Gå i kloster, Ofelia

Eftersom en stor del av fredagkvällen tillbringades i ett kloster känns det inte det minsta långsökt att ägna en stund åt att reflektera över klosterlivet.

Nej, jag har inte för avsikt att gå i kloster. Men hade jag levat för säg femhundra år sedan så hade det varit ett lockande alternativ, i synnerhet för mig som kvinna, uppvuxen i en liten ort i västernorrland, i ett samhälle där kyrkan och patriarkatet var självklara, oomkullrunkerliga auktoritetsfästen, i en familj utan kontakter i de inflytelserika delarna av samhället. I en verklighet där min framtid var utstakad, där min hälsa regelbundet skulle riskeras i barnsäng, där jag skulle behöva slita hårt hela mitt korta liv för att hålla svälten från dörren, gå mellan spisen och mjölkpallen i ur och skur, med ungarna hängande i kjolarna, i ständig rädsla för att de skulle svälta, bränna sig, gå vilse, bli bortrövade. Mina alternativ hade varit få.

Klostret hade erbjudit mig en möjlighet att göra mig fri från detta öde. En möjlighet att få mat på regelbundna tider, ett torrt och bekvämt nattläger i lugn miljö, hela och rena kläder. Jag hade fått lära mig läsa och skriva, fått möjlighet att studera och föra intelligenta samtal i bekväm och vacker miljö. Det hade gett mig möjlighet att resa, att vidga mina vyer. Att slippa riskera mitt liv och min hälsa i barnsäng, att få möjlighet att lära mig mer om läkeväxter och medicin utan att riskera bli bränd på bål. Det hade gett mig möjlighet att leva som en myndig, vuxen person i en välordnad kvinnogemenskap, mitt i ett samhälle där kvinnan sågs som en tillhörighet som vandrade från man till man. Vad vet man, jag hade kanske rent av kunnat möta en vacker kvinna och öppet förälska mig i henne? Jag hade dessutom, om jag var riktigt ambitiös och skicklig, haft möjlighet att uppnå en genuint inflytelserik samhällsposition som abbedissa i ett samhälle där kyrkan ägde en stor del av makten och inflytandet, på alla plan.

Jag är född in i ett annat slags samhälle, ett samhälle där makten ser annorlunda ut än den gjorde då, ett samhälle där mina möjligheter ser annorlunda ut än de gjorde då, där mitt kön inte gör mig till mer eller mindre myndig än andra människor. För mig är klostret inte längre en av få vägar till frihet. På andra platser i världen ser det annorlunda ut. Där kan den fristad ett liv i klostret innebär fortfarande erbjuda vägen ut i världen.

Dränk dig inte, Ofelia. Gå i kloster i stället, finn din egen kraft och ta för dig av världen.

Annonser

Pussy Riot

Ni har hört talas om dem, det ryska punkbandet Pussy Riot. Ni vet att tre av medlemmarna just dömts till två års fängelse för huliganism. Ni vet att dådet de dömdes för var ett framförande av en politiskt kontroversiell sång i en ortodox katedral. Det hävdas från officiellt håll att de i själva verket hatade och angrep religionen och de troende när de i sin sång bad jungru Maria befria dem från Putin.

Det var ett fantastiskt framförande av en fantastisk låt. Oavsett vad man tycker om låtens musikaliska kvalitéer så var det ett fantastisk framförande av en fantastisk låt, ett framförande som satt sökarljuset på, dragit omvärldens uppmärksamhet till och påverkat den politiska situationen i landet.

Punk.

Facebook, IDOL och demokrati

Det här med att ”sitta vid datorn” är på tapeten igen. Det brukar bli så när skolan är igång igen, har jag noterat. Att inte ha något konto på Facebook börjar bli samma slags statusmarkering som deklarationen ”jag ser inte på TV, möjligen någon dokumentär då och då”, alltså underförstått ”jag är lite mer intellektuell än genomsnittet, lite mer kulturell”. Nackdelen här med att inte ha något konto kan ju vara att man missar en del möjligheter att få en känsla av hur andra ser på och tänker kring intellektuella och kulturella trender. På andra håll i världen, jag tänker t ex på utvecklingen i Nordafrika, har vi dock sett vilken oerhört betydelse platser som Facebook och Twitter som kommunikationskanaler har.

Detsamma gäller de lättare underhållningsprogrammen på TV. Jag kastar sten i glashus här, det är jag mycket medveten om. Jag är en usel TV-tittare, en sån som följer en endaste TV-serie i realtid, en som inte ens går på svensk TV så de sociala fördelarna med att följa den skördar jag inte bland människor jag möter kroppsligen. Det är, i viss utsträckning, ett socialt handikapp att inte vara uppdaterad på de populära TV-showerna. Man ställer sig utanför den gemenskap som finns i att dela en erfarenhet, utanför de möjligheter till lättsamt småprat om senaste säsongen av Allsång på Skansen (trots att jag faktiskt såg ett av programmen. Måns hade fluga. Jag vet inte om han hade det i alla, men fluga är coolt.) eller IDOL-juryns grad av elakhet som fyller en viktig funktion som smörjmedel i det sociala maskineriet.

Här är IDOL en bagatell, ett i raden av tävlingsprogram trots att det är på innerligaste allvar för deltagarna. Men på andra håll i världen är betydelsen av denna sorts program samhällsomvandlande – Cynthia Scheider berättar om hur denna sorts tävlingsprogram där publiken röstar via sms förändrar klansamhällen runt om i världen. Hon berättar om Aydah Al Jahani som stod på sig mot såväl traditioner som släktingar, och hur hennes framgång i tävlingen fick släktingar och vänner som tagit avstånd från henne att inse att hennes deltagande var av godo och drog ära och heder över såväl henne som hennes anhöriga. Hon berättar också om hur Lima Sahars vänner sa till henne att hon lämnade dem för demokratin när hon deltog i den Afghanistanska motsvarigheten Afghan Star, men hur trots detta även talibaner smsat in och röstat på henne.

.

Att vi lever i intressanta tider har vi konstaterat många gånger. Facebook, IDOL och andra lättsamheter ger oss möjlighet att upptäcka fler sidor av hur intressanta de faktiskt är.

Men om ni ursäktar mig så drar jag mig tillbaka en stund, mitt program går nu…..