#skolchatt om organisation och schema

Det är torsdag igen, och som traditionen bjuder börjar #skolchatt klockan 20.00. Ämnet denna vecka är organisation och schema, med särskilt fokus på vad som fungerar väl i olika sammanhang, och vad det är som gör att faktiskt fungerar.

Vi pratar ofta mycket om vad som INTE fungerar, om raster som är för korta, om planeringstid som inte räcker till etc, men nu provar vi att närma oss frågeställningen från ett annat håll. Genom att lyfta och titta på exempel på vad som fungerar hoppas jag vi kan lära oss av varandra inför nästa läsår, och låta de goda exemplen sprida sig som ringar på vattnet.

Vilken är den optimala tiden att börja om morgnarna? Bör vi organisera om skolåret i tre terminer med färre lektioner per vecka? Hur lång bör en lektion egentligen vara? Hur många elever bör varje lärare undervisa? Hur många lärare bör varje elev möta under en skolvecka? Hur lång tid behöver en lärare mellan lektioner? Och hur långa raster behöver eleverna? Vad säger forskningen? Vad säger erfarenheten?

Välkomna att delta i samtalet, 20.00 på Twitter.

Som man frågar får man svar

När jag var barn var ett av de populära skämten att slå vad med någon om något, och formulera villkoren ungefär såhär:

Om jag vinner får jag femtio öre av dig (det var länge sen, det fanns både ettöringar, tvåöringar, femöringar och tioöringar. Femtio öre var inte mycket, men det var en del, särskilt för den som var liten), och om du vinner ger du femtio öre till mig.

Om man var noga med betoningen, och personen man vände sig till inte hört skämtet på ett tag, kunde man faktiskt komma undan med det. Åtminstone tills vadet var avgjort, man förlorat och det blev dags att övertyga den andre om att denne ändå skulle betala.

Denna lustighet dyker upp i mitt minne när jag hör någon ställa den vanligt förekommande frågan om vad som händer med barns lust till lärande:

När barn är små, fem sex sju sådär, då älskar de att lära sig saker. Men sen händer något, och när de är i tonåren tycker de plötsligt att skolan är det tråkigaste som finns. Vad är det som händer med dem, egentligen?

Svaret är helt enkelt att förutom att de får lite större fötter och börjar experimentera med sitt utseende och sin person så är svaret på frågan: Hörru, du ändrar ju helt på förutsättningarna mitt under frågan! Vad är det egentligen du vill veta?

Tonåringar skiljer sig inte anmärkningsvärt från sjuåringar när det gäller nyfikenhet, de älskar att lära sig nya saker, att lära sig bemästra områden de aldrig vågat närma sig, att lära sig kommunicera på nya sätt, att finslipa sina kommunikationsfärdigheter på välbekanta sätt. De fröjdas åt att få experimentera, prova sig fram, köra in i återvändsgränder och prova igen. Deras tålamod är oändligt när det gäller att hitta minsta beståndsdel i något de fascineras av.

Däremot är de påtagligt ofta måttligt roade av att sitta vid fula bord i fula, illa uppvärmda rum, av att fylla i tråkiga stenciler eller läsa i gamla trasiga böcker om inaktualiteter. De tappar snabbt intresset om de redan från början vet att de ändå inte kommer hinna göra klart det de påbörjar, vad det nu kan vara, och de lägger ingen större energi på sånt de finner onödigt eller självklart.

Och det är ju i och för sig rätt sunt.

Så ställ istället frågan:

Trots att tonåringar älskar att lära sig saker och ting och är obändigt oändligt nyfikna tycker de påfallande ofta att skolan är fruktansvärt tråkig och meningslös. Tonåringar är som de är, det kan vi inte ändra på. Så hur kan vi råda bot på detta?

så tror jag svaret kan bli både intressant och givande.

Sen kan vi vuxna ägna oss åt den tråkigt nödvändiga oundvikliga frågan om vem som ska betala, det behöver inte tonåringarna tänkta på. Det är krävande nog att vara tonåring idag som det är.

Att smida en tankekedja

För en liten tid sedan skrev jag lite om studieteknik, om hur det för mig är av avgörande betydelse att jag har stora sjok av tid till mitt förfogande när jag ska skriva, bygga eller planera något. Kanske är det ett personlighetsdrag, kanske är det ett ADHD-drag, kanske är det ett typiskt utslag av akademisk fnatt, men faktum kvarstår – jag behöver långa, obrutna tidssjok helt ifred för att kunna smida de långa tankekedjor som krävs för att jag ska kunna producera.

Innan de är färdigsmidda är de oerhört sköra, kedjorna, de faller samman i sina beståndsdelar om alltför stora delar av verkligheten tränger sig in – om någon kräver mitt fokus och pratar med mig om något annat, om någon ringer på dörren eller, ve och fasa, om telefonen ringer faller kedjan till golvet och går i tusen bitar, och jag får börja om från början igen.

För att ge omgivningen utrymme att leva sitt liv som vanligt omkring mig utan att behöva tassa på tå eller ha min musik dundrande mot sina trumhinner använder jag hörlurar, och i hörlurarna drar jag upp volymen tillräckligt mycket för att jag inte ska störas av att folk omkring mig lever sina liv.

Men det är svårt att förklara för människor som lever på annat sätt att fast jag är hemma och fast jag bara sitter vid datorn med musik i hörlurarna så är jag inte tillgänglig en sån här gång, och jag uppskattar inte alls en vänlig inbjudan om att komma ut och sitta i solen och dricka kaffe en stund. En paus innebär inte en vilostund, en paus innebär att kedjan faller, och jag får göra om bitar av det jag gjort. Har jag riktigt otur är alla de timmar jag lagt ner den dagen förgäves, och jag får börja om från början.

Jag tänker mig att jag inte är unik i detta, även om de reaktioner jag möter antyder att jag nog inte är helt som de flesta heller. Och jag tänker vidare att det nog skulle vara bra för de elever som är som jag att det vore lättare att ta till sig det vi i skolan vill förmedla om vi möblerade klassrummen lite annorlunda, skapade utrymme att sitta ifred med eluttag bekvämt till hands till exempel; om vi lade schemat lite mer flexibelt, med utrymme för reflektion över det som varit innan man måste gå vidare till det som kommer; och om vi planerade våra lektioner med utrymme för den som så önskar att dra sig tillbaka med sina tankar samtidigt som den som så önskar samtalar. Utan att en stör eller störs av den andra.

Hörlurar. Jag tror vi behöver mer hörlurar i klassrummen. Stora hörlurar så att man signalerar på långt håll att man är upptagen. Ljus spelar också roll, det är en del av möbleringen. Vad mer?