Vi och de, födda till att tjäna oss

Ni har hört det. Många gånger, ni har kanske till och med sagt det i en känsla av självförträfflighet, nöjda med att ha tagit ställning för Det Goda. Varianterna på det där rejäla argumentet, med den alltid outsagda men tydligt självrättfärdigt segregerande undertonen som trumfar in skillnaden mellan ett omfamnande Vi och ett distanserande De:

Utan invandrare skulle Sverige stanna – ingen skulle köra taxi, städa, ta hand om våra gamla, baka våra pizzor, ta hand om våra barn etc etc

Människor fullständigt som alla människor i alla aspekter, sorteras med ett präktigt tonfall av glättad tolerans in i en självklar position av tjänstemännens tjänstefolk, medelklassens guldkant i tillvaron, de svagares stöd och hjälp.

Sålunda har en av grundstenarna till dagens parlamentariska situation lagts. Med den välmenande intentionen att visa upp både sin egen medvetenhet om hur viktig denna tjänande klass är och sin egen generositet och tolerans gentemot dessa andra, de som givetvis har en plats i vårt samhälle, om än inte i vårt Oss.

Annonser

Tvingad till misslyckande

En del av det ansvar man har som lärare är att välja ut de texter man arbetar med, om, kring, utifrån, mot etc i klassrummet, stora som små texter. Det är en komplex uppgift med många aspekter som måste tas i beaktande.

Innehållet är viktigt. Dels ska det tillföra något, det ska locka elevernas intresse, det ska i de flesta fall passa in i ett sammanhang, kanske rent av stämma överens med andra ämnen. Är det ett okänt eller välbekant innehåll? Är det en ny vinkel på ett välbekant innehåll?

Nivån på språket är viktigt, ordförråd, formuleringar, uttryck, hur konkret eller abstrakt språk som används. Meningarnas längd, användandet av bisatser, styckeindelning behöver vägas in.

Textens upplägg är viktigt. Är det en kompakt eller en luftig text? Radavstånd, teckensnitt, textstorlek och färg på både texten och papperet spelar roll.

Etc.

Det är också läraren som har ansvaret för hur man arbetar med texten. Hur förbereder man sig, vilka områden kommer att bereda svårigheter och behöver fokuseras extra på? Hur närmar man sig texten? Dyker man rakt i som entusiastiska ankor och letar godsaker under ytan, närmar man sig den försiktigt från sidan som en skrämd häst, delar man upp den i bitar och tar del för del som en trevlig tårta? Läser man högt alla tillsammans, i små grupper eller tyst var och en för sig? Stryker man under och gör små kommentarer i marginalen? Samtalar man om den innan, under och/eller efter läsandet? Skriver man om texten? Utifrån texten?

Eleven måste kunna lita på att läraren tar sitt ansvar för texten, så att eleven kan lägga sin energi och sitt fokus på att arbeta med texten, trygg i förvissningen om att läraren har valt omsorgsfullt.

Ibland misslyckas det. Texten kan vara för lätt, för svår, för tråkig, för fånig, för rolig eller hamna helt utanför det sammanhang man tänkt att den skulle hamna i. Förberedelserna kan vara för grundliga, så att eleverna tröttnat redan innan de börjat arbeta med själva texten, eller för ytliga så att texten blev ogenomtränglig. Ibland beror det på missförstånd, och ibland på att läraren av någon anledning inte hann med att förbereda sig riktigt.

Eftersom valet av text är lärarens ansvar, och valet av hur man arbetar med den också är lärarens ansvar, vilar detta misslyckande på läraren.

Det är inte hela världen, man misslyckas ibland, det är tillåtet. I bästa fall lär man sig något på kuppen, och nästa gång lyckas det.

Därför, för att detta är lärarens ansvar och inte elevens, skrämmer det mig att höra lärare tala om ”de texter vi tvingar eleverna att misslyckas med”. Även om det rör sig om en tillspetsad formulering född i stridens hetta, avsedd att framhålla en eller annan poäng, så skrämmer det mig ändå att misslyckandet läggs på elevens axlar. Det hör inte hemma där.

Är det skillnad?

I skoldebatten pratas ibland om elever och ibland om barn, och jag funderar över vilken skillnad det gör om man väljer det ena eller det andra ordet. Personligen har jag mycket lite att göra med de tidiga årskurserna, kanske är det därför jag upplever att något skaver när man benämner de unga människorna i skolan ”barn”? Det har något med respekt att göra, respekt för allvaret skolan innebär, respekt för steget man tar när man går från att vara bara barn till att också ha rätt att bära epitetet elev. Jag kan inte riktigt sätta ord på vad skillnaden är, men den finns där.

Hur ser ni på saken?

.

Skolerisk sammanfattning och pragmatiskt visionerande?

Inlägget om Skoleriska begreppshierarkier i går kväll ledde till intressanta diskussioner kring om och varför det faktiskt gör skillnad om vi söker gemensamma definitioner på begrepp och uttryck vi och andra slänger omkring i debatterna. Vi konstaterade att vi kan ha flera gemensamma definitioner på ett och samma begrepp, förutsatt att samtliga i diskussionen vet vilket som är aktuellt i vilket sammanhang, men att det riskerar att komplicera saker och ting och ökar risken för missförstånd. Vi konstaterade också att det, ur kommunikationssynvinkel, finns mycket att vinna på att vara så specifik som möjligt.

Ordet skoleriskt är, för dig som undrade, en ordlek, ett konglomerat av orden skolastik och kolerisk. Det kändes lite passande.

Vi pratade en del om skoldebatten som sådan också, i kommentarstråden, och jag skulle vilja ta den diskussionen i ett eget inlägg, för att inte helt virra till saker och ting. Mats skrev:

Det kanske är en obehaglig vandringslegend om den oföränderliga kolossen på lerfötter, som motstår alla reform och revolutionsförsök i kraft av sin institutionella tyngd.

På ett plan kan vi kanske vara tacksamma över att lärarna inte alltid har sprallat med i politikernas ivriga försök att styra skolan, men vi kan liksom inte spela på båda hästarna (att samtidigt njuta av det politiska skyddet och strunta i läroplan)

Just nu är intresset för skolan stort i politiken. Kanske mer för metoderna än för vad vi egentligen vill med skolan.

Jag saknar fortfarande visionerna i diskussionen. Därför behöver vi Dewey.

Dewey är en av hörnpelarna i svenskt skolmedvetande. Han var en amerikansk filosof och psykolog, och är ett av de där ‘namnen’ som skolfolk slänger sig med, och har man lite bakgrundskunskap tänker man sannolikt learning by doing, Vygotskij, pragmatism och, aktuellt i den här diskussionen, demokratisering.

Jag har beskrivit en bild av min vision, mitt utopia, tidigare. Hur ser ni på skolans framtid? Vad kommer att ändras? Vad förblir sig likt? Vart är vi på väg? Vem är det som styr? Politikerna? Lärarna? Eller något mer ogripbart, samhällsandan kanske? Och vad händer om man ställer frågan ”Vilken funktion fyller de hierarkiska strukturerna i undervisningen?”

Skoleriska begreppshierarkier

Jag funderar över vilka fler ord som upplevs som hierarkimarkeringar inom skolvärlden? Hittills tycks ‘lärare’, ‘undervisning’ och, udda nog, själva begreppet ‘skola’ ha kvalat in i kategorin. Kateder bubblar, och auktoritet spelar i en egen liga vid sidan av.

Jag är språkvetare. Kanske är det egentligen huvudorsaken till min smått maniska önskan om att finna gemensamma definitioner på dessa begrepp. Men det är inte den enda orsaken. Viktigare är kommunikationsaspekten – om vi inte vet vad den andre menar, men antar att denne menar samma sak som vi gör med ett ord eller ett begrepp riskerar vi att prata förbi varandra, runt varandra, ifrån varandra, över eller under varandra i tron att vi pratar till och med varandra. Inte bara får detta konsekvenser för själva kommunikationen, som kan obli helt och hållet om det vill sig illa, trots att båda parter pratar käken eller fingarna ur led, det får konsekvenser för hur vi betraktar den andre.

Saknar vi gemensamma definitioner, eller använder allt för vida och oprecisa begrepp (vi kanske t ex talar om ‘frukt’ och menar en brun luden liten sak med klargrönt innanmäte medan den andre menar en gul, lätt böjd sak med innanmäte som mer stöter i vitt) finns det en stor risk att det hela slutar med att vi betraktar samtalspartnen som en korkad idiot, eftersom denne bara vägrar acceptera vad vi säger och fortsätter hävda sin egen åsikt (t ex envist hävdar att om fruktens innanmäte är grönt är den inte tjänlig som människoföda) trots att den helt uppenbart är galen!

Så jag hoppas ni har tålamod med mina eviga ‘hur menar du’ och långa diskussioner i sökandet efter gemensamma definitioner? Jag tror nämligen vi har allt att vinna och mycket lite att förlora på att, så långt det är möjligt, försöka se till att vi menar samma sak med orden vi använder. Det är inte högfärd, det är strävan efter kommunikation.

Det finns ett samband mellan mineralvatten, stavning och grammatik.

I en inspelningsstudio, vare sig det gäller en musikstudio, en radiostudio, en tvstudio, en filmstudio eller något annat, finns en hel del elektronisk utrustning. Det gör att det rätt som det är blir rätt varmt, och att luften blir lite torr. Det kan höras när man talar eller sjunger i en mikrofon.

Och det är lite synd, eftersom det kan leda till att lättdistraherade människor, som jag t ex, rätt som det är sitter och lyssnar på smackande från en torr mun istället för till det intressanta som sannolikt sägs.  Det kan vara en god idé att sippa lite mineralvatten då och då.

På samma sätt förhåller det sig med stavning och grammatik. Då och då möts de flesta lärare av frågan ‘men vad spelar det för roll om jag skriver dem eller dom eller de? Du förstår ju vad jag menar! Vad gör det för skillnad om jag stavar domare med ett m eller två eller rent av tre? Du förstår ju!’ Och visst, jag förstår, och de flesta som läser förstår nog, men det finns en risk att läsaren rätt som det är ser de grammatiska felen eller stavfelen tydligare än budskapet, precis som det finns en risk att lyssnaren rätt som det är hör smackandet tydligare än det som sägs.

Är inte det lite synd?