Frukta inte rädslan

Var inte rädd. Om vi blir rädda vinner de. Om du visar att du är rädd kommer de gå till attack. Var uppmärksam, men agera som vanligt. Var inte rädd.

Som vore de aggressiva, oberäkneliga hundar. Som lösningen stod att finna i en DVD signerad Cesar Millan. De där skrämmande, främmande som tycks suga näring ur vår rädsla, som tycks röra sig i skuggorna, alldeles i utkanten av vårt synfält, bara väntar, avvaktar, för att slå till där vi minst anar det.

Aggressiva, oberäkneliga, såvitt vi kan se och bedöma utifrån vår referensbas irrationella. Ofta, men inte alltid, män, ofta, men inte alltid, från andra cirklar än de vi rör oss i, ofta, men inte alltid, främmande. Ofta, men inte alltid, nära nog för att kännas men inte alldeles här. Ofta, men inte alltid.

Var inte rädd. Bli inte rädd. Visa inte att du är rädd.

Men vi är människor. Vi är reagerande, kännande människor, vi ser det skrämmande röra sig, hastigt, ryckigt ändra position, obönhörligt långsamt glida närmare, precis i utkanten av synfältet, där vi inte ens ser färgerna. Vi är hela tiden medvetna om det. Det skrämmer oss, allesammans. Inte sällan är den som säger till dig att inte vara rädd väldigt rädd.

Och det är i sin ordning.

Vi är alla rädda. Somliga av oss ibland, andra större delen av tiden. Somliga är rädda för tiden vi lever i, folkvandringarna, flyktingströmmarna, miljöförändringarna, samhällsförändringarna. Andra är rädda för stagnation, för att allt skall förbli som det är, aldrig ändras, aldrig vara över. Vi är rädda för det vi inte kan kontrollera, för blixthalkan, för kometnedslag, för att bli instängda, utestängda, för att bli ensamma.

Det är som det ska. Frukta inte rädslan. Den skadar oss inte. Den skärper sinnena, gör oss mer uppmärksamma, ger oss lite mer kraft, lite mer styrka, lite mer ork. Acceptera rädslan. Lägg inte all din kraft och ditt fokus på att kväva den. Det kommer ut ändå, på sätt helt utom din kontroll och vid garanterat olämpliga tillfällen.

Var rädd när världen skrämmer. Det är som det ska. Det är rimligt. Du är en människa, ingen maskin.

Var rädd, men låt inte rädslan sätta dina gränser.

Använd din hjärna. Sluta aldrig tänka. Om du känner synfältet krympa, känner impulsen att skrika högt eller skriva högt på sociala media, stanna upp, dra ett djupt andetag, dra ett till, och så ett tredje. Se dig sedan omkring, läs igenom det du skrivit en gång till innan du postar det, krama närmaste bekant (eller främling). Sjung lite. Håll en hand, någon annans eller i nödfall din egen. Klappa en katt. Eller en hund. Eller en ko. Rabbla alfabetet. Gångertabeller. Gör vad du behöver göra, gör vid behov alltihop och lite till. Bara, sluta aldrig tänka.

Kom ihåg orden Skorpan viskade för att trösta sig själv där i tunneln under mur och vakter, med jorden sipprande in under kragen

”Det finns saker man måste göra, även om det är farligt. Annars är man ingen människa utan bara en liten lort”

Nästa gång någon säger till dig att inte vara rädd, fråga om du får ge dem en kram. Eller en blomma. Och berätta att det är ok att vara rädd. Det är ok att vara mänsklig.

 

De är här nu

Inte alla, många är fortfarande  ute på vanskliga vägar. På väg från hem som inte längre existerar, på väg hit, och somliga hela vägen ända hit till oss här långt uppe i norr. Men många är här nu, de anländer till järnvägsstationer, till busstationer och tas emot som de hjältar de faktiskt är.

Jag gläds. Åt varenda en som kommer gläds jag. Jag gläds för att de inte längre är fast i det helvete som är krig. Jag gläds för att de överlevt den långa resan. Jag gläds åt att de tagit sig ända hit. Hit, till oss! Tänk ändå, de vill komma hit, de söker tryggheten här hos oss, de vill leva här, jobba här, vara en del av samhället, här med oss!

Wow! Det är rätt storslaget, är det inte?

Och de möts av öppna famnar, av kläder, leksaker, kärlek, omtanke, mat, värme! Åh jag känner äntligen igen medmänskligheten i människorna omkring oss.

Det är rätt storslaget det också.

Då gör det mindre att politiker och regering mest gömmer sig och tiger, ty människorna i landet agerar med stora, öppna, kloka hjärtan.

Hoppet finns där, i botten av asken.

Fortsätter vi så här finns det ingen hejd på vilka stordåd vi kan åstadkomma, vi människor här i norr.

Frågan är vilken värld vi vill leva i

I går kväll, på väg till tangon, genom Malmö i skymningen med tango i tankarna och tango i öronen, passerade jag en ung man på gatan. Han såg ut som många andra unga män, lång, bredaxlad, muskullös, prydligt rakad skalle, vänliga ögon, svarta kläder. Han stod vid en gatukorsning, kanske på väg att gå över, kanske på väg att gå in på stället vars dörr han stod utanför, kanske väntade han på någon. Det var något bekant över honom, som om han vore någon jag hälsat på någon gång men inte riktigt kunde placera, och han tittade på mig, mötte min blick.

Så jag sa ‘hej’, nickade lite, och fortsatte gå.

Det var först när jag var nästan framme vid hissen jag hörde att någon gick bakom mig, visslade på mig, sökte kontakt med mig. Det var han, den unge mannen. Han hade sprungit efter mig i tre kvarter, för att fråga mig hur vi kände varandra. Jag sa som det var, och han såg innerligt lättad ut.

‘Åh, så skönt, du skrämde mig där!’

Jag tänkte på honom i dag, när vi såg Amanda Palmers fantastiska TED-talk.

Hon beskriver sin värld, en värld med möten mellan människor, utbyten av blickar, kommunikationen, förtroendet i att lita på att en främling är en människa som du, en människa som inte vill dig något illa.

Han lever i en värld där en liten förbitraskande tant som hälsar kan vara ett mer eller mindre fördolt, men inte mindre realistiskt, hot. I en värld där min nick kunde ha varit en judas-kyss. Där mitt lilla hastiga ‘hej’ kunde ha varit ett subtilt sätt att säga ‘vi vet var du bor’.

Jag vill leva i en värld där unga män småskrattar roat när okända tanter hälsar på dem, i en värld där vi frågar varandra om vägen när vi är vilse, i en värld där missunnsamhet, avund, småsinthet, illvilja etc finns, men inte dominerar. Där chansen att den vars blick du möter vill dig väl är större än risken att hen vill dig illa.

Därför tänker jag fortsätta hälsa på den jag vagt känner igen, fortsätta fråga främlingar om vägen, fortsätta möta människors blickar och le tillbaka när någon ler mot mig. Jag vet så lite om andra, men ett vet jag – de flesta är fantastiska.

Konsekvenser av regn

Det har regnat i Malmö. Ett veritabelt skyfall och skadorna har nog ingen riktigt överblick över mer än sådär på ett ungefär än så länge. Källarförråd, bilar, bussar, brunnar, trädgårdar, stan var full av vatten och vatten är inte bara blött, det är mäktiga krafter som rör sig, föröder och ändrar på allt i sin väg.

Infrastrukturella konsekvenser har självklart hög prioritet, i synnerhet i en region där kombinationen av stora mängder människor som hela tiden rör sig åt många olika håll samtidigt och en redan innan vattnet smått kaotisk situation dimensionerad för en annan värld,  med många flaskhalsar och gott om utrymme för förbättringar. För enskilda individer är det översvämmade källarförrådet ofta långt mer än en förtret, minnesföremål, vinterkläder, möbler, sportutrustning, leksaker etc, allt eller mycket är för alltid borta.

Kulturlivet i Malmö, det kreativa, levande, pulserande kulturlivet som gör Malmö till Malmö, det kulturliv som ger färg och luft och nerv till staden, drabbades hårt i skyfallet. Sydsvenskan ger oss en liten aning:

Många band saknar nu replokaler och många konstnärer har inga ateljéer. Tangopalatset, Moriskan, ABF och Inkonst är fyra andra drabbade aktörer.

När skyfallet föll över Malmö natten till söndagen så vattenfylldes stadens källare. Och eftersom en stor del av Malmös kulturliv repeterar och utspelar sig i källarlokaler, är den lokala kulturscenen väldigt drabbad.

Vart alla dessa band, konstnärskollektiv, scener, föreningar, artister med flera kulturutövare nu skall ta vägen är en fråga jag hoppas kommunen själv tar på allvar, på lika stort allvar som kommunen tar den infrastrukturella situationen. Kanske kan de många tomma affärslokalerna i staden få nytt liv som repolokaler, ateljéer och scener? Åtminstone under en övergångsperiod? Utan lokaler blir det inte mycket kultur, och utan kultur blir Malmö en väldigt annorlunda stad än staden vi kände innan skyfallet. Inte bara tråkigare och gråare, utan också mer stillastående, krympande i stället för växande och mindre lockande att besöka.

Det vore en samhällstragedi.

På äventyr

Jag ska på äventyr i dag. Till ett litet samhälle jag inte alls känner till, för att besöka en skola jag inte har en aning om var den ligger. Väl där skall jag hitta ett personalrum jag aldrig besökt, och sedan tala med en grupp högstadieungdomar jag aldrig träffat om det här med att kommunicera.

Det löser sig. Det finns nämligen människor på vägen och de allra allra flesta människor är vänliga och hjälpsamma. Vi behöver varandra, vi människor, det är bara tillsammans med människorna omkring oss vi kan bygga ett hållbart samhälle. Det vet ni redan, inte sant? Jag behöver inte påpeka det mer, men det skadar ibland inte att påminna oss om saken.

 

Störst av allt är kärleken #blogg100

Magnifika manifestationer för kärlek, öppenhet, frihet och mänsklighet på många håll i landet i dag – i Malmö, i Göteborg, i Stockholm. Kärlek, musik, dans, flaggor, inspiration, omtanke.

4 Kärleken är tålig och mild,
kärleken avundas inte,
den skryter inte,
den är inte uppblåst,
5 den uppför sig inte illa,
den söker inte sitt,
den brusar inte upp,
den tillräknar inte det onda.
6 Den gläder sig inte över orättfärdigheten
men har sin glädje i sanningen.
7 Den fördrar allting,
den tror allting,
den hoppas allting,
den uthärdar allting.
8 Kärleken upphör aldrig.

1 Kor 13

Kärleken upphör aldrig. Minns detta. Aldrig är väldigt lång tid.

 

Skiftesföreläsning i kväll

Det är dags för skiftesföreläsning på Malmö Högskola igen.  I kväll är det Guy Standing, professor i Utvecklingsstudier vid University of London och Mikael Stigendal, professor i sociologi från Malmö Högskola som kommer att prata om prekariat. Begreppet är knappt ett halvsekelt gammalt, och fortfarande okänt för många, trots att det börjar bli allt mer etablerat i samhällsdebatten och samhällsanalysen.

Jag förutsätter att publiken kommer vara fylld av vetgiriga lärare, att vi måste komma i god tid för att få platser samt att där kommer finnas möjlighet att ladda digitala enheter. Den ständiga bristen på eluttag i föreläsningssalar runt om i landet är samtidigt en källa till frustration och ett tyst vittnesmål om hur snabbt framtiden utvecklas i en oförutsedd riktning.

Könsroller och förväntningar

Jag har grubblat över hur jag skall skriva om Bo Rothsteins debattartikel i Expressen. Jag har fortfarande ingen riktig strategi, så det får bli som det blir.

Rothstein beskriver ett bekymmersamt framtidsscenario där horder av obildade unga män härjar det samhälle där kvinnor tar allt större del av makten och härligheten:

Hur blir ett samhälle med en stor grupp unga män som inte lyckas hitta någon stadigvarande kvinnlig partner, som inte kommer att leva med barn och som inte kommer att ha en fast position på arbetsmarknaden? Det finns goda skäl att tro att detta blir ett tämligen bökigt samhälle att leva i. Bland denna grupp unga män kommer det att finnas ett betydligt antal som upplever utanförskap, frustration och brist på respekt. Vi vet också att unga män är betydligt mera vålds- och brottsbenägna än unga kvinnor och att socialt destruktivt beteende ofta har sin bakgrund i olika former av frustration som följer av att vara ensamstående och ha låg social status. På motsatt vis finns det anledning att anta att ansvaret för barn, för att sköta ett arbete och för att leva upp till en partners förväntningar är företeelser som så att säga civiliserar unga mäns beteende.

Debattinlägget dräller av sådana här små subtila vinkar om hur Rothstein ser på saken – lösningen som antyds är den som i äldre tider (i dag har väl skolan kommit längre än så, har den inte?) då och då nyttjades i klassrum för att skapa lugn: sätt flickorna intill pojkarna, så håller flickorna pojkarna lugna. Ansvaret för vuxna mäns förmåga till civiliserat uppförande vilar på kvinnorna.

Nej, vet du vad, Rothstein, en sån föraktfull attityd mot det egna könet, var kommer den ifrån? Män är lika kapabla som kvinnor. Unga män har lika god studieförmåga som unga kvinnor. Pojkar har samma kapacitet att lära sig såväl teoretiska som praktiska ämnen. Mäns entreprenöriella förmåga är inte alls sämre än kvinnors.

Men den bild Rothstein presenterar riskerar att bli en självuppfyllande profetsia.

Många ser i dag kvinnornas starka frammarsch inom utbildningssystemet som ett sätt att åtgärda en historisk orättvisa där kvinnor varit underordnade och män varit överordnade. Men man glömmer då bort vad mäns och kvinnors olika partnerselektion innebär för de utsorterade unga männens framtida livssituation. Dagens generation skolpojkar bär ju rimligen inget ansvar för den brist på jämställdhet som råder, men såsom skolan fungerar i dag kommer en stor grupp av dem att få leva sitt liv som tillhörande gruppen ”de dubbelt ratade”.

Hans beskrivningar av pojkar som små destruktiva troll är lika skadlig för unga mäns självbild som hans beskrivning av unga kvinnors studieframgångar som en orsak till att det blir synd om män är för unga kvinnors självbild, och båda aspekterna är direkt skadliga för samhället och världen.

Det är varken kromosomuppsättning, könsorgan, socialt, kulturellt, biologiskt kön, hårfärg, ögonfärg, kroppslängd, muskelmassa eller andra kroppsliga aspekter som påverkar dagens generations skolelevers möjligheter till studieframgångar. De har nog att kämpa med ändå.

 

Var är alla?

Svenskar talar ofta drömmande om den engelska pubkulturen, det där vardagsrummet utanför hemmet där man umgås och träffar vänner och bekanta. Vi drömmer om torgmarknader, inte mest om billigt bling och närodlade gurkor utan om mötesplatsen, den självklara, naturliga enkla.

Det kan tyckas motsägelsefullt för den som ser tysta svenska pendlare som vilar en stund i självvald isolering, respektfullt med blicken vilande på vad som helst utom medpassagerarna. Men faktum är att svenskar också är sällskapssökande, umgängestörstande, gemenskapslängtande.

Men här möts vi i föreningar. Vi organiserar och styr upp och hittar andra med gemensamma intressen i föreningslivet. I studiecirklar, i idrottsföreningar, i körer, i gammeldansgillen, i skrivarskolor, bokcirklar, brevduveföreningar, symöten.

Säger föreläsaren, apropå vägar ut i samhället.

Han har en poäng.

Om tid

Jag är den sortens person som sällan är ute i god tid. Min filosofi är att sekunder är marginaler de också, men förutsatt att min tredje hjärnhalva matats med informationen kommer jag att dyka upp när och där jag lovat, redo att göra det jag lovat att göra. Den/de andra människorna som är inblandade i situationen har planerat utifrån att mötet blir av, de har avsatt tid för det, restid, förberedelsetid och genomförandetid, ofta också efterarbetestid. Att då strunta i att dyka upp, eller komma hutlöst mycket för sent och låta dem vänta är inte bara respektlöst, det visar dessutom med all önskvärd tydlighet att jag ser dem och deras behov som oviktiga i jämförelse med mig och mina behov. Om jag någon gång blir hutlöst sen ber jag om ursäkt, och gör vad jag kan för att kompensera den som drabbats.

I morse ägnade jag två timmar åt att vänta på att en person skulle dyka upp som vi avtalat.  När jag ringde upp personen för tredje gången svarade hen äntligen, förklarade lättsamt att jo, nu var hen på väg strax. Jag hade inte möjlighet att vänta längre, utan får ägna ett par kvällstimmar åt det som borde varit klart nu eftersom personen valde att sitta och dricka sitt morgonkaffe i lugn och ro, trots att hen visste att jag väntade.

Det kan tyckas som en bagatell – det är en bagatell i det långa loppet – men det handlar om vem som har makt över min tid, min tillvaro och mina möjligheter att strukturera och planera min dag. Människor som prioriterar sitt kaffedrickande över överenskommelser, kollektiva transportmedel som på grund av bristande underhåll eller oskicklig trafikplanering, människor som väljer att göra något annat och uteblir från överenskomna möten, myndigheter med gammaldags, klumpig ärendehantering som tvingar den som vill komma i kontakt med dem att avsätta många timmar för att bara få en första kontakt, snåriga hemsidor där den relevanta informationen är dold, om den ens finns, kostar den enskilda individen, och därmed samhället, oss allesammans, mängder med tid. I slutänden blir det dagar, veckor, månader och år av väntan och frustration, av tid som bara rinner iväg och saker som inte hinns med, inte blir av, andra människor som får vänta eller nedprioriteras.

Nog kan vi ta bättre vara på vår tid än så?