Klasskillnaden förstärks i skolan

Sedan kommunaliseringen av den svenska skolan har betygsklyftan mellan rikas barn och fattigas barn ökat, visar en undersökning SCB gjort på uppdrag av LR, skriver SvD:

Lärarnas Riksförbund (LR) har låtit SCB granska alla niondeklassares slutbetyg över en längre tidsperiod: 1990 till 2008. Sifferbetygen byttes ut mot bokstavsbetyg 1998, men de olika betygssystemen har räknats om så att de blivit jämförbara. Granskningen visar att elevernas familjebakgrund fått ökad betydelse för studieresultaten sedan 1990. Med andra ord: klyftorna i skolan har ökat.

LR har bland annat låtit SCB granska betygsutvecklingen ur ett inkomstperspektiv. Resultat: Sedan 1990 har barn till höginkomsttagare höjt sitt betygssnitt betydligt mer än låginkomsttagarnas barn.

Resultaten av undersökningen förvånar inte, segregationen i samhället återspeglas allt tydligare i skolorna också, kommuners prioriteringar blir tydligare än någonsin när de återges i form av elevers skolresultat. Nej, jag säger inte att ett återförstatligande av skolorna vore lösningen på allt, men jag säger, och jag säger det med emfas – kommunaliseringen har gjort slarvsylta av många många människors möjlighet till en bättre framtid.

Valfriheten, säger många, var det som skapade segregationen i skolorna, ändå vill ingen ge avkall på den. DN skriver:

Så väl moderaternas skolpolitiska talesperson Margareta Pålsson, som Ylva Johansson, välfärdspolitisk talesperson för Socialdemokraterna, delar bilden av de växande klyftorna i skolan. Båda tror också att ökade kunskapskontroller och mer kompetensutveckling av lärarna, kan förbättra situationen. Valfriheten kommer ingen av dem att ge sig på:

– Vi kan inte tvinga duktiga elever att gå i mediokra skolor, vi får se till att alla skolor är bra i stället, säger Margareta Pålsson.

Ylva Johansson tror att valfriheten ökat segregationen och att den är en del av problemet, men ser inte att det går att förändra.

– Däremot är det dags att lagstifta om hur kommunerna fördelar resurserna till skolorna. Pengarna måste användas där behoven är som störst, säger hon och välkomnar idén om en parlamentarisk utredning:

Skolans roll i vårt samhälle är alldeles för viktigt för att vi inte ska försöka hitta gemensamma strategier.

Jag håller med dem, båda två. Kommunerna har visat att de inte klarar av att ta ansvar för resursfördelningen, de prioriterar utifrån helt fel grunder och resultatet ser vi tydlig. Resultatuppföljningen är obefintlig och elever går igenom grundskolan utan att tillägna sig ens de mest basala färdigheter. Det är katastrof, det är skandal, det är ett hot mot demokratin och ekonomin och folkhälsan.

Kommunaliseringen är en del, den ständigt ökande acceptansen av segregationen är en. Valfriheten är en del, och den illa behandlade LpO94 en.

Anne-Marie Körling skriver om hur den reform som genomfördes för snart tjugo år sedan gick alldeles för slarvigt till, hur styrdokument misstolkats och kopplingen till läroplanens intentioner tycks försvunnit helt. Hon ställer skolan till svars, men inte lärarna:

Jag tänker inte lägga någon skuld på lärare, vi fick LpO-94 utan att få lära oss den. Det skedde samtidigt som stora skolreformer sjösattes, kommunaliseringen kom vilket i sig är stort och omfamnade skolan på ett nytt sätt, rektors roll kom att bli en förvaltare med uppdrag mot ekonomi snarare än pedagogisk ledning, lärare fick nya kursplaner och dessa mottogs utan större förståelse eller med medvetenhet om implementering, processande och uppföljning av att lärare börjar utveckla en relation till en mål-och resultatstyrd skola.

Att det också handlade om en teoretisk förändring, från Piaget till Vygotskij, kom aldrig någonsin upp till ytan. Den socialkonstruktivistiska kunskapsyn som läroplanen omfattar blev därför inte alls förstådd eller genomförd. Det är en stor förändring att börja tänka i nya banor och mot en ny fond. Det tog många, många år att upptäcka teorierna kring vilka skolan skulle börja arbeta. Och det kräver sina dagar. Under samma tid går barn med rättigheter i skolan för att lära sig. Men Vygotskijs tankegångar kom att hamna i skymundan, och i realiteten kom Piaget och Lgr 80 att råda. Men hur skulle lärare själv förstå det här. Läroplanen LpO-94 hade vackra ord och innebörder. Läroplanen var liten i sitt omfång men så stort uppdrag och utvecklingsåtagande åt oss i skolorna. Där är alla ansvariga.

Hon har helt rätt, givetvis, det tar tid att ändra sitt sätt att tänka och se världen och sitt uppdrag. Men vi har haft gott om tid på oss, och LpO-94 är inte längre ny. Vid det här laget borde vi vara hemma i den, vi borde ha diskuterat och konferensat och utbildat oss och satt oss in i den så väl att den är en självklarhet för oss idag. Nu kommer nästa steg, och vi måste förhålla oss till det och ändra vårt arbetssätt utifrån det. Anne-Marie uttrycker återigen mina tankar bättre än jag själv:

Jag ser med oro på den nya reviderade Skola 2011 och implementeringen av den. Om detta inte äger rum med kvalitet och tilltro till lärares vilja att göra det bästa av sina åtaganden så kommer också denna läroplan att hamna i ett vacuum. Det kan vi inte tillåta oss, inte för eleverna eller för lärarna, inte för någon skola alls.

Hur ska vi bära oss åt för att inte hamna där? Hur ska vi bära oss åt så att kommunalpolitikers brist på kunskap och förståelse för sitt uppdrag inte drabbar redan utsatta barn? Hur ska vi bära oss åt för att valfriheten ska vara fri, för alla, i synnerhet för dem som verkligen behöver den?

Det första, det största och det viktigaste, såvitt jag kan se, är precis det Anne-Marie skriver om – vi måste se till att alla lärare, alla skolledare och alla ansvariga politiker, nuvarande såväl som framtida, förstår och håller sig till läroplanen. Det innebär att vi måste lägga tid och kraft på att sätta oss in i den. Vi behöver anordna fortbildningsdagar, vi behöver träffas och prata om den, och vi behöver besluta oss för att vi faktiskt ska arbeta utifrån den i fortsättningen. Inga halvmesyrer, inga provisoriska övergångsmodeller som permanentas och inte genomförs fullt ut, utan ett rejält kliv in i det nya, tillsammans alla på en gång. Alla, utan undantag.

Det kommer att kosta kommunerna pengar. Det kommer att kosta staten pengar. Det kommer att kosta tid, svett och tårar.

Det är framtiden och demokratin värd, tycker ni inte?

Läs också vad Christermagister skriver om saken. Det är klokt som vanligt.

En och annan tidning skriver också, t ex Sydsvenskan, Expressen, Affärsvärlden, Skånskan och Allehanda

Apropå kulturella markeringar och sånt

Lagom till sommarlovet har kepsdebatten flammat upp igen. Den gör det lite nu och då, Christermagister och Helena von Schantz är ett par av bloggarna som skriver om saken, och det hela tycks ha börjat med en insändare.

En keps eller en mössa är ju i första hand inte ett klädesplagg utan en social signal, en kulturmarkör och inte minst viktig en klassmarkör. Jag hör upprörda röster kämpa mot kepsar, markera mot mössor och säga saker mot slöjor, men jag hör ingen slugga mot slipsar t ex och funderar på hur det kan komma sig.

Kan det vara så att det handlar om vilken kultur det rör sig om, och kanske också vilken klass det handlar om? Det är i sin ordning, rent av önskvärt, att markera sin klass så länge klassen eller kulturen tillhör rätt grupp, men fördömansvärt om kulturen tillhör fel grupp? Att man markerar mot tröjor, väskor, knappar, kepsar etc med olagliga tryck säger jag inget om, detta handlar om annat.

Varför väcker somliga sociala markörer sån upprördhet? Är det markören eller gruppen vi reagerar på?

Svart och vitt

Drogkungen Dudus Cokes har begärts utlämnad från Jamaica till USA, berättar Expressen. Han misstänks ligga bakom inte bara drogsmuggling, utan smugglar också, enligt vad som sägs, vapen och bidrar således till brottslighet, död, våld och misär i USA. Att de vill ha honom utlämnad och få bort honom som aktör är inte alls förvånande.

Men de fattiga på Jamaica vill annorlunda, och ett veritabelt krig har brutit ut i Kingstons slum med många döda, brända polisstationer och kaos. Cokes har finansierat läkarstationer, delar ut matpaket och hans män har sett till att barn kunnat gå till skolan. Många ser honom som ett hopp om en framtid, medan andra krasst konstaterar att Cokes är en del av det korrumperade samhället i Jamaica. Han sägs ha starka kopplingar till det nya regeringspartiet, även om detta nu tycks dra tillbaka sitt stöd till honom och till synes minska Cokes handlingsutrymme.

Det är svårt för oss här på andra sidan jorden, i ett land där vi i många generationer levt ett skyddat och tryggt liv, att sätta oss in i hur verkligheten ser ut för människor i ett land där de sociala klyftorna är hisnande oöverstigbara och utanförskapet innebär hopplöshet. Men innan vi föraktfullt yttrar oss om hur de fattiga som strider för sin Dudus är ‘lika korrumperade allesammans och de har själva satt sig i den här situationen när de ställer sig på hans sida’ vore det snyggt om vi ägnade en stund åt att åtminstone försöka förstå att den som för oss är ond och farlig är för dem lika farlig, men ändå en glimt av hopp.

Livet är ett lotteri

och för många tycks det vara ett livslångt trauma att andra har det bättre, suckade den medelålders medelklassmannen. Och visst är det så – livet är ett lotteri.

Somliga växer upp i kommuner där politiker och tjänstemän satsar pengar på skolan och utbildningen, där lärarlyftet ses som en möjlighet att ta till vara och eleverna som framtida tillgångar. Andra växer upp i kommuner där fortbildning ses som en onödig utgift, fullständigt lika onödig som att täta klassrumstak eller låta elever dricka mjölk till maten.

Somliga föds som barn till ensamstående arbetslösa mammor med en nästan magisk förmåga att ge sina barn harmoni och styrka ändå, andra föds i familjer där föräldrarnas styrka inte räcker till för att hålla modet uppe när pengarna inte räcker. Ytterligare andra föds i familjer där båda föräldrarna har välbetalda jobb och gott om tid och möjlighet att ge sitt barn både upplevelser och god utbildning, oavsett hur kommunen de bor i väljer att prioritera.

Skolan är inte den stora utjämnare, men är det verkligen för mycket begärt att alla ungar i svensk skola åtminstone har ett helt tak över huvudet och lärare som har reell möjlighet att hålla sig uppdaterade både med forskning och utveckling inom sitt ämnesområde? Oavsett vilken kommun de råkar bo i?

Jag tycker inte det, vad tycker du?