårgreppbar kunskap kommer att göra det möjligt för eleven att lära sig något helt annat, något som kan tyckas fullständigt orelaterat, i en avlägsen framtid, flera årskurser senare.

Ikväll på Twitter under hastagen #skolchatt klockan 20.00 pratar vi om ett av de mer påtagliga, hangripliga kunskapsområdena där kopplingen till elevens faktiska verklighet är tydlig och konkret. Sex och samlevnad är ett sådant område. De allra flesta av eleverna i svenska skolor, oavsett om vi pratar om kommunala skolor eller friskolor, grundskolor, gymnasieskolor eller någon annan form av skolor, kommer att engagera sig i någon form av sexuell relation och, under längre eller kortare perioder, dela hushåll med någon annan människa.

Att momentet som går under rubriken sex och samlevnad är viktigt tror jag få förnekar, och de flesta i skolan är nog så medvetna om hur ämnesövergripande och omfattande momentet är. Det inbegriper och tangerar superviktiga och påtagliga aspekter som preventivmedel, ekonomi, juridik, statistik, bostadspolitik och utbildning. Dessutom inbegriper och tangerar momentet lika viktiga men mindre konkreta och djupt personliga aspekter som kärlek, vänskap, identitet, HBTQ, aborter, Instagramupplopp, skolskjutningar, värderingar, heder, status, etik och moral.

Hur arbetar vi med momentet sex och samlevnad i skolan? Räcker det med en temadag, eller kanske en temadag, per läsår? Ser en film? Bjuder vi in representanter från RFSU som kommer och berättar och svarar på elevernas frågor?

Eller arbetar vi på ett mer genomgripande sätt, drar nytta av alla de olika erfarenheter och kunskaper som finns i skolan? Samarbetar och samverkar med varandra och hjälps åt? Vem tar det övergripande ansvaret? Biologiläraren? Samhällskunskapsläraren? Skolsköterskan? Idrottsläraren? Fritidsledaren? Rektor? En arbetsgrupp?

Välkomna!

#fbchatt om forumanvändande

#fbchatt denna vecka. Hur gör vi för att fler folkbildare ska använda de forum vi har för att dela och samarbeta inom folkbildningen? Handlar det om teknikosäkerhet, om att man inte vet vad som finns eller hur man gör? Känner man ett behov av att bli introducerad till tekniken eller kanske är det samarbetskulturen i de olika forumen som känns ovan?

Jag tror det handlar mest om det mänskliga mötet, hur det upplevs, om man upplever att ett möte faktiskt sker, att någon hör ens röst och svarar eller om man snarare upplever att man ropar i mörker.

Om detta pratar vi på Twitter i #fbchatt i morgon.

Ses vi där?

Nyckeln

The next thing you have to learn how to do is listen to each other. That’s a big key. Big key! You must listen to each other if you’re going to be a group.

Sister Act är en ljuvlig film, en hjärtevärmande, inspirerande liten pärla man blir på gott humör av. Dessutom dräller den av visdomsord, som de här ovan. Det kan låta självklart, men uppriktigt talat, det här med att lyssna på varandra, faktiskt lyssna, det är något vi behöver bli påminda om att göra. Hur ska vi annars kunna fungera tillsammans, som en grupp?

.