Folkbildning och framtid

Segregationen har ofta lyfts fram som det stora problemet i svensk skola – större än kommunaliseringen, större än bristande ämneskunskaper hos lärare, större än illa underhållna lokaler, illa skött städning, dålig skolmat osv.

Nu hör jag för första gången antydas, öppet och från flera håll, att det här med segregering, det är något vi bara har att acceptera. Det bara är så, att vilka vägar som skall öppnas för en på arbetsmarknaden och i framtiden avgörs av var man bor och växer upp är inget vi som samhälle kan göra något åt. Vi har inte råd med en högklassig skola till alla, vi måste acceptera att vissa kan vi ge god utbildning, vissa får nöja sig med grunder och en och annan kommer att sjunka, och så är det bara.

Nej, så är det inte bara. Vi kastar bort enorm potential om vi bestämmer oss för att unga människor från område X får nöja sig med en lägre nivå på sin utbildning, medan ungdomar från område Y även utan särskild begåvning är dem vi satsar på eftersom deras föräldrar befinner sig i en önskad position i samhället.

Folkhögskolorna har befunnit sig en omställningsperiod under de senaste åren, deltagarprofilen ändras, de ekonomiska villkoren ändras både för skolor och för deltagare. CSNs nya regler slår hårt mot folkhögskolorna, många söker sig till folkhögskola efter att ha försökt men inte lyckats i andra skolformer och dessa tidigare missade försök kan sätta käppar i hjulen när det gäller studiefinansieringen. Ändå finns vi kvar, och vi envisas med att erbjuda utbildning till dem som kommer även från område X. Och område Y. Och Z, B och L därtill. Vi har nämligen en idé om att det är klokare att höja den genomsnittliga kunskapsnivån i ett samhälle än att satsa enbart på dem från vissa socialgrupper. Och det är inte bara vår idé.

Vårt uppdrag från staten är just detta, att jobba för att höja den allmänna bildnings och kunskapsnivån i landet och bidra till att utjämna utbildningsklyftorna. Vi ska jobba för att stärka och främja demokratin, och bidra till att ge människor ökade möjligheter att påverka sin livssituation. Jag vet inte hur Nyamko Sabuni, den minister som fått ansvar för folkbildningen, ser på folkhögskolorna, jag har inte hört henne prata om dem alls, men jag hoppas innerligt att hon förstår hur viktigt vårt uppdrag är, och att hon är villig att tillsammans med oss jobba för att fler ska ha möjlighet till den andra, tredje eller fjärde chans till utbildning som folkhögskola ofta är.

Vill hon lära sig mer om folkhögskolor är hon välkommen att besöka oss om hon befinner sig i närheten. Ja, det gäller ju er alla, förstås!

Annonser