Det opinionsmäts en hel del i Sverige just nu, det har ju precis varit Almedalsvecka med sedelbränning och andra festligheter och intresset för att få veta vilket utslag de olika utspelen och kampanjerna gett är såklart stort. Men, berättar SvD, inte hos alla:
Socialdemokraternas partiledare Mona Sahlin är mycket kritisk till störtregnet av opinionsmätningar.
–Någonstans finns det ett tak för när dessa mätningar till slut gör politiken till en tummelplats för procent istället för visioner, säger hon.
Mona Sahlin menar att det finns en risk att mängden mätningar, inte bara de som handlar om partisympatier utan också dem där olika sakfrågor uppmärksammas, skapar ”fega” politiker som lyssnar för mycket till opinioner istället för att navigera efter den egna kompassen.
Mona Sahlin varnar för att anonyma opinionsbildare och lobbyister, som ”inte går att rösta bort”, får en allt större makt.
–Det är en fara. Men det är upp till oss själva i den politiska världen att stå pall för ett sådant tryck.
Visioner i all ära, även om det varit lite njugg tilldelning av dylika i den här valrörelsen hittills där gnäll på motståndarna tycks vara huvudtaktiken (men det kanske tar sig nu efter Almedalen) men jag tycker mig också se en risk i Sahlins resonemang – opinionsmätningarna ger en indikation om hur människor uppfattar och uppskattar politikernas arbete. Att vilja minska antalet opinionsmätningar kan visserligen ge politiker mer självförtroende, men det är inte automatiskt något gott.
Opinionsundersökningar i politiken har lite samma funktion som utvärderingar i skolan – ett sätt att få en aning om hur ‘den andra sidan’, oavsett om den består av väljare eller elever, uppfattade och upplevde det man gjorde. Ibland får man beröm, ibland får man däng i utvärderingar, och samma sak gäller i opinionsmätningar.
Lite som slaven i Ceasars vagn, vars uppgift var att påminna honom om att även han var dödlig, tjänar opinionsmätningar och utvärderingar som en påminnelse till oss att behålla huvudet och minnas att även vi är människor, och att vi bör göra det vi gör så bra som möjligt. Inte för att få beröm eller många röster, utan för att någon annan tar konsekvenserna av våra handlingar.
You're no different to me 