När jag var barn var ett av de populära skämten att slå vad med någon om något, och formulera villkoren ungefär såhär:
Om jag vinner får jag femtio öre av dig (det var länge sen, det fanns både ettöringar, tvåöringar, femöringar och tioöringar. Femtio öre var inte mycket, men det var en del, särskilt för den som var liten), och om du vinner ger du femtio öre till mig.
Om man var noga med betoningen, och personen man vände sig till inte hört skämtet på ett tag, kunde man faktiskt komma undan med det. Åtminstone tills vadet var avgjort, man förlorat och det blev dags att övertyga den andre om att denne ändå skulle betala.
Denna lustighet dyker upp i mitt minne när jag hör någon ställa den vanligt förekommande frågan om vad som händer med barns lust till lärande:
När barn är små, fem sex sju sådär, då älskar de att lära sig saker. Men sen händer något, och när de är i tonåren tycker de plötsligt att skolan är det tråkigaste som finns. Vad är det som händer med dem, egentligen?
Svaret är helt enkelt att förutom att de får lite större fötter och börjar experimentera med sitt utseende och sin person så är svaret på frågan: Hörru, du ändrar ju helt på förutsättningarna mitt under frågan! Vad är det egentligen du vill veta?
Tonåringar skiljer sig inte anmärkningsvärt från sjuåringar när det gäller nyfikenhet, de älskar att lära sig nya saker, att lära sig bemästra områden de aldrig vågat närma sig, att lära sig kommunicera på nya sätt, att finslipa sina kommunikationsfärdigheter på välbekanta sätt. De fröjdas åt att få experimentera, prova sig fram, köra in i återvändsgränder och prova igen. Deras tålamod är oändligt när det gäller att hitta minsta beståndsdel i något de fascineras av.
Däremot är de påtagligt ofta måttligt roade av att sitta vid fula bord i fula, illa uppvärmda rum, av att fylla i tråkiga stenciler eller läsa i gamla trasiga böcker om inaktualiteter. De tappar snabbt intresset om de redan från början vet att de ändå inte kommer hinna göra klart det de påbörjar, vad det nu kan vara, och de lägger ingen större energi på sånt de finner onödigt eller självklart.
Och det är ju i och för sig rätt sunt.
Så ställ istället frågan:
Trots att tonåringar älskar att lära sig saker och ting och är obändigt oändligt nyfikna tycker de påfallande ofta att skolan är fruktansvärt tråkig och meningslös. Tonåringar är som de är, det kan vi inte ändra på. Så hur kan vi råda bot på detta?
så tror jag svaret kan bli både intressant och givande.
Sen kan vi vuxna ägna oss åt den tråkigt nödvändiga oundvikliga frågan om vem som ska betala, det behöver inte tonåringarna tänkta på. Det är krävande nog att vara tonåring idag som det är.
Gilla detta:
Gilla Laddar in …