Skuggliv

Det är sommar,  det är varmt, solen skiner från klarblå himmel. Hjärnan går ner på lägre varv, man blir lite trögtänkt och är allmänt tacksam över att böcker tillåter läsaren att dra ner takten i handlingen.

Jag läser Jan Guillous Brobyggarna just nu. Det är den första boken i en serie om 1900-talet kallad Det Stora Århundradet, och tycks ämnad åt att beskriva såväl den tekniska som den sociala utvecklingen i Europa under förra seklet. Än en gång spelas huvudrollen av den typiskt Guillouska Övermannen – nobel, rådig, begåvad på alla områden, socialt kompetent, stilig och hövisk. Denna gången i tre upplagor, tre bröder som redan innan mer normalbegåvade barn ens lärt sig sätta samman meningar med flera ord tycks ha ägnat sig åt att konstsnideri, enklare ekvationer och ritningskonstruktion så att de, när de efter sin faders frånfälle, tillåts av sin osannolikt vackra mor att resa först till Bergen och därefter vidare till Dresden är väl förberedda för sina studier.

Guillou siktar högt och folkbildande, han vill att läsaren skall ges tillfällen att lära sig om det tidiga nittonhundratalets järnvägsbyggande, om hur rallarnas hantverkarkunskaper och ingenjörernas teoretiska kunskaper gjorde det möjligt att genomföra sådana imponerande byggnadsarbeten som t ex bron över Kleivefossen

Och visst får man lära sig lite om skärningar och fundament, ekvationer nämns i förbigående och en och annan fackterm lägger han in, men jag måste som kritisk läsare ändå vara ärlig och säga att jag förväntade mig mer. Guillou är ingen Follett, och det förväntar jag mig inte, men det hade trots det funnits utrymme att skära ner på de ingående beskrivningarna av de två huvudrollsinnehavarnas (jo, tre bröder men den konstnärlige, homosexuelle med svagaste studieresultaten försvinner raskt ut i kulissen och ses inte till mer) återkommande mandomsprov med såväl snöstormar som skalliga lejon, och ge mer utrymme till den hejdundrande tekniska utvecklingen som faktiskt ägde rum under perioden. Nu blir det bitvis smått stentråkigt under transportsträckorna där karaktärerna lovsjungs men inget händer.

Läs den, absolut, där finns guldkorn att vaska fram och en viss känsla för hur revolutionerande och betydande järnvägen varit för samhällsutvecklingen får man. Jag kommer att läsa del två också, den är trots allt huvudanledningen till att jag köpte ettan, sen får vi se om Guillou lyckas behålla mitt intresse.

Tre generationer

I höstas skrev jag om hur språkförändring ter sig i en populationsgrupp. Sammanfattningsvis handlar det om att första generationen får jobba hårt för att ta till sig språkförändringen, andra generationen använder den självklart men medveten om att det är en förändring och tredje använder den utan att överhuvudtaget behöva reflektera över saken.

I Expressen beskriver ledarredaktionen samma fenomen på arbetsmarknaden och i samhället. Man rynkar på ett politiskt korrekt sätt bekymrat pannan över den första generationens, som man sammanfattningsvis benämner flyktingar, kämpigare situation:

för många flyktingar blir det nya språket ett oöverstigligt hinder. Andra gånger är utbildningarna och yrkeserfarenheterna obrukbara. Det fick östeuropéer med examen i marxistisk ekonomi erfara förr; det märker soldater, bananodlare och herdar nu.

men vänder sen uppmärksamheten till andra och tredje generationens situation och konstaterar att utvecklingen går som den brukar gå:

Barn som är födda och uppvuxna i Sverige ska kunna slå sig fram på arbetsmarknaden oavsett efternamn. Och de gör det.
Nu finns det chefer som själva är uppväxta med klasskamrater som hette Androniki, Melitta, Ibrahim och Reza. De blir inte konfysa av utländska efternamn, även om de inte får rätt på alla konsonanter i polska namn. Det är ju lika lätt att göra fel på svenskar som stavar sig Svenson, Svenzon eller Svensohn.

Främlingar förblir inte främlingar när man delar vardag och referensramar, det gäller den inflyttande likaväl som den som redan befinner sig på platsen, och Expressen sätter ord på en av de viktigaste nycklarna vi har i det svenska samhället, skolan och utbildningen:

Det viktiga är att flyktingarnas barn får samma chanser i skolan som andra svenskfödda barn. På det området finns mycket kvar att göra. Men det är inte omöjligt.

Flyktingarnas barn, som Expressen kallar dem, är helt enkelt andra generationen, den som lever i det nya med självklarhet men medveten om att det är något nytt. Det är inte så konstigt, men det är intressant att sätta ord på vad som händer. Det man sätter ord på ser man.