Lärarutbildningens ansvar?

Problemet med att studenter kan komma in på lärarutbildningen med förkunskaper som räcker till 0.1 på Högskoleprovet är varken vad det gör med statusen för lärarutbildningarna eller för lärarkårens framtida status. Problemet är att det finns elever som gått ut svenskt gymnasium, med behörighet att söka lärarutbildningen, som skriver 0.1 på Högskoleprovet.

Vi ser i dag, vare sig vi vill prata om saken eller inte, hur svenska skolelevers kunskaper sjunker. Inte alla, inte överallt, men för många. Tillräckligt många för att vi har skäl att förbereda oss för att vi kommer att behöva hantera en social krutdurk i framtiden. Tyvärr rör sig upprördheten jag ser över detta oftare kring det faktum att media inte skriver om ‘goda exempel’ än kring hur ett samhälle påverkas, på kort och lång sikt, av att den generella bildningsnivån sjunker, att grupper av människor helt enkelt får en genomkass utbildning med allt vad det innebär av begränsningar av möjligheter att påverka sina livssituationer, bli anställda, med hälsorisker och ekonomiskt och socialt desperata förhållanden.

Vad säger ni, börjar det bli dags att göra något åt saken?

Annonser

Vacker

I ett kommentarsfält någonstans i bloggosfären berättar någon att h*n upptäckt Eminem, fångas av drivet och upplever att det nog är så att Eminem har något han verkligen vill säga, även om personen inte riktigt förstår vad.

Och visst är det så. Eminem har, som många i hip hop, väldigt mycket att säga som är väldigt mycket värt att lyssna på, och han säger det i ord och bilder, i rim och melodi. Jag avstår att länka, eftersom det blev lite skämskudde över det hela när personen i fråga koketterar en aning med att orsaken till brist på förståelse är att h*n inte orkat sätt sig in i texterna…

Men för er som faktiskt orkar och vill:

So why don’t you all sit down

Listen to the tale I’m about to tell

Hell, we don’t gotta trade our shoes

And you ain’t gotta walk no thousand miles

In my shoes, just to see

What it’s like, to be me

I’ll be you, let’s trade shoes

Just to see what it’d be like

To feel your pain, you feel mine

Go inside each others minds

Just to see what we’d find

Look at shit through each others eyes

Don’t let ‘em say you ain’t beautiful

They can all get fucked, just stay true to you

So don’t let ‘em say you ain’t beautiful

They can all get fucked, just stay true to you

.

Kunskapsklyftor i #skolchatt

Det är torsdag igen, och torsdag innebär ju traditionsenligt #skolchatt klockan 20.00. Den här vecka är ämnet Kunskapsklyftorna i svenska skolor, och vad vi kan göra åt dem.

Det är ett brännande aktuellt och oerhört viktigt ämne, och jag ser fram mot ett konstruktivt samtal. Det är så lätt att man halkar över i vems fel det är att saker är som de är, och plötsligt helt tappar sikte på vad man själv faktiskt kan påverka och förändra i sitt sammanhang. Just därför är jag extra glad åt ett tillfälle att fokusera just på vad vi, som lärare, skolledare, elever, studenter etc faktiskt kan göra.

Välkomna att ta del av samtalet i kväll klockan 20.00.

Skiftesföreläsning

En måndagkväll i maj tillbringas lämpligen på föreläsning, T ex på Orkanen, där terminens sista skiftesföreläsning handlar om skolval och kunskapssegregationen i skolan.

Malmö och Landskrona är båda exempel på ekonomiskt och socialt segregerade städer. Tydligast har bilden varit när det gäller bostadssegregation. Men ny forskning visar att även kunskapsklyftorna växer – en utveckling som kan cementera all annan segregation.
– Vad händer med undervisningen när de motiverade eleverna försvinner från skolan? Det är en grundfråga som Anders Jakobsson, professor i utbildningsvetenskap vid Malmö högskola, studerat och som knyter an till de larmrapporter som Lärarnas riksförbund och Skolverket nyligen lagt fram.

Jag tycker mycket om konceptet med öppna föreläsningar, och jag tycker ännu mer om att leva i en tid där de faktiskt finns tillgängliga för alla som har tillgång till en internetuppkoppling och någon form av dator. Skiftesföreläsningarna i Orkanen ges ungefär en gång i månaden under läsåret, de är oftast intressanta och givande, och alltid öppna och gratis, och alla är välkomna. De finns dessutom tillgängliga på nätet, så att även den som inte råkar befinna sig i Malmö vid rätt tidpunkt har möjlighet att ta del av dem.

Och ett alldeles särskilt tack till Mats som alltid påminner när det är dags!

Kristdemokrat i safaritankar

Överklassafarin till Saltsjöbaden härförleden möttes av äggkastande, skrikande ungdomar. Nu berättar DN att KDs verksamhetschef Patric Rylander föreslår motsvarande arrangemang, men till ett annat sorts bostadsområde:

Ordagrant har KD-toppen uttryckt sig så här om önskvärda inslag under safarin: ”Bland annat ska det finnas en hög andel socialbidragstagare, vanartiga skrikande ungdomar, enbart bestå av hyresrätter i miljonprogrammet, nedlagda butiker, utarmad samhällsservice, vara slitet och mängder med klotter.”

Att politiker faktiskt ger sig ut i världen och besöker alla slags områden är i sig ingen dum idé alls, men det tycks inte riktigt vara den sortens besök Rylander har i åtanke. Kanske hade han, som han själv säger, bara i åtanke att underhålla sina drygt 800 Facebookvänner?

Visst var det olämpligt uttryckt på det sättet. Framför allt om jag kunde ana vilken spridning det skulle få. Jag skriver i första hand för mina vänner och jag skriver ofta med lite ironi och med glimten i ögat. Ibland blir det kanske lite olämpligt formulerat och det var det kanske den här gången, säger Patric Rylander, med bland annat en filosofie kandidatexamen i idéhistoria och studier i journalistik i sitt cv – och 889 vänner knutna till sitt Facebookkonto.

Men ärligt talat, vid det här laget borde det vara allmänkunskap, i synnerhet bland människor med så offentliga positioner som Rylander, att det man skriver på Facebook är lika offentligt som det man säger i en radiointervju. Så jag tror faktiskt att Rylander skrev detta fullt medveten om att det skulle komma att spridas. Däremot tror jag inte han väntat sig annat än igenkännande och instämmande småskratt – och bara det är skäl nog till att han faktiskt borde besöka de bostadsområden han beskriver.

Inte på safari, för att beglo och låta sig mysrysigt förfäras, utan för att möta och tala med de människor som bor där och upptäcka att de, liksom han, är människor.

Han kanske kan söka inspiration i den unge judiske killen, han som det fortfarande pratas om 2000 år senare?

.

I en värld av kaos är skolan trygg

För barn som befinner sig i en utsatt situation – det kan handla om att befinna sig på flykt från krig eller naturkatastrofer, om traumatiska händelser i familjen, det kan röra sig om social utsatthet, om fattigdom, om missbruk eller plötsliga oförutsedda kulturella eller politiska förändringar som orsakar otrygghet i barnets vardag – spelar skolan en oerhört viktig roll. Inte enbart, och inte automatiskt i första hand, som kunskapsförmedlare, utan också som trygghet, stabilitet, struktur och något man kan lita på att det återkommer i en tillvaro där mycket annat är kaotiskt.

Professor Håkan Stattin har i en undersökning kallad Sju Skolor tittat på situationen i sju skolor i Örebro, och har där funnit

att en demokratisk skola i utsatta områden gör att elever känner sig trygga, respekterade och till och med längtar efter att få gå dit. Skolan blir en trygg plats i en annars orolig tillvaro

Tyvärr är det ju inte alltid så att det i svenska kommuner satsas resurser på att skapa goda barnmiljöer i utsatta områden, det gäller skolan såväl som andra områden. Och det är lite synd, för vi som samhälle har allt att vinna och inget att förlora på att göra det. Stattins undersökning visar nämligen detsamma som t ex Gradillas visade med sitt exempel:

Resultaten visar att ungdomar i utsatta områden är mer positiva till skolan och att de upplever skolan som mer demokratisk än sin jämnåriga i privilegierade områden. Ungdomar i utsatta områden känner sig mer tillfreds och har bättre relationer till sina lärare. De längtar oftare till skolan under helger och lov.

Och inte nog med det:

Ungdomar som trivs i skolan presterar bättre än de som inte trivs

Så att inte satsa resurser på skolor i utsatta områden är bara dumt.

Den rasande skolan

Aftonbladet inleder en ny serie de kallar Skolraset i det uttalade syftet att

syna skolan i sömmarna så att vi kan bli bäst i världen igen

och reaktionerna uteblir inte. Det är förmodligen inte tanken heller, tvärtom, föreställer jag mig, söker man just den effekten när man väljer ett så provocerande namn på en reportageserie.

Det som bekymrar mig mer än något annat är hur många av de lärarröster jag hör höjas mot det inledande reportaget om hur drastiskt olika skolverkligheten och vilka konsekvenser för framtidsförutsättningarna detta får för elever i olika högstadieskolor i olika kommuner i landet höjs mot det faktum att man skriver om detta. Om man inte vet bättre skulle man kunna få intrycket, om man lyssnar, att den verklighet som beskrivs i Aftonbladet och i Zarembas artikelserie i DN inte alls existerar i Skolsverige utan vore rena förtalet. Eller, vilket vore ännu värre, att den visserligen existerar men att den tillhör den del av verkligheten man inte får prata om.

Men så illa kan det väl inte vara?