Läkare är också människor

Genom många olika kanaler påminns vi igen om att det råder läkarbrist i landet. I synnerhet är det vårdcentraler utanför storstadsområderna som har svårt att erbjuda den vård innevånarna önskar och behöver, patienterna kan inte förvänta sig att få träffa samma läkare varje gång, de kan inte ens vara säkra på att läkaren de träffade senast jobbar kvar. Samhället och samhällsinnevånarnas situation blir besvärligare, vårdköerna längre, sjukresorna mer omfattande, hälsoläget prekärare.

Det är inte så förbryllande. Besvärligt för dem som bor där, kämpigt för läkarna och vårdpersonalen som faktiskt jobbar där, absolut, men inte så förbryllande.

Läkare är ju trots allt människor också, inte bara enheter i ett välfärdssystem. De har liv, de lever i sociala sammanhang, de har familjer och vänner, partners som också har jobb och sociala cirklar, de har barn som både vill gå i skolan och ha kvar sina kompisar. De tycker om kultur, de vill ha tillgång till teatrar, opera, bibliotek, caféer och fritidsaktiviteter precis som de flesta andra. Att flytta ut i landet, dra upp rötterna inte bara för sig själv utan för partner och kanske barn är inte ett dugg enklare för en läkare än det är för den som bor ute i det lilla samhället drabbat av läkarbristen.

För att komma till rätta med situationen krävs mer än snyftiga reportage om hur besvärligt det är för dem som drabbas, är jag rädd. Det krävs mer än politiska brösttoner om ‘satsningar på primärvården i glesbygden’.

Det krävs faktiska möjligheter för läkarens partner att antingen smidigt och bekvämt pendla till sitt jobb, eller få ett minst likvärdigt jobb på den aktuella orten; det krävs skolor minst lika bra som de skolor som läkarens barn lämnar; det krävs bostad; det krävs goda kommunikationer och möjligheter att smidigt och bekvämt åka till familj, vänner, bekanta och kultur. Och det krävs förmodligen högre löner än vad som erbjuds för motsvarande tjänst vid en vårdcentral i en mer attraktiv region.

Ja, jo, det kostar. Det är klart det gör. Men läkaryrket är inte heller ett kall, vill landstingen ha en fungerande primärvård även i glesbygd så måste någon betala. Annars får samhället hitta en annan modell.

#skolchatt och samhället

Det är torsdag igen och som varje torsdag möts vi i #skolchatt. I kväll pratar vi kring frågan

Hur kan skolan bli en mer integrerad del av samhället?

Frågan är intressant, och ännu intressantare är att den faktiskt ställs och tas ställning till. Den förutsätter föreställningen av skolan som en mer eller mindre isolerad enklav med få beröringspunkter med det samhälle som ständigt utvecklas och förändras utanför. Hur hamnade vi där, och hur tar vi oss därifrån?

Är det mer kontakt med arbetslivet, med det ivrigt flämtande näringslivet som skuttar omkring som ivriga valpar utanför skolgrindarna och inget hellre vill än få komma in som är vägen in i samhället?

Eller är det teknologin som är vägen in i framtiden? Ivriga förespråkare för t ex mellansteget surfplatta som framtidens verktyg hävdar detta med stor inlevelse, trots att vi ser hur nästa steg inom teknologiutvecklingen redan tagits och surfplattan börjar bli ett föråldrat verktyg.

Eller behöver vi mer kultur i skolorna? Kulturen är en viktig del av det som gör ett samhälle till ett samhälle, viktigare än politik, ekonomi och näringsliv i många aspekter, och vi vet hur viktigt det är att såväl forskare som de som bär makten i ett samhälle har ett brett perspektiv, många olika intressen, är bildade, nyfikna och vidsynta.

Välkomna till #skolchatt i kväll klockan 20 – 21.

I djungeln

Välkommen till djungeln

här blir det värre för varje dag

du lär dig leva som ett djur

här i djungeln där vi leker

Om du är sugen på det du ser

kommer du ta det till slut

Du kan få precis vad du vill ha

men du får inte ta det från mig

.

Svarta får och pirater

Om man är en ung människa fascinerad av böcker och tycker om att studera, men lever i ett sammanhang där normen är att böcker betraktas med misstänksamhet och akademiker föraktfullt avfärdas som odugliga veklingar med mjuka händer, händer det att man, i rädsla för att bli avslöjad som sammanhangets svarta får med alla de sociala konsekvenser det innebär, gömmer sin bokhylla som något skamligt.

Min poäng är att det är inte enbart elevernas inställning som leder till ointresse, och att det finns tydliga poänger med läxtid i direkt anslutning till skoldagen. Det ger bland annat en och annan utrymme att faktiskt utveckla sidor det inte riktigt finns utrymme att utveckla i vardagen utanför skolan.

.

Hos Metabolism och Tysta Tankar funderas också över detta med betydelsen av elevens vardagssammanhang.

Stagnelius

Vän! I förödelsens stund

Vän! I förödelsens stund, när ditt inre av mörker betäckes,
När i ett avgrundsdjup minne och aning förgå,
Tanken famlar försagd bland skugggestalter och irrbloss,
Hjärtat ej sucka kan, ögat ej gråta förmår;
När från din nattomtöcknade själ eldvingarne falla,
Och du till intet, med skräck, känner dig sjunka på nytt,
Säg, vem räddar dig då? – Vem är den vänliga ängel,
Som åt ditt inre ger ordning och skönhet igen,
Bygger på nytt din störtade värld, uppreser det fallna
Altaret, tändande där flamman med prästerlig hand? –
Endast det mäktiga väsen, som först ur den eviga natten
Kysste serafen till liv, solarna väckte till dans.
Endast det heliga Ord, som ropte åt världarna: ”Bliven!”
Och i vars levande kraft världarna röras ännu.
Därföre gläds, o vän, och sjung i bedrövelsens mörker:
Natten är dagens mor, Kaos är granne med Gud.

Att leva i mörkrets utkant

Living on the edge of darkness
Gives a man a certain
point of view
Never shared by you

Raven’s hunger will be stilled
Giving back to nature what I had
Joy is in that fact,
I’m never turning back

Living on – Ever on
Blood Oath
Blood Oath
Living on

One for one and all still one
Honour has a price
that must be paid
Time to choose your way

Not your fault that
you’ve been blind
But the time to think
is now at hand
Every woman, child and man

Living on – Ever on
Blood Oath

Världen och vi

Oh vilken grandios rubrik till detta inlägg producerat av en värmepåverkad hjärna. Jag är rädd att nivån på inlägget inte riktigt lever upp till rubrikens storslagenhet, och hoppas ni har överseende med det.

Anne-Marie Körling skriver om trappstegstänkande. Vi beskriver ibland utvecklingsprocesser som trappor, med platåer där kunskaper befästs och görs till våra innan vi är redo att ta oss upp på nästa steg. Bilden är inte så dum, men Anne-Marie slår istället ett slag för annan form:

Jag tänker mig mer att utveckling är i en slags rund form, mer av cirkel. Jag tänker också på livets trappa som en ganska plan sak där det man en gång upplevde, gjorde, mötte kommer tillbaka. Inte möts man i springande fläng upp och ned för en trappa. Man möts där cirklarna stöter ihop igen, sammanflätas och så studsar man till lite för faktum att allt på något vis går igen.

Jag förstår hur hon tänker, tror jag, men håller inte med fullt ut. Det är ju nämligen så att även om man kommer tillbaka till samma plats, möter det man en gång gjorde och upplevde så gör man det inte som samma människa som man var då, hur gärna man än vill. Allt det man gjort och upplevt och varit med om under tiden som gått har påverkat och för alltid förändrat en som personer. Man har utvecklats, man har växt, man har andra förutsättningar och referenser.

Einstein beskrev, om jag inte missminner mig (och det händer titt som hela tiden, så rätta mig gärna om jag har fel), tiden som en spiral. Allt går runt, och man kommer då och då tillbaka till ungefär samma ställe, men ändå inte. Saker ser inte ut som de gjorde senast vi var här, de nycklar vi hade då passar inte riktigt, eller inte alls, koderna har bytts ut, växterna har växt och människorna förändrats medan tiden gått.

Och det här gäller ju inte bara oss som individer, det gäller samhället och världen också. Vi traskar på, lär oss saker, utvecklas och känner att vi behärskar vår position på det stora hela. Och så rätt som det är händer något som ställer allt det välkända på huvudet, ändrar förutsättningarna och vips har det välkända blivit främmande, vår kompetens blivit mindre och vår position mindre hemvan. Ångmaskinen dyker upp och rätt som det är behöver kraftkrävande moment som stånghammare eller kvarnar varken vatten eller vind utan kan placeras precis var som helst. Telefonen dyker upp, bilen blir var mans egendom, och våra livsmönster förändras till oigenkännelighet. Internet blir allmänt och världen förändras igen.

Ibland är det inte utan att man önskar att det faktiskt vore möjligt att återvända till en plats, en tid och den man själv var där och då. Bara en stund få vila i det välbekanta och hemvanda istället för att behöva tampas med detta nya och än en gång stå inför en nivå där man måste lära sig nytt för att kunna komma vidare.