#skolchatt

I kväll är det torsdag. Ja, det vill säga, det är ju torsdag hela dagen, och det innebär att klockan 20.00 möts vi på Twitter under hashtag #skolchatt för en timmes intenstiva samtal om ett skolrelaterat ämne.

I kväll om hur vi ger eleverna möjlighet att utveckla sitt språk i alla ämnen. Språkstärkande ämnesundervisning är alla lärares ansvar, inte bara speciallärares. Ämnesspråket ger nycklar till aspekter som är svåra att komma åt om man inte har begreppen, och det ger möjlighet att se samband som är svårupptäckta utan dessa nycklar. Visst kan det tyckas snällt att förenkla språket för den som, likt Tony, inte kan klara språket särskilt bra, och visst kan man argumentera att man ju faktiskt förstår vad han egentligen menar med ”denna där”, men gör vi det sätter vi upp ett krossäkert glastak över huvudet på eleven.

.

Lärandet

Anne-Marie Körling återger en dialog om läraryrket från härom morgonen:

-Ja men, ingenstans kan man läsa om det. Om man får tro tidningarna och medierna så är skolan så kass, så dålig och att det måste vara fullkomligt hemskt att jobba där, fortsatte mannen. Men så verkar det inte vara?

Ingenstans kan man läsa om vad? Verkar inte vara hur? Och vad svarade Anne-Marie på detta? Läs mer här.

Jag tänker istället prata lite om en annan aspekt av läraryrket än den som avhandlades i morgondialogen, en berikande aspekt som också borde skrivas om i tidningarna och media. Det här med lärares lärande, det som är en förutsättning för yrket, i vardagligt tal kallat fortbildning. Det här med att man som lärare aldrig blir färdiglärd, det finns alltid mer att lära, nya områden att utforska, nya rön att ta del av, nya tankar att tänka, hur ett leder till ett annat och man finner nya horisonter att häpna inför.

Låt mig illustrera med mig själv som exempel:

Under förra läsåret läste vi på Hvilan Pauline Gibbons, vi lärde oss om scaffolding, om att undervisa i språket samtidigt som man undervisar i ämnet och blev påminda om sambandet mellan tänkandet och språket. Nu läser jag Löwing och Kilborn, en bok som bygger vidare på tankegångarna från Gibbons, med fokus på språkets och kulturens betydelse i matematikundervisning. Vi pratade lite om boken på Twitter häromdagen, och det visade sig att alla inte fått ut så mycket av den. Jag finner den givande, men hade bara läst ett och ett halvt kapitel vid samtalets början (två mot slutet av samtalet, inte mycket det heller) och inte direkt hunnit reflektera över det jag läst, så jag kunde inte säga så mycket om det då. Men nu, när jag kommit lite längre, har jag en tanke om vad våra vitt skilda upplevelser skulle kunna bero på.

Ni vet de formuleringar om forskning och beprövad erfarenhet som finns i styrdokumenten? De är rätt omdebatterade, de flesta har nog åtminstone hört dem nämnas. Jag tror det kan vara så att eftersom Löwing och Kilborns bok i mångt och mycket är skriven utifrån beprövad erfarenhet, de framhåller med emfas att texten inte är en forskningsöversikt utan deras syfte är att lyfta fram och synliggöra ett antal kritiska faktorer. De talar utifrån erfarenhet, sin egen och andras, och talar mer om språkets betydelse i matematikundervisning än om matematikundervisning per se. Resonemangen bygger ofta på att läsaren redan har en åtminstone grundläggande uppfattaning om saker som språkliga register, språkförändringar inom en population, sociokultur, scaffolding etc. Har man inte det tror jag att man vinner på att läsa Gibbons innan man läser Löwing och Kilborn. Hon ger en forskningsbaserad grund att stå på och därmed blir läsningen mer givande. Tror jag.

Detta i sig är ytterligare en viktig del i fortbildningen som fenomen: jag påminns hela tiden om hur det är att lära sig, hur viktigt det är att man faktiskt har den grund att bygga vidare på som läraren (eller läromedlet) förutsätter att man har, och hur viktigt det är att försöka försäkra sig om att eleverna har denna grund innan man dundrar vidare.

Jag gläds åt det informella, oplanerade givande samtalet på nätet, på Twitter, på Facebook, i bloggosfären, på andra sociala media. Det gör mitt lärande rikare och mer givande (dessutom fick jag en hel hög intressanta lästips att gå vidare med) att ta del av andras tankar och perspektiv. Det borde tidningarna också skriva om, tycker ni inte?

Ödet? Tillfällighet? Tur?

Det hela började med ett telefonsamtal med en kär vän. Jag gick utomhus, eftersom jag stått i köket tillsammans med kollegor, och eftersom vi nyss börjat efter sommarlovet och har mycket att prata om. Allt var bra med kära vännen, och medan vi stod där och hon berättade om en fantastisk resa hon gjort under lovet och jag gladdes i hela min själ med henne för denna resa stod jag och sparkade lite i gruset, sådär lite tankspritt som man gör när man pratar i telefonen.

Och plötsligt bara dök den upp.

Coraline looked down at her hand, surprised: it was just a stone with a hole in it, a nondescript brown pebble. 

Och som ni ser går det utmärkt att kika rakt igenom hålet, trots att det faktiskt inte är mycket större än ett knappnålshuvud:

Tur, tillfällighet eller ödet? Tsk, det spelar väl ingen roll, jag är glad, både att höra vännens röst och att hitta det jag letat efter hela sommaren.

Nu är det hjul igen

Hjul – praktiska saker. En enorm teknisk revolution en gång i tiden, plötsligt, som genom ett trollslag, blev det möjligt att transportera tunga, otympliga föremål utan att bära dem hela vägen, att överföra kraft från forsande vatten till att stampa vadmal eller mala mjöl, transportera sig själv och valfritt bagage över långa sträckor utan att behöva bära bagaget på ryggen.

Vilken grej!

.

Jag undrar, förresten, hur det kan komma sig att man inte konstruerat en bil som utnyttjar rörelseenergin i de snurrande hjulen för att driva motorn? Är det för svårt för dagens ingengörer? Nå, morgondagens är många gånger smartare så det ordnar sig nog med tiden.

Poängen är ju att hjulet behöver inte vare sig uppfinnas eller kluras ut, det finns redan, färdigt att vidareutvecklas och användas på nya och gamla sätt. Både bildliga och bokstavliga hjul. Det är fritt fram för alla att använda.

Jag gillar den tanken.

Språk är makt

Elever med ett fattigt språk, oavsett om de har svenska som modersmål eller inte, kommer inte lyckas nå skolframgång om inte vi i skolan ger dem verktygen att lyckas. Det är skolans uppgift. Där misslyckas vi.

Anna Kayas sammafattning av den andra delen i Zarembas reportageserie om den svenska skolan är klockren. Den som har en begränsad förmåga att uttrycka sig har en begränsad förmåga att kommunicera, förmedla sitt budskap, övertyga, nå fram. Det är lätt att man blir betraktad som mindre vetande, som en person med begränsad fattningsförmåga, som lite dum om man inte kan uttrycka sig. Om ens språkliga begränsningar gör att man inte riktigt förstår allt som sägs riskerar man att bli manipulerad och lurad. Man missar en massa information och kan hamna i underläge eller rent av utanför all gemenskap på grund av missförstånd.

Jag har varit på föreläsning idag, professorerna Pauline Gibbons och Maaike Hajer talade om vikten av att undervisa språklärande i alla ämnen. Innerligt inspirerande, spännande, viktigt och angeläget! Jag behöver smälta det innan jag skriver mer.