Det är inte mitt bord

Har ni hört historien om kvinnan som kom till ett medium för att få kontakt med sin avlidne make? Han hade varit hovmästare på stans finaste restaurang när han levde, berättade hon stolt. Tillsammans med andra som också ville få kontakt med andra sidan satt hon runt mediets runda bord, täckt med en dramatiskt vinröd sammetsduk. Så främlingar de var uppmanades de hålla varandras händer och sluta ögonen medan mediet gjorde sina mediala saker.

Kontakt upprättades, meddelade mediet, och hon skulle nu låta maken tala genom henne. Änkan ställde ivrigt sin första fråga och den avlidne maken svarade avmätt:

Tyvärr, det är inte mitt bord.

Historien dyker ibland upp i mitt huvud när jag tar del av den offentliga debatten, när det tycks mig som det enda jag ser och hör är hur alla lägger ansvaret på någon annan, ständigt förklarar att jo, det som diskuteras är allvarligt och viktigt, men någon annans bord. Någon annans ansvar. Någon annan ger inte de förutsättningarna som behövs för att åstadkomma förändringar, och därför blir utfallet som det blir.

Det jag saknar är rösterna som säger ‘Det här, däremot, är mitt bord. Den här delen av helheten är mitt ansvar. Just detta tar jag ansvar för att förbättra.’ Förhållandena må vara allt annat än idealiska, och nån annan må vara hur ovillig att ge oss de förutsättningar vi egentligen behöver som helst, det förändrar inte det faktum att vi, var och en, faktiskt är denna ‘nån annan’ vi också. Inte för oss själva, men för dem vi kommer i kontakt med, direkt eller indirekt, så är vi denna ‘nån annan’ vars ansvarstagande, eller brist därpå, påverkar de förhållanden och förutsättningar de har att röra sig inom.

Förstår ni hur jag menar?

i P1

Upprörda röster når mig från såväl bloggosfär som twitter och facebook angående ett program i P1. Jag har inte hört programmet, men fascineras över den upprördhet en tydligen mycket ung persons uttalanden kring den person som städar hemma hos dem väcker. Det tycks röra sig om en tämligen besutten familj, och jag fascineras av den moraliserande tonen i upprördheten. Kommentarerna kan grovt delas in i två kategorier:

1. Man upprörs över den unge personens attityd när h*n pratar om hur underlig/konstig/udda städerskan är, det antyds att det inte bara handlar om en enda bortskämd ung persons inställning utan speglar något större.

2. Man upprörs över det faktum familjen betalar en kvinna från en annan samhällsklass att städa hemma hos familjen. Just det faktum att städaren i fråga är kvinna tycks göra det hela än värre.

Jag hör ekon av den upprörda pigdebatten, av indignation över att den förmögna familjen inte ‘tar reda på sin egen skit’, men mer hör jag något helt annat, något jag inte riktigt får grepp om. De upprörda rösterna påminner mig en del om tant Prüselius upprördhet över Pippis situation

jag har kommit fram till att hon egentligen inte är så elak, hon bara tror att alla barn måste vara lika artiga, rena och tysta som Tommy och Annika. Hon vill rädda Pippi. Hon är väldigt stram och skör och ett offer för sin egen uppfostran, säger Lotta Thorell som gör rollen som Prussiluskan i scenversionen av ”Pippi Långstrump” […] på Nöjesteatern i Malmö [2005].

Jag vet inte riktigt vad det här står för, men jag tror det kan vara intressant att ha dokumenterat den här situationen.

Låt oss indigneras forts

I vad som kan se ut som en tanke men är en synkronicitet skriver Maria Ludvigsson en ledare om den indignationstrend vi pratade om i går:

Ibland kan det vara svårt att avgöra om politisk indignation är spelad eller äkta. Den förra är ett retoriskt grepp, medan den senare kommer av äkta förfäran. Den som följer nyhetssändningarna under en vecka kommer att kunna ta del av bådadera.

Ludvigsson lägger fokus på skoldebatten och framhåller där hur de dramatiska utspelen och de svallande känslorna faktiskt riskerar att skymma själva kärnan i frågan. Pedagogiskt bidrar hon själv med ett litet exempel på hur detta går till med sin reflexjabb mot Björklund:

Skolfrågorna har länge varit ett slags politiskt klotterplank och debatten kan ibland lämna mycket övrigt att önska. Å ena sidan skolpolitiker med synpunkter på pedagogik och arbetsredskap, senast Jan Björklunds ”papyrus-utspel”. Å andra sidan sådana som Dinamarca som med brutalretorik härleder alla tänkbara förfärligheter ur själva friskolesystemet.

Vad som egentligen händer på skolmarknaden – ett ord som sannolikt upprör vänstern – får något mindre utrymme än de mer drastiska utspelen.

Skoldebatten är stor, spretig och högljudd, många kämpar om utrymmet för sina hjärtefrågor och projektiler i form av såväl surfplattor som brustna arbetstidsplaneringar flyger genom luften. Det är brösttoner och innerlig tro på Den Rätta Metoden, det tas ställning och den som inte omedelbart rättar in sig i rätt led och tydligt är för pekas rätt som det är ut som varande emot.

Och det kan väl vara nöjsamt i och för sig.

Det som bekymrar mig i sammanhanget är eleverna. Inte för att eleverna är de som ställer till bekymmer, tvärtom, de är på det hela taget trevliga människor som gör sitt bästa för att navigera sig fram genom stormen. Men jag bekymrar mig över hur de liksom glöms bort i all denna rättfärdiga indignation. Hur de lämnas att navigera på egen hand. Rapporter om hur många elever faktiskt mår rätt taskigt dyker upp men försvinner lika snabbt igen, rapporter om sjunkande kunskapsresultat viftas bort med argument om att svenska elever trivs så bra i skolan, utvecklar sin kreativitet och känner sig trygga. Trots rapporterna om att de nog ändå inte mår hallon.

Det är inte snyggt. Det måste vi faktiskt göra något åt.