Vår nya sköna värld

Det kan hända att jag är en liten aning besatt av det faktum att det äntligen är 2013. Ha tålamod, jag vänjer mig snart, men det är ett så coolt årtal. Det är det första året i världshistorien då tonåringar som aldrig någonsin levt i nittonhundratalet vandrar i världen!

Det är en ny tid, en ny värld. Det antyds dock att i denna ny värld laggar många svenskars världsbild en aning:

I biståndsmyndigheten Sidas årliga undersökning gav bara 5-7 procent rätt svar på frågor om levnadsförhållanden i andra länder. De flesta trodde på siffror som slutade vara sanna för flera decennier sedan.

Professor Hans Rosling som forskar om hälsa och andra välståndsfaktorer och försöker nå ut med sin statistik, blir riktigt upprörd när TT visar honom undersökningen.

-Vi får ju ingen effekt alls!

Det här med miljön till exempel. Det är något som angår oss alla, och därför är det viktigt att vi faktiskt gör oss mödan att sätta oss in i hur det egentligen ligger till och inte bara slentriantycker som vi alltid tyckt. Rosling fortsätter:

Som att fortfarande så många tror att det är folkökningen som är problemet i miljöfrågan. När det är vi, den rikaste miljarden, som står för koldioxidutsläppen – bara det att vi har flyttat fabrikerna till Kina.

Det är vi. Med vår rätt obekymrade inställning till fossila bränsen, med våra konsumtionsvanor, med våra matvanor. Men hav förströstan: Det går att göra skillnad med så små förändringar i sina val att man knappt märker av dem i vardagen, det tror jag de flesta vet, och man höjer faktiskt sin egen högst personliga livskvalitet när man väljer hållbart. Det är ingen uppoffring, det är en belöning. Behandla det så. Var stolta över er själva när ni väljer de ekologiska äggen fast  ni fick ägna en stund åt att leta efter dem. Sträck på er i kön i lunchrestaurangen när ni med självklarhet valt det vegetariska alternativet eftersom det är måndag. Ta ett par små danssteg i glädje över att ni varken behöver betala parkeringsavgift, leta ledig ruta eller bidra till bilköerna när ni går från busshållsplatsen över parkeringen in till jobbet.

En av de industrinäringar det handlar om är, som väl alla om inte förr lärde sig under SAABs plågsamma dödsdans, bilindustrin. Bilen var ikonisk för förra århundradet, en i det närmaste självklar statusmarkör som påverade alla delar av vårt samhälle. Christer Ljungberg skriver i Sydsvenskan:

Tidigare har människor skaffat sig bil när de fått råd och därmed utökat sin rörlighet väsentligt. Den ökade räckvidden, byggd på billig fossil energi, har i sin tur gjort att folk har kunna arbeta längre ifrån sina hem och möjliggjort ökad handel. Men det har också inneburit att många människor har kunnat bo i villa och handla på shoppingcenter långt utanför stadskärnorna.

Men världen förändras, generationer skiftar och det som var vardag i går är nostalgi medan vardagen ser annorlunda ut. I dag vill allt fler bo i städer, och ” I såväl Europa, Australien och Japan som i USA minskar bilresandet”. Bilen är inte längre en statusmarkör och många unga struntar helt enkelt i att ta körkort, reser kollektivt, cyklar och/eller använder sig av bilpool. Efterfrågan på bilar sjunker, vi ser det i hur bilindustrins självklara ställning i förra århundradet blir en historisk fotnot och städer och samhällen förändras:

Den amerikanske stadsbyggnadsforskaren Richard Florida säger i sin senaste bok The Great Reset, att vi nu ser en ny typ av rumsliga åtgärder som skapar framsteg. Den täta staden, med sin möjlighet till möten, samarbeten och ett attraktivt stadsliv, skapar tillväxt och utveckling. Och städerna binds samman av snabbtåg som ger tillgänglighet utan att fylla innerstäderna med improduktiv mark för parkering. Att Kina bygger ut för höghastighetståg är inte förvånande.

Världen förändras omkring oss. Tonåringar som aldrig någonsin andats en enda andetag nittonhundratalsluft rör sig omkring oss nu, och de blir fler för varje dag som går. Världen är för alltid förändrad, och det måste vi förhålla oss till. Hans Rosling sammanfattar sina tankar inför det som kommer:

han är glad att ”folk har fattat att det inte är biståndet som är viktigast för att göra världen bättre, utan sådant som fred, utbildning och hälsovård”.

-Men demokrati är överskattat och fri handel underskattat när det gäller att undanröja extrem fattigdom, konstaterar han.

Fred, utbildning och hälsovård.

Ok, då kör vi.

Annonser

Ett inlägg om grytstek

Har ni hört den, sägs det, sanna och om inte så helt definitivt sannolika historien om kvinna som, genom att redan från det hon var liten tös hjälpa mamma i köket, lärt sig laga en fantastisk grytstek?

Inte? Oj! Jo, det var såhär:

Kvinnas make älskade just hennes sätt att laga grytstek, så varje månad, den första söndagen i månaden, lagade hon just denna rätt. Barnen älskade den också, och när de växte upp kom de hem med sina respektive just denna söndag för att njuta. Så en dag ringde hennes äldsta dotter upp sin mor och bad om receptet – hennes makes chef skulle komma på middag och hon ville såklart imponera, och vad kunde vara mer imponerande än denna fantastiska rätt? Mamman blev glad, och började förklara hur man lagade rätten. Halvvägs in i receptet förklarade hon:

-Så, nu har du kryddat köttet och förberett grönsakerna. Nu skär du av en bit av köttet, ungefär en halv decimeter, och lägger den biten vid sidan av i grytan.

-Vad sa du? Varför ska jag göra så? Ser det inte trevligare ut med en hel köttbit?

-Nej, så gjorde alltid din mormor, och så har alltid jag gjort!

-Men varför? Jag förstår inte!

Kvinnan upprepade sin förklaring, och fortsatte sen förklara hur rätten skulle lagas. Men dotterns fråga hade fått henne också att börja fundera, så hon ringde upp sin egen mamma och frågade, och fick exakt samma svar som hon gett sin egen dotter.

-Så gjorde alltid din mormor, och så har alltid jag gjort!

Nu var hon riktigt nyfiken, kvinnan, så hon tog och åkte till det vackra och trivsamma äldreboende där hennes egen mormor framlevde sina sista år, och ställde sin fråga.

-Åh, kära du, vilken fråga! Min gryta var för liten, så jag var tvungen att skära av änden på steken och lägga den intill för att få plats med den, log den gamla kvinnan.

Vi gör så, lite till mans, visst gör vi? Skär av en bit av steken utan att reflektera över varför, bara för att så har man alltid gjort. Vi kallar det ibland traditioner, ibland sedvänjor, ibland vedertagen erfarenhet. Men vet ni vad, oavsett vad man kallar det så är det en god idé att då och då stanna upp och ställa sig rumpnissefrågan:

-Voffo gö’ vi på detta vise’?

Ibland blir svaret något helt annat än vi trodde det skulle bli, och vips har vi fått ett nytt perspektiv på saken.