Hej du medelålders man

Ja, ska vi vara riktigt uppriktiga ligger även medelåldern bakom just dig, men du ser dig själv som jämnårig med mig, så låt gå. Jag väljer att skriva öppet till dig här eftersom du, även om just du är en enskild individ, inte är ensam om vare sig de problem du har eller de ohållbara förslag på lösning du gav uttryck för.

Jag ska försöka uttrycka mig mycket enkelt:

Det är givetvis problematiskt att kvinnors kroppar i allmänhet, och kvinnors bröst i synnerhet, distraherar dig så till den milda grad att det påverkar ditt arbete. Det är definitivt inget vi bör vifta bort och ta lätt på. Tvärtom. Ditt besvärande problem påverkar andra människors arbetsmiljö och offentliga vardag negativt också, och behöver lösas.

Lösningen ligger hos dig.

Det är dina ögon som vandrar, det är du som inte förmår tygla din fantasi och kanalisera den på ett sätt som gör situationen hanterlig. Så dina förslag om att kräva klädkod för kvinnor på offentlig plats lämnar vi åt sidan, tillsammans med dina förslag om könssegregering och skylande möblering. Det är blindspår.

Du har givetvis också rätt att röra dig i världen utan att bli distraherad. Därför behöver du lära dig hantera en vardag där kvinnor rör sig i världen med samma självklarhet som du är van att se som ett privilegium reserverat för män. Och det finns hjälp att få. Terapi kan definitivt komma att belysa andra jobbiga aspekter i tillvaron också, så jag kan förstå att tanken tar emot, men det är ingen skam att ha känslor.

Notera det pronomen jag använder. Jag kommer inte ta någon del av ansvaret för att skaffa dig den hjälp och de hjälpmedel du behöver för att hantera dagens verklighet på ett vuxet och moget sätt. Dina handlingar är ditt ansvar. Kan du inte ta det ansvaret behöver du hjälp.

På allvar.

Annonser

Vem ska göra’t?

I kvällens skolchatt pratade vi om goda exempel, och den ofrånkomliga frågan om vem som faktiskt ska genomföra saker och ting, vem som ska se till att det finns tid att nätverka, att det utbyts idéer och delas tankar, vem som ska påverka organisationer och system så att nödvändiga förändringar genomförs kom upp ungefär i halvtid. Sedan vi bollat frågan fram och tillbaka en stund, stött den och blött den ställdes den på sin spets:

Ska lärare ta ansvar för att förändra situationen, är det inte skolledning eller politiker det ligger på?

Mitt svar är ett rakt ja, lärare skall ta det ansvaret.

Av många orsaker, inte minst för att det ligger i lärarnas eget intresse.

Dels för kårens status, rätt upp och ner – det talas mycket om hur läraryrkets status är lägre än man skulle önska, lägre än i många andra kulturer, lägre än yrkesgrupper man uppfattar som jämförbara. En aspekt av den status man efterlyser är just att ha inflytande och möjlighet att påverka skeendet och situationen. Frånhändar man sig denna möjlighet genom att säga att någon annan först måste sopa isen åt en så frånhändar man sig samtidigt den aspekten av status, och inte bara för sig själv, utan för lärare som grupp.

Dels för sin egen skull. Den lärare som väljer att nätverka, att dela med sig av sina tankar och sina idéer, att ta del av andras tankar och erfarenheter, att ta del av forskningen, att påverka situationen i den skola där hen verkar, vare sig man väljer att göra det inom organisationen som sådan eller via politiken, via media eller via nätverkande, stärker sin egen förhandlingsposition, skapar sig en stabilare plattform att verka utifrån, ökar sitt eget inflytande och därmed sin individuella status.

Men också för framtiden och för det samhälle där vi alla lever och bor. Ty ett samhälle där den generella bildningsnivån är hög står bättre rustat för förändringar, klimatmässiga, ekonomiska, sociala etc, än ett samhälle där medlemmarna är utbildade för den vardag som råder för ögonblicket och inte mer. För att vi skall nå dit igen behövs god undervisning och goda lärandemiljöer i alla delar av vårt samhälle. Det bör lärarna ta ansvar för. Idealiskt vore att lärarna inte behöver göra det ensamma, men det är bättre att lärare gör det ensamma än att ingen gör det alls.

Så ja, lärarna kan och bör ta ansvar. Någon måste börja.

Tiderna förändras

Jag läser i DN, två artiklar på samma tema.

Peter Wolodarski skriver om hur det svenska politiska landskapet förändras till något helt nytt, något vi inte upplevt tidigare här i Sverige. Inte bara under de senare åren, när vi sett socialdemokraterna sjunka som stenar i mätning efter mätning, utan på längre sikt och i mer generella drag:

Den viktigaste trenden sedan decennier är att väljarna blivit mer lättrörliga. Fler och fler byter parti mellan valen. Och allt färre är beredda att förknippa sig själva med en politisk rörelse.

Så sent som 1982 hade 60 procent av väljarna ett slags partiidentitet. Man inte bara röstade på S, M eller C utan såg sig själv som socialdemokrat, moderat eller centerpartist. Den andelen har sjunkit för varje val och landade år 2010 på 28 procent, alltså mer än en halvering. De interna spärrarna för att bryta ett gammalt röstmönster har lättat.

Det är de två statsvetarna Henrik Oscarsson och Sören Holmberg vid Göteborgs universitet som har sammanställt statistik från mitten av 1950-talet fram till idag och därigenom ger oss möjlighet att följa utvecklingen på längre sikt.

Statsvetarna i Göteborg presenterar ett rikt siffermaterial som avtecknar bilden av ett Sverige där förutsättningarna att driva politik skiftat.

Det är inte ett land där vi bryr oss mindre om samhällsfrågor än tidigare, vilket ibland görs gällande. Svensken år 2012 är till och med något mer intresserad av politik än svensken på 1960-talet, och misstron mot politiker som växte fram på 90-talet har gått tillbaka. Vi verkar åter lita på våra folkvalda.

Den stora förändringen är att vi inte längre är beredda att inordna oss i kollektiv som förr.

Klasstillhörighet och sysselsättning avslöjar inte politiska sympatier som tidigare […]

I de växande storstadsområdena är utblicken global och trendkänsligheten stor, och lockelsen att leva det urbana livet ökar. Antalet stockholmare har blivit en halv miljon fler sedan 1990; bara ökningen motsvarar det nuvarande invånarantalet i Västerbotten och Norrbotten tillsammans.

Folkrörelserna är inte borta, men de har ändrat karaktär. I ett samhälle där kommunikationen är ögonblicklig, där nätet och sociala media gör det möjligt att samordna sig på nästan ett ögonblicks varsel fyller inte traditionell möteskultur samman enande funktion längre, men mötet människor emellan är fortfarande av samma betydelse. Bara annorlunda. Våra nätverk omfattar inte bara människor i vårt närområde eller vårt arbete, de sträcker sig ut över världen.

På en annan plats i DN skriver Hans Rosling om just detta globala perspektiv:

Tiden ändrar det mesta. Det som hade hänt fram till för några årtionden sen fick vi lära oss i skolan. De snabba och plötsliga förändringarna förmedlar medierna. Men riktning, takt och mönster i de största förändringarna som gradvis men totalt omformar världen får vi varken i oss från läroböcker eller medier.

Den etablerade världsbilden är fortfarande ett ramverk byggt för att passa 1960-talets tudelade länder. I-länder med folk som på det hela taget var rika, friska, utbildade samt hade två barn per kvinna och befolkningar som slutat växa. U-länder med folk som var fattiga, sjuka, okunniga samt hade sex barn per kvinna och därför snabb befolkningstillväxt. Denna tudelade värld var så orättvis att Sverige och andra i-länder började ge utvecklingsbistånd till u-länderna för att folken där skulle få ett drägligare liv.

Men tiderna förändras, berättar Rosling:

Hjälp mig, snälla läsare, berätta för alla ni träffar att det numera till och med föds färre än 2,5 barn per kvinna i Bangladesh. Motsvarande siffra i de andra stora muslimska länderna är 3,5 i Pakistan, 2,6 i Indien, 2,1 i Indonesien och bara 1,7 barn per kvinna i Iran (lägre än i Sverige). Muslimer är som andra, när de blir friska och får det bättre så är de lika motiverade och bra som alla andra på att ta p-piller eller sätta på kondom.

[…] Endast 2 procent av svenskarna vet att antalet barn som föds per år i världen slutade öka redan 1990. Det finns nu 2 miljarder barn på jorden och antalet förväntas inte öka.

[…] Nu återstår att få slut på den absoluta fattigdomen bland de fattigaste 2 miljarderna av våra medmänniskor och att säkra tillgång till familjeplanering när de kommer ut ur fattigdomen.

Och för att göra detta behöver vi anpassa vårt biståndsarbete och vårt samarbete med omvärlden efter hur världen ser ut idag. Rosling avslutar artikeln i lösningsfokuserad och entusiastisk anda:

Lösningen är att sluta tala om i-länder och u-länder. Hälften av värdens befolkning bor nu i medelinkomstländer med mellan 1.000 och 10.000 dollar växelkurs per person i BNP. Dit kan biståndet avvecklas och samarbete i stället stödjas av Exportrådet och Svenska institutet. Biståndet bör snabbt fokuseras på de 2 miljarder som bor i låginkomstländer för att hjälpa de fattigaste att genomgå samma positiva utveckling som biståndet redan hjälpt de flesta att få del av. Vi får då en frisk, kunnig och stabil världsbefolkning som förhoppningsvis använder jordens resurser på ett varsamt sätt, väljer sina ledare, undviker krig samt köper svenska varor och tjänster (om vi klarar av att fortsätt producera nyttigheter som de vill ha).

Att världen förändras under våra fötter, mitt framför näsan på oss, överallt, samtidigt och hela tiden tas inte bara emot med entusiasm. Det är skrämmande att behöva inse att morgondagens frågor inte kommer att besvaras med dagens svar, men att dagens svar ändå är så viktiga att vi måste fortsätta söka efter dem eftersom de är det enda vi har att utgå ifrån när morgonen gryr.

.

Tre generationer

I höstas skrev jag om hur språkförändring ter sig i en populationsgrupp. Sammanfattningsvis handlar det om att första generationen får jobba hårt för att ta till sig språkförändringen, andra generationen använder den självklart men medveten om att det är en förändring och tredje använder den utan att överhuvudtaget behöva reflektera över saken.

I Expressen beskriver ledarredaktionen samma fenomen på arbetsmarknaden och i samhället. Man rynkar på ett politiskt korrekt sätt bekymrat pannan över den första generationens, som man sammanfattningsvis benämner flyktingar, kämpigare situation:

för många flyktingar blir det nya språket ett oöverstigligt hinder. Andra gånger är utbildningarna och yrkeserfarenheterna obrukbara. Det fick östeuropéer med examen i marxistisk ekonomi erfara förr; det märker soldater, bananodlare och herdar nu.

men vänder sen uppmärksamheten till andra och tredje generationens situation och konstaterar att utvecklingen går som den brukar gå:

Barn som är födda och uppvuxna i Sverige ska kunna slå sig fram på arbetsmarknaden oavsett efternamn. Och de gör det.
Nu finns det chefer som själva är uppväxta med klasskamrater som hette Androniki, Melitta, Ibrahim och Reza. De blir inte konfysa av utländska efternamn, även om de inte får rätt på alla konsonanter i polska namn. Det är ju lika lätt att göra fel på svenskar som stavar sig Svenson, Svenzon eller Svensohn.

Främlingar förblir inte främlingar när man delar vardag och referensramar, det gäller den inflyttande likaväl som den som redan befinner sig på platsen, och Expressen sätter ord på en av de viktigaste nycklarna vi har i det svenska samhället, skolan och utbildningen:

Det viktiga är att flyktingarnas barn får samma chanser i skolan som andra svenskfödda barn. På det området finns mycket kvar att göra. Men det är inte omöjligt.

Flyktingarnas barn, som Expressen kallar dem, är helt enkelt andra generationen, den som lever i det nya med självklarhet men medveten om att det är något nytt. Det är inte så konstigt, men det är intressant att sätta ord på vad som händer. Det man sätter ord på ser man.