Hälsa

Minns ni chokladkakan jag skrev om häromdagen? Jag skulle vilja återvända lite till det inlägget, och fokusera på den vardagsjämförelse den unge mannen som berättade historian för mig gjorde:

Poängen med historien är att något till synes litet och obetydligt, som en liten bit lätt fuktig chokladkaka i en kall skog, kan göra stor skillnad. I skolvardagen kan den lilla chokladbitens motsvarighet vara ett vänligt ‘godmorgon’, ett leende, en inbjudan om att slå sig ner vid samma bord i matsalen eller en utlånad penna.

Jag tror det har att göra med att jag kommer norrifrån att jag har för vana att hälsa på alla grannar jag känner igen, åtminstone de som vill hälsa tillbaka på mig. Bara ett enkelt ‘hej’ eller en nick och ett leende (jag har ofta hörlurar i öronen och risken att man tar fel på volymläget på sin egen röst då finns, då är en nick vänligare), jag stannar sällan och pratar men den lilla hälsningen gör stor skillnad för mig.

Nu när det nya läsåret tar sin början är det många som börjar i nya klasser, på nya skolor och i nya konstellationer. Man kan känna sig både liten och osynlig när man knappt känner någon på skolan. Vi som är mer hemma i miljön kan göra stor skillnad om vi minns chokladkakan. Ett hej, ett leende gör stor skillnad, och det tar ingen tid alls. Vi kan göra det i steget när vi är på väg från ett ställe till ett annat, men för den som känner sig lite osynlig kan det förändra hela dagen.

Ville bara nämna det.

Annonser

Dagens saga

Det var en gång en ung man, så ung att han nog skulle kallats pojke i somliga delar av världen. Han bodde i en liten by långt uppe i de fattiga bergstrakterna där ingen skola finns, långt bort ifrån städerna nere vid kusten. Varje dag hade den unge mannen samma uppgift – han skulle föra getterna, de dyrbara getterna som gav mjölk och kött och skinn och päls, till bete, skydda dem mot faror och se till att hålla ihop flocken och sen föra dem hem igen till kvällen.

Getter är intelligenta djur, men de är inte så pratsamma, i synnerhet inte när de går på bete, så det var långa tråkiga dagar för den unge mannen.

Så en morgon precis när han skulle ge sig iväg hejdade hans pappa honom och sa:

-Man har sett vargar i bergen, närmare bebyggelsen än de varit på många år. För egen del behöver du inte vara rädd, vargar bryr sig knappt om människor, men var noga med att hålla ihop flocken, en ensam get är ett uppskattat byte för en hungrig vargflock. Om du ser någon varg så blås i den här luren. Då kommer vi och hjälper dig jaga bort dem. Men bara om du ser varg, vi måste få in skörden innan frosten kommer och det är mycket kvar.

Äntligen lite spänning, tänkte den unge mannen. Han höll noga uppsikt över flocken, han spanade av området men såg inte så mycket som svanstippen av en varg, och när kvällen kom var han lika uttråkad som vanligt. Samma sak hände nästa dag, och den tredje dagen. Den fjärde dagen satte han hornet till läpparna och blåste.

-Bä! sa en av getterna ointresserad, och betade vidare.

Men från byn kom män och kvinnor springande, beväpnade med slagor och högafflar beredda att jaga bort vargarna. De blev inte glada på den unge mannen när det gick upp för dem att han okynnesblåst i hornet, trots att han försäkrade att han tyckte han sett en varg i buskarna, men trots allt var det lite omväxling, och det gjorde hans dag lite kortare.

Så nästa dag blåste han igen.

-Bä, sa geten och tittade förebrående på honom innan den fortsatte beta.

Männen och kvinnorna från byn blev ännu argare för att han blåst och jagat iväg dem från skördearbetet i onödan ännu en gång, och hans pappa lovade honom att om han gjorde det en enda gång till skulle han få vakta getterna nästa år också, trots att han egentligen var för gammal då.

När de gått blev det tyst och tråkigt igen. Den unge mannen satte sig under ett träd, tog fram sin matsäck och blängde på getterna. De vandrade omkring på ängen, de flesta höll sig till honom men en och annan sökte sig bort mot skogskanten för att mumsa lite på löven på buskarna och träden. Han funderade på om han borde gå och fösa dem närmare flocken, bara för säkerhets skull, när han fick syn på rörelsen. En snabb glimt av en grå päls, precis i närheten av getterna. En till, en glimt av ett gult öga, och nu var han helt säker. En varg. Kanske flera.

Med darrande händer fick han upp hornet till munnen och blåste en lång signal. Getterna kände att något var fel och bräkte och skvätte omkring honom, och han fick kämpa hårt för att försöka samla dem.

Nere på fälten hörde man signalen, tittade på varandra och ruskade på huvudet. Inte en gång till! När pojkens pappa böjde sig över arbetet igen följde de andra hans exempel.

Det gick fort när vargarna slog till. Geten de valde var en liten vänlig en, med grått huvud och vit rumpa. När flocken började springa runt nervöst kom hon för nära skogskanten, och den unge mannen såg de tre magra vargarna som snabbt skilde ut henne från den andra. Han blåste igen i hornet, en lång desperat signal.

Vid andra signalen började folket på fältet fundera, och när den tredje kom bara ett par sekunder senare förstod man att den här gången var det nog allvar, trots allt.

Men för den lilla grå och vita var det för sent. Även om övriga familjer delade med sig var det en familj som fick mindre mjölk och mindre ost den vintern, och när våren kom fick de inga killingar att öka sin flock med, utan var istället tvungna att lägga pengar på att köpa en ny get.

Den unge mannen okynnesblåste inte i hornet en enda gång under hela nästa sommar, när han frivilligt tagit på sig uppdraget att vakta getterna som botgöring, och han berättade ofta för barnen i byn om hur illa det kan gå om man slår larm bara för att få uppmärksamhet. Rätt som det är tror ingen på en när man slår larm på riktigt.